Om liberalism, pragmatism och ett centerpartistiskt idéprogram

Centerpartiet diskuterar – och vi med

För ett par veckor sedan kulminerade något för svensk politik så ovanligt som en engagerad diskussion om ett partis idégrund, en diskussion framkallad av ett förslag till nytt idéprogram för centerpartiet. Diskussionen, som fortgår, handlar i själva verket om två olika dimensioner: ideologi och partikultur. Ideologidimensionen, för det första, rör vilka politiska idéer Centerpartiet företräder. Diskussionen handlar om huruvida centern lämnat allt vad konservatism och socialliberalism heter bakom sig och numera är ett renodlat liberalt, rentav libertarianskt, parti. Partikulturdimensionen, för det andra, rör partiets politiska roll och särart vid sidan av idépolitiken. Här är frågan huruvida Centerpartiet skulle ha övergivit sitt mer pragmatiska förhållningssätt till politiskt arbete för att bli ett mer teoretiskt inriktat idéparti.

För att kunna begripa de kraftiga reaktioner som idéprogramsförslaget väckt (både internt och externt) måste vi förstå hur programmet avviker från partiets tidigare positioner längs båda dessa dimensioner. Jag skall fortsättningsvis utveckla på vilket sätt och inleder med en översiktlig genomgång av partiets placering längs den ideologiska respektive kulturella dimensionen under senare decennier.

Den ideologiska dimensionen

En studie av partiets ideologiska utvecklingde senaste 40 åren visar att centern, trots betydande samarbetssvårigheter inom borgerligheten, genomgående markerat sin identitet som ett borgerligt parti. Det finns dock tecken på att partiet förstärkt sin borgerliga profil under senare år, en process som inleddes efter valnederlaget i riksdagen 1998 och accentuerades under Maud Olofssons ordförandeskap. Huvudsakligen innebär detta att centern gått från landsbygdsparti till näringslivsparti, med tydligt marknadsliberal inriktning. Partiet har tillämpat en så kallad komplementstrategi, dvs. försökt locka nya väljare med nya frågor utan att avlägsna sig från kärnväljarna. I stället för att betona skillnader mellan stad och land har partiet betonat lantbrukarnas roll som entreprenörer, ett paraplybegrepp som använts för att täcka in företagare på landsbygden såväl som i staden. I stället för att inta en tydlig position längs stad/land-dimensionen, valde partiet alltså att tona ned dess betydelse i svensk politik; partiet sammanförde mjölkbonden i Säter med IT-företagaren vid Stureplan.

Centerpartiet/Bondeförbundet är förvisso ett parti som vilar på konservativ grund (betydelsen av den sociala gemenskapen, förvaltandet, ansvaret för jorden, tidigare och kommande generationer) men det finns samtidigt ett tydligt frihetligt drag som går långt tillbaka i partiets historia, frihet i meningen decentralisering och egenmakt. Det är viktigt att framhålla att den utveckling i liberal riktning som partiet uppvisat under senare år alltså har kunnat hämta näring inte bara i klassisk liberalism utan även i en frihetstanke som återfinns även i det egna partiets konservativa förflutna.

Den partikulturella dimensionen

Den andra dimension vi bör beakta är alltså den partikulturella. En av de aspekter jag själv studerat är huruvida partierna (närmare bestämt deras riksdagsgrupper) i sitt sätt att betrakta politiskt arbete prioriterar ideologisk konsekvens (ofta med idéteoretiska övertoner) eller pragmatism. I en första studie 1998—2002 var centern det parti som tydligast framhöll pragmatismen som ideal. Vägledande för om ett politiskt förslag skall anses vara lämpligt är enligt ett pragmatiskt synsätt att det är anpassat till vad som är praktiskt genomförbart, inte i vad mån förslaget skulle vara en nödvändig konsekvens av en övergripande värdering, hur viktig denna värdering än må vara inom ramen för partiets ideologi. Centerns långtgående pragmatism var särskilt intressant mot bakgrund av att partiet under större delen av sin parlamentariska historia verkat i opposition. Ett parti som befinner sig i opposition har ett betydligt större utrymme att utveckla ideologisk konsekvens än ett regeringsparti som behöver nå majoritet för att kunna regera. En uppföljande studie jag nu genomför, där resultaten än så länge är preliminära, tyder på att det pragmatiska idealet alltjämt dominerar i riksdagsgruppen, även om vissa ledamöter ser tendenser till skillnader mellan äldre och yngre ledamöter. Pragmatismen återfinns även i den nuvarande Idéprogramsgruppens wikitext  från 2012. Här står bland annat att centerpartister är ”rationella och jordnära” och därför inte grundar sin politik på ”föreställningar om ett utopiskt drömsamhälle” och vidare att ”Den som har starka värderingar kan vara stolt över att vara pragmatisk”.

