Partierna lever!

De politiska partierna har under lång tid tappat medlemmar. Partierna har en central roll i den representativa demokratin eftersom det är genom partierna som folkviljan ska kanaliseras och  förverkligas. Om inte medlemmar håller partierna vid liv, hur ska då medborgarna ha vettiga alternativ att rösta på?

Mot bakgrund av partiernas centrala roll i demokratin har många sett det som problematiskt att partierna tappar medlemmar. I en text från 2005 blickar statsvetaren Olof Petersson tillbaka på Demokratirådets rapport från år 2000: ” Demokratirådet 2000 fann bland annat att partiernas medlemsbas minskade i snabb takt. Under 1990-talet hade antalet partimedlemmar reducerats med ungefär en tredjedel. Om den nedåtgående trenden fortsatte i samma takt skulle partierna inte ha en enda medlem kvar inom något drygt årtionde. Demokratirådet resonerade om olika framtidsscenarier, men varje prognos för den fortsatta medlemsutvecklingen var osäker.” (Petersson 2005, s. 1).

Så hur har det då gått? Jo, partierna lever ännu.  En kritisk fråga för partiernas medlemsbas är om de lyckas knyta till sig nya unga medlemmar. I valundersökningarna har man sedan många år tillbaka ställt frågor om partimedlemskap. Grafen nedan visar trenden över tid bland unga under 30  och i hela befolkningen sedan 1979. Intressant här är att se att den nedåtgående trenden tycks ha stannat upp bland ungdomar. (Observera att skattningarna troligen är högre än de verkliga medlemstalen eftersom partimedlemskap troligen är vanligare bland de som deltar i undersökningen än de som avstår).

Ett annat sätt att illustrera detta är att jämföra olika generationers nivåer av partimedlemskap när de var i olika skeden i livet. Grafen nedanför visar just andelen partimedlemmar bland individer födda under olika perioder när de var i olika åldrar (kernel regression). Nedgången är stark om man jämför de äldre generationerna med varandra. Men den yngsta generationen i grafen, de födda efter 1976, visar upp en andel partimedlemmar som är väl i nivå med den föregående generationen.

Slutsatsen är därmed att raset tycks ha planat ut och andelen partimedlemmar stabiliserat sig på en lägre nivå. Partierna dog inte ut, partierna lever! Vi bör därför ifrågasätta den gängse bilden av att partierna befinner sig i kris.

Mer om ungdomar och demokrati kan man läsa i en rapport från Staffan I Lindberg och Mikael Persson som kommer fram emot sommaren.