Moderaterna, Sverigedemokraterna och invandringen

I fredags publicerade DN en artikel där den moderata migrationsministern Tobias Billström meddelade att ”volymen” på asylinvandring och anhöriginvandring måste sänkas.

Utspelet har fått en del kritik, både från opposition och inifrån Alliansen, och till och med från från Moderaternas eget ungdomsförbund MUF, som menar att det kommer leda till ”ett framtida stängt Sverige”.

Andra, till exempel Aftonbladets ledarskribet Anders Lindberg, påpekar att Sverigedemokraterna kan gynnas av utspelet på grund av den ökade uppmärksamheten för invandringsfrågor.

Som jag ser det kan man ställa sig (minst) fyra frågor kring ett utspel av den här typen:

  1. Vad kommer de åtgärder som diskuteras få för konsekvenser?
  2. Är de konsekvenserna önskvärda?
  3. Hur kommer det påverka opinionsstödet för Moderaterna?
  4. Hur kommer det påverka opinionsstödet för övriga partier?

Fråga 1 och 2 är naturligtvis viktigast ur demokratisk synvinkel, och de som är mest relevanta för väljarna. Fråga 2 kan bara besvaras utifrån politiska värderingar, och har att göra med vilket samhälle man vill se.

Fråga 3 och 4 är framförallt intressanta ur partistrategisk synvinkel. Med det sagt tänkte jag i det här inlägget diskutera fråga 4, och då med speciellt fokus på hur det här utspelet (särskilt om det följs upp av fler konkreta förslag för att minska invandringen) kan tänkas påverka stödet för Sverigedemokraterna, eftersom de är det riksdagsparti som profilerat sig i invandringsfrågan

Två faktorer som påverkar
Utspelet kan tänkas påverka stödet för Sverigedemokraterna på två sätt: först genom att invandringsfrågan får mer uppmärksamhet, och genom att Moderaterna intar en mer restriktiv position i frågan.

Uppmärksamhet i frågan
Forskningen visar tämligen entydigt att mer uppmärksamhet för ett partis profilfråga gynnar partiet. Se här till exempel Kai Arzheimers studie av väljare i 13 länder 1980-2002 när det gäller anti-invandringspartier eller Bonnie Meguids studie som visar att samma princip även gäller för gröna partier.

När det gäller det svenska fallet har Carl Dahlström och Peter Esaiasson i artikeln ”The Immigration Issue and Anti-Immigrant Party Success in Sweden 1970-2006” argumenterat för att anledningen till att Sverige innan 2010 till skillnad från många andra europeiska länder inte hade ett anti-invandringsparti i parlamentet var att övriga partier inte har uppmärksammat invandringsfrågan. I mätningar är det tydligt att det har funnits en stor skillnad mellan väljares och valdas attityder i frågan, större än i de flesta andra frågor. Sören Holmberg har i en serie mätningar som refereras i Dahlströms och Esaiassons artikel visat att väljare är betydligt mer benägna att instämma i ett förslag om att ta emot färre flyktingar än riksdagspolitiker. Väljarna har dock blivit mindre negativa till flyktingmottagning över tid.

Invandring har däremot inte upptagit något större utrymme i varken valmanifest eller partiledardebatter i anslutning till valen, visar Dahlström och Esaiasson, med undantag för valet 2002. Följaktligen har inte heller invandring uppfattats som en viktig fråga av väljarna. Detta, menar Dahlström och Esaiasson, är en viktig förklaring till att något antiinvandringsparti inte varit representerat i Riksdagen efter Ny Demokratis uttåg. En pinfärsk mätning (ej jämförbar med de använda av Dahlström och Esiaasson) kan dock indikera att väljarna mer och mer uppfattar invandring som en viktig fråga. I samma mätning framkommer också att flest väljare uppfattar att Sverigedemokraterna har den bästa invandringspolitiken.

Positionering
Uppmärksamhet i en fråga gynnar alltså partier som profilerat sig i frågan. Hur påverkar då övriga partiers positionering i frågan, oavsett hur mycket uppmärksamhet frågan har? Här är forskningsläget mindre entydigt. I klassisk spatial väljarteori röstar väljare på det parti som står närmast dem i frågor. Att ”mainstreampartier” då intar en kritisk position borde då leda till att mainstreampartierna tar väljare från antiinvandringspartiet, vilket bland annat Meguid är inne på.

En alternativ hypotes är att antiinvandringsåsikter initialt är mindre accepterade, vilket gör att väljare som egentligen håller med avstår från att rösta på antiinvandringspartiet. Om ett ”mainstreamparti” då intar en väldigt restriktiv position kan det legitimera åsikterna, vilket gör att tröskeln för att rösta på antiinvandringspartiet sänks. Konsekvensen blir att antiinvandringspartiet vinner röster.

