Vad är jämlikhet värt? Eller, vill du bo i Årjäng eller Danderyd?

Häromdagen kom ny statistik som visade att lönegapet mellan könen inte bara består, utan tydligen har förvärrats de senaste åren. Miljöpartiet kräver att den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm i riksdagen ska förklara vad regeringen planerar att göra för att minska inkomstskillnaderna.

Gustav Fridolin menar i TV4-inslaget att lönerna i kvinnodominerade yrken ska höjas. På så sätt kommer kvinnors inkomster att stiga, samtidigt som ojämlikheten mellan könen minskar. Ofta talas det om ojämlikhet på det här sättet. Men vad är viktigast – den förfördelade gruppens situation, eller jämlikheten i sig?

Den mytomspunna felmarginalen

De senaste dagarna har opinionsmätningar diskuterats flitigt på olika håll. Det gäller inte minst vad som är statistiskt säkerställt och vad som inte är det. Tyvärr är debatten stundtals både förvirrad och förvirrande. Det är dock inte så konstigt; statistik är inte enkelt att förklara och mindre att diskutera. Det blir inte heller bättre av att det även råder viss begreppsförvirring. Det är måhända naivt, men här kommer i alla fall ett försök till att förklara vad som avses med ”felmarginaler” och framför allt illustrera den betydelse de har. Ber om ursäkt för att det blir lite långt.

Förtida avhopp från kommunfullmäktige – vilken typ av problem utgör de?

Med jämna mellanrum får frågan om de så kallade ”förtida avhoppen” från kommunfullmäktige hyfsat stort medialt utrymme. Det är inte särskilt konstigt – frågan är en smula fascinerande: Under en given mandatperiod väljer nästan var sjätte politiker att lämna sitt uppdrag i förtid. Och det är ingenting som tycks öka eller minska över tid. Såhär det sett ut sedan åtminstone 1980-talet.

Så till mitt ärende: Vad som kan vara en smula störande med rapporteringen som omgärdar fullmäktigeavhoppen, är att avhopparna – som grupp – ibland beskrivs som personer som inte bara är missnöjda med ”toppstyre” och ”gubbvälde” inom partierna – utan också med demokratin i fullmäktige. Den allmänna bild som förmedlas av förtida avhopp är att de utgör symptom på brister i det demokratiska systemet. Detta ger en missvisande bild av den genomsnittlige avhopparens bevekelsegrunder. (Emellertid ska med en gång sägas att avhoppen från Sverigedemokraterna är litet speciella, och fångas inte riktigt av den generella bild som ges nedan – om detta har jag skrivit annorstädes).

Vissa politiker accepterar medborgarprotester i högre grad än andra

Ibland händer det att medborgare tar till drastiska metoder för att föra fram sina åsikter så som att söka upp politiker i deras hem, demonstrera utan tillstånd, ockupera offentliga byggnader, etc. Hur ser politiker på den här typen av aktiviteter som går utanför de traditionella kanalerna för medborgerligt deltagande i den representativa demokratin?

Tidiga opinionsmätningar förutsäger val dåligt

Opinionsmätningar av partisympatier, ibland kallade väljarbarometrar, är ett återkommande inslag i den politiska rapporteringen, som ofta ges stor uppmärksamhet.* När ett parti får dåliga siffror i mätningarna konfronteras ofta partiledaren och avkrävs förklaringar och åtgärder för att öka stödet i opinionen.

Men vad ska vi egentligen ha opinionsmätningarna till? Henrik Oscarsson har argumenterat för att vi borde ägna mätningarna mindre uppmärksamhet. Jag håller i stora drag med. Som jag ser det har mätningar av stödet för de olika partierna två funktioner:

Påverkar media våra attityder till invandring och invandrare?

Få frågor engagerar så mycket som medias rapportering om invandring och invandrare. Vissa anser att rapporteringen är för positiv och att media döljer sanningen om de problem som invandringen medför. Andra menar att rapporteringen är för negativ och framställer invandrare i stereotypa och nedsättande ordalag. Trots motsättningarna tycks båda sidor vara överens om att medias rapportering spelar roll. Detta har dock ifrågasatts av andra debattörer som menar att medias betydelse för opinionen är överdriven. Frågan är vad forskningen har att säga om medias påverkan på människors attityder till invandring och invandrare i Europa?