Idéprogramsgruppens förslag 2012 jämfört med Idéprogrammet 2001

En relevant jämförelsepunkt för att mer konkret ange vad som är nytt i Idéprogramsgruppens förslag är Centerpartiets idéprogram från 2001. Det är det senaste idéprogrammet, och dessutom formulerat under en period då partiet tydliggjorde och förstärkte sin högerposition. Det är därför intressant att se om partiet rört sig längre åt höger och även om det finns andra skillnader mellan 2001 och 2012.

För att inleda med den ideologiska dimensionen så har de senaste veckornas diskussion i stor utsträckning handlat om hur liberalt centern är i dag jämfört med tidigare. Om vi ser till liberalismens grundbegrepp – frihet – så förekommer termen rikligt i båda texterna. Det ges dock en större tyngd 2012. Programtexten inleds med orden ”Centerpartiet är en frihetsrörelse” och författarna betonar begreppets betydelse genom att beskriva frihet som det ”centrala politiska begreppet” för Centerpartiet.

Även 2001 är frihetsbegreppet flitigt förekommande, och det är uppenbart ett program med tydligt liberala drag. Frihetsbegreppet ges dock inte samma framträdande roll här. Inte minst är det intressant är att se skillnaden mellan hur de två programtexterna behandlar frihetens förhållande till ett annat grundläggande värde nämligen trygghet. I 2012 års förslag beskrivs friheten som en förutsättning för tryggheten, medan det omvända förhållandet betonas 2001: trygghet är en förutsättning för verklig frihet. Att, såsom 2001 års program gör, framställa tryggheten på detta sätt ger den äldre texten en mer socialliberal framtoning, ett intryck som förstärks genom att detta program också tar uttalat avstånd från ”ekonomismens syn på människan som enbart kund”, ett avståndstagande som inte återfinns i 2012 års text. 2001 talas det, i socialliberal anda, även om vikten av ”social jämlikhet” medan jämlikhetsbegreppet 2012 i stället knyts till jämlikhet som frånvaro av ”diskriminerande strukturer” (med avseende på kön, ålder, sexuell läggning, könsidentitet, funktionsnedsättning, religion eller etnicitet).

Vidare rymmer programmet 2001 även mer konservativa inslag, vilka bl.a. kan spåras i orden om att partiet har sin grund i ”den kristna livsåskådningen”, människans ansvar att inse sin ofullkomlighet och därav behov av att visa ödmjukhet ”inför allt levande”. 2001 års program använder även ordet ”solidarisk individualism” och betonar att individens frihet inte får gå för långt så att den går över i egoism.

För att se var de två programtexterna befinner sig längs den partikulturella dimensionen behöver vi beakta hur de två programmen betraktar förhållandet mellan värderingar och ideologisk konsekvens å ena sidan och pragmatism och praktiskt genomförande å den andra. Har centerns programgrupp lämnat pragmatismen och det praktiska genomförandeperspektivet för att bli mer värderingsdrivet?  Man kan konstatera att de grundläggande värderingar som utgör den principiella grundvalen för ett antal av de kontroversiella förslagen i förslaget 2012 finns med även 2001. Programmet 2001 lyfter fram alla människors lika värde, rättigheter och skyldigheter ”oavsett kön, livsåskådning, sexuell läggning, boende, etnisk eller social bakgrund”. Texten 2001 pekar även på att mänskliga fri- och rättigheter inte känner några gränser: ”Inte kulturella. Inte nationella. Inte geografiska.”

De flesta av de förslag i 2012 års text som visat sig vara mest kontroversiella – fri invandring, borttagen skolplikt, möjlighet att ingå äktenskap med fler än en individ och att göra sina barn arvlösa – skulle alltså vara fullt möjliga att härleda även ur idéprogrammet 2001. Den stora skillnaden mellan 2001 och 2012 i denna del är inte att de underliggande värderingarna i denna del skulle skilja sig åt, utan  skillnaden består i hur långtgående slutsatser om konkreta politiska förslag som respektive idéprogram drar med utgångspunkt i dessa värderingar. År 2001 nöjde sig partiet med att redovisa värderingarna på en abstrakta nivå. Centern framhöll då att det ankom på beslutande församlingar, från lokal nivå och uppåt, att utforma konkret sakpolitik med utgångspunkt i de idéer programmet förde fram. Tillvägagångssättet hos 2012 års programgrupp däremot är att dra slutsatser om vilka sakpolitiska förslag de grundläggande värderingarna implicerar, även om dessa sakpolitiska förslag kan te sig svåra att genomföra såtillvida att de strider mot rådande sociala normer och vad som uppfattas som realistisk politik. (Diskussionen om s.k. platt skatt är mer komplicerad i och med att en inriktning mot plattare skatt finns inom centern redan i dag)

