Riksdagsledamöternas syn på partiledarens betydelse

Anders Sundell har i ett tidigare inlägg diskuterat möjligheten att någon av de nuvarande partiledarna under 2013 kommer att avgå. I det sammanhanget konstaterades att det blivit allt vanligare att partierna byter partiledare.

En orsak till att partiledarna sitter allt kortare tid skulle kunna vara att företrädarnas betydelse för valresultatet har ökat. I takt med att väljarna börjar bli just väljare, det vill säga alltmer benägna att faktiskt välja mellan partierna, så skulle en viktig faktor i den hårdnande konkurrensen vara partiledarens förmåga att attrahera väljare. Forskningen har dock fortfarande kvar att bevisa att så är fallet. Det bästa svaret som forskarna i dagsläget har att erbjuda är att partiledarens betydelse för partiets valframgångar är tämligen överdriven. Likväl, kan det vara så att politiker själva lägger större vikt vid partiledarens betydelse för valframgång nu än tidigare? För att svara på den frågan tar jag hjälp av riksdagsledamöterna.

I en första analys tittar jag på vad riksdagsledamöterna anser om den roll partiledaren har för den åtråvärda valframgången.  Två gånger har riksdagsledamöterna tillfrågats om vilka faktorer som kan förklara partiernas framgångar i riksdagsvalet. Den första gången som frågan ställdes var 1985 och den andra 2006. Vi kan alltså undersöka om den finns någon förändring mellan tidpunkterna. Tabellen nedan visar riksdagsledamöternas uppfattning av vad som avgör väljarnas val på valdagen.

Skärmavbild 2013-01-17 kl. 18.54.44

Källa: Riksdagsundersökningar 1985 & 2006

Riksdagsledamöterna ser ut att i relation till andra faktorer fästa stor vikt vid partiledarnas framtoning. Men ledamöterna anno 2006 tillskriver inte partiledaren en mer framträdande roll än vad deras kollegor gjorde 1985. Vi kan därför inte göra gällande att det bland våra elitpolitiker över tid finns en ökad benägenhet att lägga över ansvaret på partiledarna. Noteras bör att riksdagsledamöterna i ganska ringa omfattning tror att det som partierna själva gör under valrörelsen har någon större betydelse (”Partierna” i tabellen) för valutgången. I relationen mellan partiledarens insats och partiets så vilar i riksdagsledamöternas ögon en ansenlig börda på just partiledaren.

Vi kan också utifrån tabellen förstå att media spelar i en alldeles egen division när det gäller partiets valresultat. Den absolut viktigaste faktorn för väljarnas val av parti är enligt riksdagspolitikerna just hur massmedierna agerar. Om man vill vara lite elak skulle man kunna säga att riksdagspolitikerna heller lägger ansvaret för valframgångar på faktorer som de själva har svårt att påverka (massmedier) och betydligt mindre ansvar för sådant de själva faktiskt kan göra något åt (partiernas agerande). Utifrån den bilden är det fullt logiskt att politiker ofta återkommer till att orsaken till valförlusten är att man inte fick ut sitt budskap. I tabellen framgår även att dagens riksdagspolitiker inte tror lika mycket på partilojalitet och klassröstning som ledamöterna gjorde 1985. I de fallen är forskarna och riksdagsledamöterna helt ense. Klassröstning och partilojalitet är inte längre de ”storheter” de en gång var. Bägge dessa förklaringsfaktorer ser faktiskt ut att ha sina bästa dagar bakom sig. Det sista jag tänkte säga om den här tabellen är att riksdagsledamöterna inte verkar tro på tesen om ideologiernas död. Ideologi är enligt riksdagsledamöterna en minst lika viktig faktor i dag som den var för över 20 år sedan.

Avslutningsvis, låt oss även titta på vad väljarna själva säger om partiledarens betydelse. Sedan 1988 har väljarna fått frågan om vilka faktorer de anser vara viktiga i just deras val av parti.

Skärmavbild 2013-01-17 kl. 18.48.04

Källa: Åttapartivalet 2010. Holmberg & Oscarsson 2011

Inte heller väljarna har över tid kommit att starkare betona partiledarens betydelse. I 2010 års valundersökning hade väljarna 15 olika alternativ att välja bland. Att partiet har en bra partiledare kom då på en sjunde plats.

Sålunda, orsaken till att partiledarna kommit att byta ut i allt snabbare takt verkar åtminstone inte vid en första anblick vara relaterat till en attitydförändring hos politiker och väljare. Partiledaren är lika viktig idag som för 20 år sedan. Man kan emellertid relatera det svenska fenomenet med kortare partiledarskap till en internationell trend. I ett av de mest ambitiösa kartläggningarna över villkoren för partiledarskapet står forskarna André Blais och William Cross för. De har i sin studie ”Politics at the Centre. The Selection and Removal of Party Leaders in the Anglo Parliamentary Democracies” studerat partiledarskiften mellan åren 1965 – 2008 i 25 partier fördelade på fem länder. Precis som i det svenska fallet sitter partiledarna allt kortare tid vid makten. Åren mellan 1965 – 1985 satt i genomsnitt en partiledare i 96 månader. Den tiden har från 1986 och framåt kortast med 26 månader. Blais och Cross kan inte ge något entydigt svar på varför de har skett en ökning över tid. De kan hur som helst konstatera att under de dryga 40 år som studien sträcker sig var den vanligaste orsaken till att partiledaren avgick att hon eller han sattes under press att avgå. Frågan om varför svenska partiledarna sitter allt kortare söker emellertid fortfarande ett svar.

Mer läsning:

Henrik Ekengren Oscarsson har på sin blogg tidigare gjort en utläggning om partiledareffekter.

Johannes Bjerling har en alldeles färsk avhandling som påvisar att bilden av en ökad personfixering i media är överdriven.

One thought on “Riksdagsledamöternas syn på partiledarens betydelse

  1. Ping: Persson starkast i Socialdemokraternas partiledarstafett |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s