Arzheimer prövar i sin stora studie effekten av det mest restriktiva partiets position. Han finner då inget samband – alltså inget entydigt stöd till endera hypotes. En invändning kan här vara att legitimeringsfrågan kan betyda olika mycket för olika partier. Vissa av de europeiska antiinvandringspartierna har ju en framförallt populistisk framtoning, medan andra (som Sverigedemokraterna) har sitt ursprung i rasistiska organisationer, vilket naturligtvis kan påverka.

En studie av positionering bland svenska kommuner
Tillsammans med Carl Dahlström har jag i en studie försökt pröva en modifierad version av positioneringshypotesen i de svenska kommunfullmäktigevalen 2010. Kommunpolitiken skiljer sig givetvis från den nationella politiken. En fördel är däremot att det finns mycket fler kommuner i Sverige än vad det finns länder i Europa, vilket gör att det finns mycket mer variation i övriga partiers positionering, samtidigt som partisystemet är detsamma. Möjligheterna att göra statistiska analyser är därför bättre. Vi har också tillgång till bra data på kommunfullmäktigeledamöternas åsikter i flyktingfrågan, i form av en enkät som gick ut till alla kommunfullmäktigeledamöter hösten 2008

Vi prövar den vanliga positioneringshypotesen, att Sverigedemokraterna gynnas av att ett annat parti intar en restriktiv position, men också en variant. Det är tänkbart att det inte räcker med att ett parti intar en restriktiv hållning, utan att hela den politiska diskussionen förskjuts i en mer restriktiv riktning. Vi undersöker därför om variation i alla övriga partiers genomsnittliga inställning till flyktingmottagning påverkar, inte bara det mest restriktiva partiets position.

Analysmetoden är att undersöka om Sverigedemokraterna ökade sitt röststöd mellan valet 2006 och valet 2010 mer i kommuner där övriga partiers kommunfullmäktigeledamöter är mer negativt inställda till flyktingmottagning än i kommuner där övriga partiers kommunfullmäktigeledamöter är mindre negativt inställda till flyktingmottagning. Vi gör alltså ingen värdering i vad som är en kritisk inställning eller ej – alla analyser bygger på relativa jämförelser mellan kommuner.

Vårt första resultat är att den vanliga positioneringshypotesen inte får något stöd, precis som Arzheimer fann i sin europeiska studie. Det mest flyktingkritiska partiets inställning till flyktingmottagning hänger inte ihop med variation i Sverigedemokraternas ökning mellan 2006 och 2010 i kommunerna.

Vårt andra resultat är däremot att de övriga partiernas genomsnittliga inställning har ett tydligt samband med framgångar för Sverigedemokraterna. Ju mer kritiska övriga partiers kf-ledamöter var till flyktingmottagning i enkäten 2008, desto mer ökade Sverigedemokraterna i kommunen mellan valen 2006 och 2010. Övriga partiers positionering verkar alltså spela roll, men det krävs att hela diskussionen förflyttas i mer kritisk riktning, är vår tolkning.

Därefter undersökte vi vilken roll de olika partiernas positionering spelar individuellt. Något överraskande fann vi då att Socialdemokraternas inställning i frågan var det som framförallt samvarierade med Sverigedemokraternas framgångar. Ju mer flyktingkritiska Socialdemokratiska kf-ledamöter var, desto mer ökade SD mellan 2006 och 2010. Om man betraktar Sverigedemokraterna som extremhöger (vilket är en vanlig beteckning på Europeiska antinvandringspartier i forskning om dem) verkar det ju märkligt att ett socialdemokratiskt parti skulle spela roll. Men mätningar visar att både Sverigedemokratiska väljare och politiker placerar sig i mitten på den klassiska vänster/höger-dimensionen, och att SD lockar väljare från Socialdemokraterna. I det sammanhanget blir resultatet mer begripligt.

Övriga partiers positionering hade samma effekt – ju mer kritiska, desto större framgång för Sd, även om effekten inte var lika tydlig som för Socialdemokraterna. Undantaget var Moderaterna. Ju mer kritiska Moderaterna var till flyktinggmottagning, desto mindre ökade SD mellan 2006 och 2010. Effekten var dock inte tillräckligt stark för att vara statistiskt signifikant, och den bör därför mer ses som en indikation. Men det var i alla fall inte så att en mer kritisk position från Moderaterna ökade stödet för SD.

Effekten för de olika partierna illustreras i bilden nedan, som är saxad från vår artikel. Den kan vara svår att första då punkterna visar regressionskoeffiienter med konfidensintervall, men ska tolkas som att en prick ovanför 0-linjen indikerar att en mer kritisk position från partiet ökar stödet för SD, och tvärtom för punkter under 0.

