Moderaterna populära bland övriga allianspartier

Allianspartiernas möte i Maramö har omgärdats av diskussioner om hur Alliansen egentligen mår och om Moderaternas dominans har skapat ett missnöje bland de andra allianspartierna. En titt i riksdagsundersökningarna som görs vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet indikerar dock att Moderaterna har ökat sin popularitet bland övriga borgerliga riksdagsledamöter under de senaste decennierna.

Fyra gånger (1985, 1988, 1994 och 2010) har riksdagsledamöterna tillfrågats om vad de tycker om de andra partierna i riksdagen. I undersökningarna ombeds riksdagsledamöterna att svara på hur mycket de gillar eller ogillar övriga riksdagspartier. Svarsalternativen är fördelade längs en elvagradig skala som går mellan -5 och + 5. Ett omtyckt parti ligger på plus, medan ett mindre omtyckt parti ligger på minus. I tabellen nedan redovisas Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas genomsnittliga medelvärde på gilla-ogillaskalan när frågan gäller Moderaterna. (Medelvärdena för 1985 och 1988 inkluderar inte Kristdemokraterna eftersom de inte satt i Riksdagen då).

Arv, miljö och politiska attityder och beteenden

Av och till kommer Politologerna att bjuda in gäster att skriva här. Detta är vårt andra gästinlägg. Det är författat av docent Sven Oskarsson, verksam vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

***

Häromveckan väckte den förre vice-presidenten Al Gore viss uppståndelse i amerikanska media med följande uttalande i ett morgonprogram:

“Scientists now know that there is, in human nature, a divide between what we sometimes call ‘liberals’ and ‘conservatives’.”

Gores uttalande är inte bara gripet ur luften. Ett växande antal studier från olika länder, flera baserade på svenska data, har under de senaste åren visat att såväl politiska åsikter som politiskt deltagande delvis är ärftligt betingade egenskaper.

Finns Kristdemokraternas väljare bland kyrkobesökarna?

Den senaste tiden har det rapporterats om att Kristdemokraterna i opinionsmätningar ligger nära riksdagsspärren på fyra procent. Även om man inte ska dra förhastade slutsatser om hur det kommer gå i valet utifrån opinionsmätningar så har partiet i riksdagsvalen sedan 1998 då partiet nådde sitt hittills bästa resultat följt en nedåtgående trend.

Partiet har ifrån flera håll beskyllts för att vara otydliga i vilken politik de förespråkar. I en artikel i GP igår säger andre vice partiordförande David Lega angående opinionssiffrorna att de måste prata mer ”hårda” frågor:

”Vi måste prata om hur vi vänder ungdomsarbetslösheten, hur vi vänder skolresultaten. Det gör vi inte bara genom procentsatser och skattesatser utan även om hur ungas självförtroende och möjligheten till personlig utveckling.” – David Lega

Ritualer i politiken — rationellare än man kan tro

Ritualer i politiken

Den politiska kulturen i vårt land präglas av saklighet och rationalitet. Sverige är utredningsväsendets och den sociala ingenjörskonstens förlovade land, en plats på jorden där varje problem bara ligger och väntar på en förnuftig lösning eller åtminstone en informationskampanj. Ritualer är möjligen något som vi ägnar oss åt då vi gifter oss, låter döpa våra barn eller begraver de döda. Den moderna demokratiska politiken är däremot inte en plats för ritualer – eller?

I själva verket rymmer politiken väldigt mycket som inte är sak. Det här med partikongresser t.ex. (stämma, landsmöte, landsdagar, riksting – termen varierar). Att partiets högsta beslutande församling är en arena för att fatta demokratiska beslut utesluter inte rituella inslag. Vem kan t.ex. föreställa sig en socialdemokratisk kongress utan Internationalen? Vad vore en miljöpartistisk utan vegetarisk eller vegansk kost? En moderat stämma utan rungande känsloutlevande applåder för den store ledaren? Det vore dock ett missförstånd att tro att sådana symbolladdade uttryck skulle stå i motsättning till sakpolitik – tvärtom ger den rituella inramningen de sakpolitiska besluten extra tyngd. Vad en ritual gör är att lyfta fram vad som är det påbjudna sättet att tänka i en viss grupp. När en ritual fungerar stärker den gruppens känsla av kollektiv identitet, inte minst viktigt för ett politiskt parti där många människor skall hålla samman. Det rituella handlandet kan därmed vara betydligt mer rationellt än det i förstone framstår.