Har Centerpartiet något att vinna på vargfrågan?

Den opinionsundersökning av TNS-SIFO som presenterades i flera morgontidningar den 20 januari 2013 visade att Centerpartiet tappar i opinionen och får 3,2 procent av väljarsympatierna och därmed hamnar under 4-procentspärren. Förändringen är statistiskt säkerställd jämfört med den föregående mätningen. Opinionsmätningen har utlöst en diskussion om Centerpartiets kris och deras senaste idéprogram innehållande en rad kontroversiella förslag har lyfts fram som en tänkbar förklaring till att partiet backat i opinionsmätningen. I debatten som följt opinionsundersökningen har det också diskuterats vad Centerpartiet bör satsa på istället. Frågan jag tänker diskutera i detta blogginlägg är huruvida Centerpartiet har något att vinna på att mer aktivt driva vargfrågan.

Uppfyller politiker sina vallöften?

Under tretton år har jag förtjusats (och förföljts…) av frågan om huruvida politiker uppfyller sina vallöften. Gissningsvis hänger jag fast vid den ett tag till. Studier av vallöften hjälper oss att förstå en hel del av hur den representativa demokratin fungerar. Dessutom är Sverige ett kul fall att undersöka eftersom svenska regeringars förmåga att uppfylla vallöften sticker ut. I detta inlägg ges en övergripande bild av vad vallöftesforskarna svarar på frågan: Håller partierna vad de lovar?

Om liberalism, pragmatism och ett centerpartistiskt idéprogram

Centerpartiet diskuterar – och vi med

För ett par veckor sedan kulminerade något för svensk politik så ovanligt som en engagerad diskussion om ett partis idégrund, en diskussion framkallad av ett förslag till nytt idéprogram för centerpartiet. Diskussionen, som fortgår, handlar i själva verket om två olika dimensioner: ideologi och partikultur. Ideologidimensionen, för det första, rör vilka politiska idéer Centerpartiet företräder. Diskussionen handlar om huruvida centern lämnat allt vad konservatism och socialliberalism heter bakom sig och numera är ett renodlat liberalt, rentav libertarianskt, parti. Partikulturdimensionen, för det andra, rör partiets politiska roll och särart vid sidan av idépolitiken. Här är frågan huruvida Centerpartiet skulle ha övergivit sitt mer pragmatiska förhållningssätt till politiskt arbete för att bli ett mer teoretiskt inriktat idéparti.

För att kunna begripa de kraftiga reaktioner som idéprogramsförslaget väckt (både internt och externt) måste vi förstå hur programmet avviker från partiets tidigare positioner längs båda dessa dimensioner. Jag skall fortsättningsvis utveckla på vilket sätt och inleder med en översiktlig genomgång av partiets placering längs den ideologiska respektive kulturella dimensionen under senare decennier.

Partierna lever!

De politiska partierna har under lång tid tappat medlemmar. Partierna har en central roll i den representativa demokratin eftersom det är genom partierna som folkviljan ska kanaliseras och  förverkligas. Om inte medlemmar håller partierna vid liv, hur ska då medborgarna ha vettiga alternativ att rösta på?

Mot bakgrund av partiernas centrala roll i demokratin har många sett det som problematiskt att partierna tappar medlemmar. I en text från 2005 blickar statsvetaren Olof Petersson tillbaka på Demokratirådets rapport från år 2000: ” Demokratirådet 2000 fann bland annat att partiernas medlemsbas minskade i snabb takt. Under 1990-talet hade antalet partimedlemmar reducerats med ungefär en tredjedel. Om den nedåtgående trenden fortsatte i samma takt skulle partierna inte ha en enda medlem kvar inom något drygt årtionde. Demokratirådet resonerade om olika framtidsscenarier, men varje prognos för den fortsatta medlemsutvecklingen var osäker.” (Petersson 2005, s. 1).