Skärmavbild 2013-02-02 kl. 22.28.47

En tänkbar förklaring, som vi dock inte tar upp i artikeln och inte heller haft möjlighet att testa empiriskt i studien, är att det handlar om partiers trovärdighet i frågan. När ett parti som vanligen inte ses som invandringskritiskt (t ex Socialdemokraterna) går i mer kritisk riktning lyckas man inte locka över invandringskritiska väljare, utan legitimerar bara kritiska åsikter. Ett parti som ses som mer kritiskt (Moderaterna) istället gör det har man större möjlighet att faktiskt locka över väljare. I Dahlström och Esaiassons artikel kan man läsa att moderata riksdagsledamöter i enkäter bland riksdagsledamöter 1994, 1998, 2002 och 2006 var de som var mest kritiska till flyktingmottagning.

Ett anekdotiskt exempel från den kommunala nivån är Vellinge, där Moderaterna väldigt tydligt tog ställning emot flyktingmottagning. Under mandatperioden 2006-2010 var Vellinge också den enda kommun i Skåne där SD inte hade något mandat i Kommunfullmäktige. I valet 2010 vann SD dock tre mandat i kommunfullmäktige.

Slutsatser
Så vad kan studierna jag refererat ovan säga oss om vad Moderaternas nya utspel kommer att innebära för stödet för Sverigedemokraterna? Mot alla vetenskapliga studier finns det mängder av invändningar. Till exempel kan tänkas att legitimeringshypotesens förklaringskraft har minskat nu när Sverigedemokraterna redan har etablerat sig i Riksdagen.

Den ökade uppmärksamheten i frågan som ett utspel från det största regeringspartiet kommer medföra kommer med största sannolikhet gynna SD. Att övriga partier intar en mer restriktiv hållning i frågan verkar öka stödet för SD, men vår studie visar att det möjligen inte gäller för Moderaterna. Det är ännu mer troligt att Socialdemokratiska utspel i riktning mot minskad invandring och flyktingmottagande, som det om arbetskraftsinvandring för några dagar sen, leder till ökat stöd för SD, i alla fall utifrån de här studierna.

Men det är bara en aspekt av det hela. Det är till exempel möjligt att utspelet både gynnar SD och Moderaterna, på bekostnad av andra partier, vilket gör att Moderaterna tjänar på utspelet.

Och den viktigaste aspekten av debatten är givetvis vad de åtgärder som kommer föreslås kommer få för konsekvenser i verkligheten, och vad man tycker om dem. Politik handlar ju inte om att maximera eller minimera stöd för olika partier, utan om vilket samhälle, eller vilken invandringspolitik, vi vill ha.

Metodologiska kommentarer
En viktig invändning mot Carl Dahlströms och min studie är att det inte är övriga partiers inställning som påverkar stödet för Sverigedemokraterna, utan det är den kommunala väljarkårens inställning i frågan som både gör att övriga politiker är mer negativa till flyktingmottagning och att SD har ett högt stöd.

För en fullständig genomgång av vår metod för att tackla den här och andra problematiker rekommenderas en läsning av den fullständiga rapporten. Men i korta drag är en viktig del att vi bara tittar på förändring mellan 2006 och 2010. Om väljarkåren i kommunen är väldigt negativ till flyktingmottagning borde det yttra sig i starkt stöd för SD också 2006.
Vi försöker också kontrollera för faktorer som kan tänkas hänga ihop med en mer negativ inställning i väljarkåren, som arbetslöshet, utbildningsnivå, medianinkomst, brottslighet, andel utomnordiskt födda i kommunen, med mera. Vi tar också hänsyn till regionala faktorer. I vår tuffaste analys jämför vi dessutom bara inom de olika länen, vilket gör att resultaten inte kan förklaras av till exempel en ”Skåne-faktor”.

Vidare läsning
Arzheimer, Kai (2009): ”Contextual factors and the extreme right vote in Western Europe, 1980-2002” American Journal of Political Science.

Dahlström, Carl, och Peter Esaiasson (2011): ”The immigration issue and anti-immigrant party success in Sweden 1970-2006: A deviant case analysis.” Party Politics.

Dahlström, Carl, och Anders Sundell (2012). ”A losing gamble. How mainstream parties facilitate anti-immigrant party success.” Electoral Studies.

Gilljam, Mikael, David Karlsson och Anders Sundell (2010): Politik på hemmaplan. Tiotusen svenska fullmäktigeledamöter tycker om politik och demokrati. Stockholm: SKL Kommentus.

Meguid, Bonnie (2005): ”Competition between unequals: The role of mainstream party strategy in niche party success.” American Political Science Review.