Partiledarna lika synliga idag som för trettio år sedan

Har partiledarna blivit mer synliga i medierna under valkampanjerna? I Johannes Bjerlings nyutkomna avhandling ”The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979-2010” genomförs en systematisk prövning av huruvida svensk politik har blivit mer personaliserad (i betydelsen ökad personifiering, ökad fokus på personegenskaper och intimisering).  Studien ger ännu ett korrektiv till uppfattningen om att politiken personaliserats kraftigt över tid. Särskilt när det gäller partiledarnas förekomst är empirin högst motvillig att passa förväntningarna på tilltagande personalisering. Som aktörer förekommer partiledarna nämligen lika ofta i valrörelsebevakningen idag som de gjorde för trettio år sedan. Partiledarna omtalas heller inte oftare i 2010 års valrörelse än vad de gjorde i 1979 års valrörelse. Och när de förekommer gör partiledarna det allt oftare som omtalade aktörer (objekt) än som aktörer (subjekt).

Bjerling har också undersökt hur ofta partiledarna är subjekt i nyhetsförmedlingen (press, radio och tv) relativt andra aktörer under valrörelserna 1979-2010. Trenderna över tid är mycket intressanta. Medan partiledarna relativt sett förekommer allt mer sällan i mediebevakningen är det en annan grupp som uppvisar en uppåtgående trend: Journalisterna! De refererar, kommenterar och intervjuar varandra om vad partiledarna har sagt. Men partiledarna själva får relativt sett komma till tals i allt lägre utsträckning. En eventuell direktkommunikation med väljarna har successivt kommit att ersättas av en övervikt av journalistkommentarer.

Socialdemokraterna har reformerat bort sin väljarbas

I riksdagsvalet 2010 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta resultat sedan allmän rösträtt infördes i Sverige. I efterspelet har det talats mycket om att partiet behöver bli bättre på att locka medelklassväljare i storstäderna. Helene Fritzon, S-distriktets ordförande i Skåne, sa i Aftonbladet inför Stefan Löfvens första första majtal såhär:

Vi kan bara bli ett 40-procentsparti igen om vi visar att vi är det breda ­alternativet där vi har ett tilltal som passar både välutbildade i stora städer och de som i dag nästan har tappat tron på samhället.

I det här inlägget tänkte jag titta närmare på stödet för Socialdemokraterna bland låg- och högutbildade över tid. En sådan genomgång belyser att en av Socialdemokratins största triumfer också är dess akilleshäl: fri tillgång till högre utbildning.

Angående sambandet mellan sociala problem och invandrartäthet i Sverige

Sociala problem är vanligast i orter med få invandrare, skrev Stefan Fölster på DN-debatt i söndags. Resultaten baseras på ett nytt index över ”mänsklig utveckling” i 242 svenska orter som presenteras i en rapport från det nyinstiftade Reforminstitutet. Sociala problem finns i orter med så väl få som många invandrare men i genomsnitt finns det fler problem i orter med liten invandring, konstaterar Fölster.

Jag ska fokusera på ett metodproblem vad det gäller att undersöka sambandet mellan invandring och ”mänsklig utveckling”; att valet av 242 orter inte tydliggör segregation inom orter. Sambandet mellan invandring och ”mänsklig utveckling” är nämligen beroende på hur man avgränsar geografiska enheter. Den poäng jag vill göra är enkel och tydlig: genom att jämföra sambandet mellan invandring och ”mänsklig utveckling” på ortsnivå döljs relevanta skillnader inom orter.  Fölster har rätt i sin grundläggande problembeskrivning att det finns sociala problem också i områden med få utrikes födda, problemen finns inte bara i invandrartäta områden. Men han underskattar sambandet mellan invandring och inkomst respektive utbildning genom att inte ta hänsyn till variationer inom orter.

Samarbetsmönster i riksdagsvoteringar 2002-2012

När riksdagen är oense i ett beslut avgörs frågan genom votering. I den amerikanska kongressen röstar enskilda ledamöter ofta emot partilinjen (även om partisammanhållningen ökat på senare år). Amerikanska statsvetare har också utvecklat avancerade metoder där voteringsmönster används som indikatorer på enskilda kongressledamöters ideologi, och kan därmed få mått på de relativa ideologiska positionerna för kongressledamöter ända sedan 1789!

