Tidiga opinionsmätningar förutsäger val dåligt

Opinionsmätningar av partisympatier, ibland kallade väljarbarometrar, är ett återkommande inslag i den politiska rapporteringen, som ofta ges stor uppmärksamhet.* När ett parti får dåliga siffror i mätningarna konfronteras ofta partiledaren och avkrävs förklaringar och åtgärder för att öka stödet i opinionen.

Men vad ska vi egentligen ha opinionsmätningarna till? Henrik Oscarsson har argumenterat för att vi borde ägna mätningarna mindre uppmärksamhet. Jag håller i stora drag med. Som jag ser det har mätningar av stödet för de olika partierna två funktioner:

1. De ger en indikation på hur det kommer att gå i nästa riksdagsval.
2. De ger en indikation på hur nöjda väljarna är med partiernas plattformar, eller i regeringens fall, den politik de för.

Den första punkten är av intresse då det är vid valen som mandaten i riksdagen fördelas, vilket avgör vilka partier som får bilda regering. Men den andra punkten är också viktig i en representativ demokrati.

En representativ demokrati bygger på att väljarna i regelbundet återkommande val sanktionerar regeringen för den förda politiken, samt ger en kommande regeringen mandat för en politik inför nästa mandatperiod. På ett sätt är väljarnas inflytande väldigt begränsat – i nuläget har vi bara åtta-tio partier som kan tänkas ha en chans att få mandat i riksdagen. Med tanke på hur komplext det är att styra ett land kan det tyckas vara väldigt få valmöjligheter.

Opinionsmätningar hjälper partier kalibrera sina plattformar
Om partierna bara hade en chans på sig att formulera ett program som väljarna sedan fick ta ställning till skulle många väljare antagligen känna sig missnöjda med utbudet. Opinionsmätningarna, och andra kommunikationskanaler mellan väljare och valda, ger partierna en chans att kontinuerligt utarbeta en plattform som väljarna får ta ställning till på valdagen. Samspelet gör att väljarna får bättre alternativ att välja mellan när det väl är dags.

Det finns naturligtvis många deltagardemokratiska sätt för väljarna att kommunicera vad de tycker om partiernas politik, såsom personliga kontakter med politiker, namninsamlingar, demonstrationer, med mera, och också sätt för partierna att ta reda på vad väljarna tycker, som exmempelvis fokusgrupper. Men opinionsmätningarna är unika i att de ger en (förhoppningsvis) representativ bild av vad hela väljarkåren tycker, inte bara de som aktivt engagerar sig.

Två problem för opinionsmätningar
Det finns emellertid två problem. Det första är själva mättekniken, som påverkar om mätningarna ger en rättvisande bild av opinionen vid mättillfället. Faktorer som urvalsmetod, intervjumetod (telefon, webb, osv) är här viktiga, men jag kommer inte gå in på dem djupare nu. Det viktigaste att komma ihåg är att alla urvalsundersökningar har en viss osäkerhet i sina uppskattningar, så man ska inte fästa för stor vikt vid små förändringar i opinionen.

Det andra problemet, och det gäller bara det första syftet med undersökningarna, är att opinionen förändras mellan mättillfället och valdagen. Sådana förändringar inverkar naturligtvis på mätningarnas värde som förutsägelse inför riksdagsvalet. Jag tänkte därför, inspirerad av de amerikanska statsvetarna Robert Erikson och Christopher Wlezien, undersöka vilket samband det finns mellan opinionsmätningar och valresultatet beroende på när mätningen genomförs.

Mättidpunkt och valresultat
Jag har använt mig av SIFOs månatliga väljarbarometer, som har ett gott anseende. En datafil med månatliga mätningar från 1967 och framåt finns att ladda ner från datasidan. För alla riksdagspartier förutom SD (eftersom de inte mätts separat så länge) undersöker jag vad korrelationen är mellan stödet för partiet vid en viss tidpunkt och valresultatet i nästkommande val. 13 riksdagsval, från 1970 och framåt, ingår i analysen.

Korrelationsmåttet går mellan -1 och +1. +1 betyder att det finns ett perfekt samband mellan mätningarna vid en viss tidpunkt och valresultatet i nästkommande val. 0 betyder att det inte finns något samband. -1 betyder att det är ett perfekt negativt samband (dvs att om det är ett högt stöd i mätningen så är valresultatet dåligt), men det är knappast aktuellt i det här fallet. Om vi till exempel ser att korrelationen för Socialdemokraterna 12 månader innan valet är 0.7, och 24 månader innan är 0.5, så innebär det att man i de 13 riksdagsvalen kunnat förutsäga Socialdemokraternas valresultat bättre 12 månader innan än 24 månader innan.

