Förtida avhopp från kommunfullmäktige – vilken typ av problem utgör de?

Med jämna mellanrum får frågan om de så kallade ”förtida avhoppen” från kommunfullmäktige hyfsat stort medialt utrymme. Det är inte särskilt konstigt – frågan är en smula fascinerande: Under en given mandatperiod väljer nästan var sjätte politiker att lämna sitt uppdrag i förtid. Och det är ingenting som tycks öka eller minska över tid. Såhär det sett ut sedan åtminstone 1980-talet.

Så till mitt ärende: Vad som kan vara en smula störande med rapporteringen som omgärdar fullmäktigeavhoppen, är att avhopparna – som grupp – ibland beskrivs som personer som inte bara är missnöjda med ”toppstyre” och ”gubbvälde” inom partierna – utan också med demokratin i fullmäktige. Den allmänna bild som förmedlas av förtida avhopp är att de utgör symptom på brister i det demokratiska systemet. Detta ger en missvisande bild av den genomsnittlige avhopparens bevekelsegrunder. (Emellertid ska med en gång sägas att avhoppen från Sverigedemokraterna är litet speciella, och fångas inte riktigt av den generella bild som ges nedan – om detta har jag skrivit annorstädes).

Men vad beror då förtida avhopp på? För ett par år sedan publicerades min och Richard Öhrvalls rapport Politikens villkor: Om engagemang och avhopp i kommunpolitiken, där vi analyserade orsakerna bakom de förtida avhoppen. När man analyserar avhopp – och är intresserad av de demokratiska implikationerna av dem – gör man klokt i att skilja mellan politiska och privata skäl till avhopp. Politiska skäl har direkt med uppdraget att göra (möjligheterna till att göra sin röst hörd, bl.a.). Med privata avses däremot saker som tydligare hör privatlivet till (exempelvis hälsoskäl eller flytt från kommunen). Om man vill hävda att avhopp är uttryck för demokratiproblem – såsom ”gubbvälde”, ”toppstyre” eller allt för långsamma politiska processer – bör man kunna visa att de politiska skälen dominerar motiven till avhopp.

Så vad finner vi? Vi skickade ut en enkät till samtliga som lämnat sina uppdrag i förtid i de 13 östgötska kommunerna 2002-2009, samt en kontrollgrupp om var tredje ”kvarsittande” fullmäktigeledamot vid tidpunkten när enkäten gick ut. När vi lät våra respondenter att välja mellan ”privata” respektive ”politiska” skäl, uppgav 62 procent att privata skäl hade störst betydelse, och bara 25 procent att politiska skäl hade det. 13 procent angav att såväl privata som politiska vägde lika tungt. Överlag uppgav alltså avhopparna att privata skäl hade störst betydelse för att de hoppade av, där främst flytt från kommunen (32 procent) samt förhållanden i arbetslivet (30 procent) sades vara viktigast av de privata skälen.

Ett par viktiga resultat bör lyftas fram: Avhopparna har i typfallet inte blivit illa bemötta i rollen som förtroendevalda. Tvärtom: fyra av fem säger att de har en mycket eller ganska positiv syn på tiden i kommunpolitiken, och över hälften av dem säger att de ”troligen” eller ”kanske” kan tänka sig att kandidera till fullmäktige igen. Alltså: Förtida avhopp bör inte ses som uttryck för att demokratins hälsotillstånd sviktar – i vart fall inte på det sätt som det ofta beskrivs (dvs. att de är symptom på ”gubbvälde”, ”toppstyre” och dålig interndemokrati). Det är hursomhelst inte den bild som avhopparna själva, överlag, vill ge.

***

Trots detta förhållandevis optimistiska budskap är det viktigt att försöka minimera avhopp (och det torde inte vara omöjligt att komma åt exempelvis orsaker som hör samman med arbetsgivares attityder till politiska uppdrag). Då partierna har tappat över hälften av sina medlemmar under de gångna tjugo åren, samtidigt som de (åtminstone i äldre undersökningar) säger sig ha allt större problem att fylla sina valsedlar med kandidater (senast detta undersöktes, 1998, sade nästan var tredje lokal partiorganisation att de hade problem med detta), utgör avhoppen ett praktiskt problem i de fall partierna får svårt att hitta ersättare.

Det stora problemet med förtida avhopp är emellertid att de som hoppar av i förtid är grupper som redan från början är underrepresenterade – de relativt yngre, kvinnorna och de utrikes födda. Allt annat lika innebär detta att de skevheter som finns avseende representativitet direkt efter ett val, förstärks under mandatperiodens lopp i takt med de förtida avhoppen. Det är detta, och inte svepande påståenden om att de är uttryck för illa fungerande demokratiska procedurer, som gör att vi bör oroa oss för de förtida avhoppen.

Läsa mer? Se…

Erlingsson, Gissur Ó. och Richard Öhrvall (2011). ”Why Do Councillors Quit Prematurely? On the Democratic Consequences of Councilors Leaving Their Seats Before the End of Their Terms”, Lex Localis – Journal of Local Self-government, 9(4), 297-310.

Nielsen, Peder (2001). ”På och av. Om uppdragsvillighet, rekrytering och avhopp i den kommunala demokratin”, i bilagorna till SOU 00:48 Att vara med på riktigt: demokratiutveckling i kommuner och landsting. Stockholm: Fritzes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s