I Sverige är partisammanhållningen som bekant betydligt större. Riksdagsledamöter går väldigt sällan emot partilinjen i viktiga frågor, och hur en ledamot agerar i en votering säger därför mindre om de enskilda ledamöternas åsikter. Analys av voteringar har därför inte intagit samma framträdande roll i den svenska statsvetenskapen som i den amerikanska.

Voteringarna synliggör dock maktförhållandena och samarbetsmönstrena mellan partierna. Då Moderaternas Fredrik Reinfeldt i dagarna kritiserat Socialdemokraternas Stefan Löfven för att sakna ett tydligt regeringsalternativ kan det vara intressant att se hur samarbetsmönstrena i riksdagen sett ut under de senaste tre mandatperioderna. I vilken utsträckning röstade V och MP med S när de agerade stödpartier åt regeringen Persson? I vilken utsträckning röstar SD med oppositionen och regeringen under innevarande mandatperiod? Vad har hänt med det rödgröna samarbetet efter valet 2010?

Spelar det roll vilka invandrarna är – svensk invandringsopinion nedbruten

Opinionsundersökningar om vilken invandrings- och flyktingpolitik svenska folket vill ha brukar väcka starka känslor. Ett exempel är SOM-institutets årliga mätningar som visar att andelen av befolkningen som instämmer i att det är ett bra förslag att minska flyktingmottagningen har minskat markant sedan 1990-talets början.

En kritik som har riktats mot SOM-undersökningarna är att de endast frågar om inställningen till flyktingmottagande. Vissa kommentatorer menar att resultaten hade sett annorlunda ut om man istället hade frågat om Sverige bör ta mot fler eller färre invandrare.

Gruppen “invandrare” är dock heterogen, och det är rimligt att anta att opinionen beror på vilka invandrargrupper man frågar om. Man kan till exempel tänka sig att en person som är positiv inställd till invandring av högutbildade danskar samtidigt är skeptisk till invandring av somalier som knappt har gått i skolan.

Är man intresserad av vad svenska folket tycker i den här typen av frågor är European Social Survey (ESS) en guldgruva. Första gången undersökningen genomfördes (2002) ställdes en rad frågor om vilken typ av invandring svarspersonerna vill se och vilka egenskaper som är viktiga när man bestämmer om någon som är född, uppvuxen och bosatt utanför Sverige ska få komma och bo här. Nedan kommer jag i korthet att redogöra för hur svenska folket svarade.

Partierna och kvoteringsfrågan

I samband med att Nyamko Sabuni avgick som jämställdhetsminister ändrade hon sig  i frågan om huruvida vi behöver lagstifta för att öka andelen kvinnor på höga samhällspositioner. I en debattartikel i Dagens Nyheter föreslog hon bland annat lagstiftning om att valberedningar i större bolag skall sträva efter jämn könsfördelning i styrelser och ledningsgrupper. Hon föreslog också att företag skall åläggas att sätta delmål om hur många kvinnor de skall ha i bolagstyrelser och ledningsgrupper och att de skall kunna redovisa vilka konkreta åtgärder som vidtas för att nå målet. När Sabuni avgick uppstod dock frågan om hur förankrade förslagen egentligen var. Den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm meddelade på sin första presskonferens att hon är emot lagstiftad kvotering till bolagens styrelser. Istället valde hon formuleringen att hon tycker att det är ”väl värt att fundera över” ”någon typ av regelverk eller system där man kan uppmuntra och överse hur företagen jobbar med dessa frågor”.

Frågan om kvotering av kvinnor till höga poster i samhället har funnits i den svenska debatten under lång tid. Folkpartiets senaste utspel i frågan illustrerar dock att det inte alltid är tydligt vad olika partier tycker i frågan. I det här blogginlägget ställer jag frågan: Vad har partierna egentligen lovat att åstadkomma på området? Med hjälp av den svenska vallöftesdatamängden som just nu färdigställs av mig och Nicklas Håkansson analyserar jag vilka faktiska förslag som väljarna har haft att ta ställning till i de senaste sex valrörelserna.