I den första bilden visas analyser för fyra tidpunkter – två år innan valet, ett år innan, ett halvår innan och en månad innan. Varje årtal är utplacerat på x-axeln efter vad blockskillnaden mellan de rödgröna och de borgerliga var vid tidpunkten, och på y-axeln efter vad blockskillnaden faktiskt blev i valet. Om ett årtal ligger på den streckade linjen betyder det att blockskillnaden var samma i mätningen som i valet.

I alla diagram utom det som är för mätningar en månad innan så är årtalen utplacerade ganska långt ifrån den streckade linjen – mätningarna har inte alltid gett en träffsäker bild av vad valresultatet ska bli. Se till exempel på valet 2010 i det övre vänstra diagrammet. Två år innan valet ledde de rödgröna med ca 15 %-enheter, medan de förlorade valet två år senare. Ju tätare samling kring linjen, desto högre korrelationsvärde. Graferna börjar 36 månader innan valet för att det ska vara jämförbart även under de treåriga mandatperioderna innan 1994.

Mätningarnas prediktionskraft parti för parti
I bilderna nedan redovisas partivis vad korrelationsvärdet är vid varje tidpunkt.

Korrelationsvärdena för alla partier (utom V) förbättras när man närmar sig valet. Mätningarna blir alltså, som man kan förvänta sig, mer och mer vägledande om valresultatet. För vissa partier syns mer dramatiska förbättringar – för Mp förbättras korrelationen kraftigt när det är mindre än 20 månader kvar till valet.

Korrelationsvärdet för C ligger väldigt högt under hela perioden. Det beror emellertid inte på att C är extra förutsägbart, utan är en statistisk konsekvens av att partiet från 70-talet gått från att vara ett av Sveriges största partier till ett av riksdagens minsta. I den statistiska metoden framstår då fel på några procentenheter som små i jämförelse med den stora variationen över tid.

Alla statistiska metoder har sina svagheter, och för att ge en alternativ bild så har jag för varje månad summerat den absoluta avvikelsen från mätningen gentemot valresultatet. Om S fick 2 %-enheter mer i valet än i mätningen och M 2 %-enheter mindre så blir värdet 4. I bilden nedan visas vad värdet är månad för månad, vilket kanske är något mer intuitivt än korrelationsmåtten.

Återigen syns en förbättring närmare valet, särskilt markant under det sista året, vilket är rimligt då man kan anta att frågan om partival för många väljare aktualiseras först under valåret när valkampanjen kommit igång.

Slutligen finns det anledning att misstänka att mätningarnas förbättringstakt under mandatperioden har ökat sedan 1970-talet, eftersom det är väl belagt att väljarna bestämmer sig allt senare.

I genomsnitt under alla val minskar den absoluta summerade avvikelsen med 0.18 %-enheter per månad. Men av nästa bild framgår att förbättringstakten har varierat kraftigt. Under 2000-talet har förbättringstakten varit betydligt högre än under tidigare val. Det betyder alltså att opinionsmätningarna blir mindre och mindre vägledande för valresultatet tidigt i perioden för varje val.

Sammanfattningsvis
Slutsatsen är att opinionsmätningar inte är särskilt vägledande för valresultatet tidigt i mandatperioden. Därför kan det vara lämpligt att ta rapportering om opinionsläget den närmsta tiden med en nypa salt – mycket kommer hända innan valet.

Men det betyder som sagt inte att mätningarna är meningslösa. De ger partierna möjlighet att justera sin politik mellan valen (även om det är viktigt att inte övertolka små förändringar), och dessa justeringar är ju en av anledningarna till att det händer mycket mellan mätningarna och valet.

* PS
Jag hade tänkt börja inlägget med att konstatera att rapportering kring opinionsmätningar blivit vanligare och vanligare på senare år, och gjorde därför en sökning på ”Opinionsmätning” och ”Opinionsundersökning” i svensk storstadspress i Mediearkivet. Men faktum är att det inte verkar som om det blivit vanligare att skriva om opinionsmätningar sedan 1990-talet! Däremot så syns det en uppgång inför 1990-talet.