Vissa politiker accepterar medborgarprotester i högre grad än andra

Ibland händer det att medborgare tar till drastiska metoder för att föra fram sina åsikter så som att söka upp politiker i deras hem, demonstrera utan tillstånd, ockupera offentliga byggnader, etc. Hur ser politiker på den här typen av aktiviteter som går utanför de traditionella kanalerna för medborgerligt deltagande i den representativa demokratin?

I en studie som härom året gjordes med samtliga Sveriges lokalpolitiker ställdes just sådana frågor. Det visade sig att politiker generellt är relativt negativt inställda till kontroversiella former av politiskt deltagande. Acceptans för protester mättes på en skala från 0 (låg acceptans) till 10 (hög acceptans). Som exempel kan man framhålla att medelvärdet bland samtliga politiker vad det gäller acceptans för ockupation av en skolbyggnad var 2.0 och medelvärdet för acceptans för lärare som går ut i illegal strejk var 1.7. Vissa andra former av protester accepterades i något högre grad, så som icke-auktoriserade demonstrationer (medelvärde 3.9). Men även för sådana former av protester som accepteras i något högre grad befinner sig alltså medelvärdena på den nedre delen av skalan.

Det finns dock ett väsentligt mått av variation bland politiker vad det gäller acceptans för kontroversiella medborgarprotester; vissa politiker accepterar helt enkelt medborgarprotester i lite högre grad än andra. Vi har identifierat tre grundläggande faktorer som påverkar politikers syn på medborgarprotester: ideologi, parlamentarisk position och erfarenheter av protester.

  • För det första: protestacceptans samvarierar med politisk ideologi. Politiker till vänster accepterar protester i högre grad än politiker till höger. Om man använder ett index över protestacceptans (för sju olika former av protester) från 0 till 10 så visar politiker till höger ungefär en och halv enhets lägre acceptans än politiker till vänster. Vi vet inte exakt vad som förklarar detta men man skulle kunna spekulera kring att det beror på att politiker till vänster inom sin rörelse har en tradition av större acceptans för protester än politiker till höger, samt att politiker till vänster månne oftare sympatiserar med de protesterandes budskap.
  • För det andra: protestacceptans samvarierar med parlamentarisk position. Politiker i majoritetsställning är mindre positiva till protester än politiker som befinner sig i opposition. Majoritetspolitiker visar upp 0.7 enheters lägre acceptans än oppositionspolitiker. Skillnaden mellan majoritets- och oppositionspolitiker kvarstår under kontroll för till exempel politisk ideologi. Man kan tolka det som att politikers egenintresse påverkar acceptansen för protester; när man befinner sig i maktposition är det mindre angenämt när medborgarna protesterar än när man är i opposition och ser majoritetspolitikerna bli utsatta för protester. Något ironiskt kan man dock tycka att det är att de protesterande medborgarna får mer sympati från de politiker som inte sitter i maktställning än från de som faktiskt har möjlighet att bestämma.
  • För det tredje: protestacceptans samvarierar med erfarenheter av protester. Politiker som upplever att deras kommun haft en hög grad av medborgarprotester accepterar protester i lite högre grad (en skillnad på ungefär 0.3-0.4 enheter). Politiker tycks alltså kanske vänja sig vid protester över tid och lär sig att acceptera fenomenet i något högre grad i takt med att de får erfarenhet av det.

Vad är då konsekvenserna av detta? Om detta kan vi bara spekulera. Vi vet inte om det är så att politiker som accepterar protester i högre grad också ger efter för de protesterande medborgarnas krav i högre grad. Om det är så kan man tänka sig att samma typ av medborgarprotester får olika stort genomslag beroende på vilka politiker de riktar sig till.

***

Den här studien finns publicerad i sin helhet i en artikel i den statsvetenskapliga tidskriften Legislative Studies Quarterly:

Gilljam, Mikael, Mikael Persson & David Karlsson. (2012). ”Representatives’ Attitudes Toward Citizen Protests: The Impact of Ideology, Parliamentary Position and Experiences.” Legislative Studies Quarterly. 37(2): 251-268.

Av Mikael Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s