Programmet 2001 är därför avsevärt mer pragmatiskt såtillvida att det avhöll sig från att på detta värderingsstyrda sätt lyfta fram sakpolitiska förslag som uppenbart framstår som svårgenomförbara eller kontroversiella inom de egna leden. Tvärtom skriver partiet 2001 att politik i en demokrati förutsätter ett ”öppet, sakligt och praktiskt förhållningssätt” liksom:

”ständiga avvägningar mellan olika principer. Klassiska frågor är balansen mellan frihet och trygghet eller mellan folkstyre och individuella rättigheter. För Centerpartiet är svaret sällan antingen den ena eller den andra ytterligheten, utan en strävan att göra en förnuftig sammanvägning.”

Detta skall jämföras med 2012 års förslag som tydligt lyfter fram ett värde som överordnat: friheten. Såtillvida är programgruppens ord ”I dag är Centerpartiet ett värderingsstyrt parti” talande . Vissa grundläggande värderingar är så viktiga att man inte kan eller bör undvika att nämna de politiska förslag som ligger i deras förlängning, alldeles oavsett om förslagen kan anses vara praktiskt genomförbara eller skulle kunna komma i konflikt med andra principer eller värden.

Varför är Idéprogramsgruppens förslag så provocerande?

Centern har alltså en lång historia som högerparti, dessutom med en ännu tydligare högerposition under Olofssons tid, och då inte i meningen konservativ utan (höger)liberal. Samtidigt har mycket av uppståndelsen runt idéprogrammet handlat om att det ligger för långt till höger, bl.a. har den tidigare partiordföranden Olof Johansson hävdat att Timbros infiltration” ligger bakom. Vad beror det då på att Idéprogramgruppens förslag är så provocerande? Jag menar att en viktig del för att förstå detta är att förslaget i väsentliga delar ändå avviker från hur partiet sett ut, och att dessa avvikelser blir särskilt kraftfulla genom att de rör både den ideologiska och den kulturella dimensionen.

För att börja med den ideologiska dimensionen är det tydligt att de högerliberala dragen förstärktes under Olofssons tid. Det var dock en högerliberalism med tydlig inriktning på marknaden, dvs. den rörde framförallt de ekonomiska aspekterna av liberalismen. Även idéprogrammet omfamnar den fria marknaden men den vidgar liberalismens räckvidd till att omfatta även den privata sfären (läs: tillåta månggifte och arvlösa barn). Frågan inställer sig om programgruppens förslag om ”plattare skatt” (givet en befintlig inriktning inom partiet) skulle ha väckt riktigt lika starka reaktioner om den inte kommit i sällskap med förslagen rörande invandring, äktenskap, skola och arv.

Vad den kulturella dimensionen beträffar har inramningen av den tilltagande högerliberalismen under Olofssons tid haft mer praktiska än teoretiska förtecken. Som ovan nämnts har upptagenheten legat vid företagens praktiska villkor (ekonomiskt och rättsligt); det har varit en näringspolitik som tydligt anknutit till praktiska förhållanden, en högerliberalism där det var entreprenören som var hjälten, inte Robert Nozick.  Till detta kommer att Olofsson under sin ordförandetid fick en rad högst konkreta frågor att hantera, t.ex. Saab och Vattenfall, politiska problem mycket långt från seminariebordet. Olofsson blev också den centerpartistiske ledare som inledde — och överlevde — ett borgerligt regeringssamarbete; hon ingick i en regeringskoalition som lyckades bli både vald, hålla samman, ingå en stor uppgörelse om borgerlighetens eviga trätoämne (energifrågan), och sedermera bli omvald. Hennes gärning var med andra ord förknippad med praktiskt, om än starkt ideologiskt färgat, handlag snarare än teoretiska resonemang.

Idéprogrammet är alltså dubbelt utmanande. Ideologiskt intar det en tämligen långtgående liberal hållning, en liberalism med räckvidd långt utanför marknaden samtidigt som det tonar ned de sociala jämlikhetssträvanden som funnits i partiet. Kulturellt, innebär programförslaget ett brott med partiets pragmatism genom att så tydligt lyfta fram vissa idéers och värderingars överhöghet, såväl i förhållande till andra grundläggande värden som till vad som är praktiskt genomförbar politik.  Den 22–24 mars håller Centerpartiet en extra partistämma och då får vi se hur mycket av detta ideologiskt konsekventa idéprogram som har framtiden för sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s