10 thoughts on “Moderaterna, Sverigedemokraterna och invandringen

  1. Intressant inlägg och papper! Har två funderingar. Varför använder ni loggad röstandel för sverigedemokraterna som utfall? För mig skulle det vara mer naturligt att använda röstandel. Med loggen så definierar ni en ökningen från 4 till 8 procentenheter som lika stor som en ökning från 0,5 till 1 procentenhet. Hur känsliga är resultaten för att inte använda loggen? Dessutom funderar jag på hur relevant jämförelse (och därmed kontrollvariabel) SDs röstandel 2006 egentligen är. I coh med de stora nationella framgångarna kan man ju förvänta sig att nya väljargrupper (till exempel de som bara är ”lite” främlingsfientliga) drogs till SD 2010, medan de inte gjorde det 2006.

    • Hej!
      Helst hade vi kört med otransformerad variabel eftersom det är mer intuitivt. Ditt argument äe rimligt, men fördelningen av stöd för SD är väldigt skev. Utan logtransformering så skulle kommuner som Landskrona och Bjuv väga extremt tungt i analysen. Det är också rinligt att tänka att det inte är samma sak att öka från 13 till 14 procent som från 1 till 2. Så ingendera strategi är optimal. Vet att vi har kört otransformerat och har för mig att resultaten var i princip oförändrade, men har dem ej här.

      Du har rätt även i den andra kommentaren. 2006-variabeln fångar upp en del, och resten försöker vi fånga med övriga kontroller. Med den nya kommunfullmäktigeundersökningen kommer vi ju ha två mättillfällen även på attityderna och då kan vi se om förändring i posititionering påverkar.

  2. Intressant. En fundering dock: Kan det inte tänkas att andra partiers, speciellt socialdemokraternas, hållning i invandringsfrågan och SDs frammarsch bägge beror på faktiska omständigheter i kommunen? Och alltså inte egentligen är kopplade till varandra, utan till en tredje, oberoende variabel?

    Eller har ni korrigerat för detta?

  3. ”Politik handlar ju inte om att maximera eller minimera stöd för olika partier, utan om vilket samhälle, eller vilken invandringspolitik, vi vill ha.”

    Är inte tanken att det här i praktiken ska vara samma sak?

    Dvs. om partier med en mer kritisk inställning till invandring ökar sin procentandel så är det för att ”vi” (definierat som väljarkåren) vill ha det just så?

    Jag skulle nästan vara benägen att påstå motsatsen – politik handlar om att maximera eller minimera stöd för olika partier (eller linjer). Detta system har av erfarenhet visat sig ge ett någorlunda utfall i form av ett fungerande samhälle.

    Politik förhåller sig till samhällsbyggnad som pengar gör till marknadsekonomin. Det är inte per definition nödvändigt men för att få ett fungerande jämkningssystem mellan olika viljor och värderingar så har det politiska systemet uppstått – och dess yttersta uppgift är att triangulera sig fram till folkviljan genom att minimera sina stöd och maximera andras stöd?

    • Jo, men tanken är väl att processen ska vara att partier lägger fram förslag som de själva tror på, och som de tror att väljarna gillar, och så tar väljarna ställning till de olika förslagen genom att rösta på partier. Det blir lite bakvänt när diskussionen handlar om hur förslag framförallt påverkar stödet för andra partier.

      Som jag till exempel skriver i inlägget, det är ju inte omöjligt att att Moderaterna skulle kunna tjäna på att föra en restriktivare invandringspolitik, samtidigt som det ökar stödet för ett annat parti (SD).

      Sen kan det ju i och för sig vara att röststöd för olika partier inte bara avspeglar förd politik utan även längre fram i tiden påverkar den faktiskt förda politiken (eftersom partierna anpassar sig till varandra), men det är ju en annan sak.

      • Fast det är väl ändå tämligen givet att en uppsättning om sju-åtta partier på en idémarknad som politiken trots allt är kommer triangulera den ståndpunkt som de faktiskt vill saluföra till en ståndpunkt som de faktiskt kan saluföra – åtminstone till sin potentiella väljarandel.

        Det tycker jag för övrigt är helt i sin ordning. Det är varken rimligt eller sunt att partiernas idéer ska utvecklas i ett vakuum frånskilt från de rådande strömningarna på idémarknadsplatsen.

        Snarare än att ”partier lägger fram förslag som de själva tror på, och som de tror att väljarna gillar, och så tar väljarna ställning till de olika förslagen genom att rösta på partie” kan man väl snarare säga att partiernas uppgift är att marknadsföra en linje som påverkar den faktiskt förda politiken att hamna så nära deras ideala politik som möjligt?

        Med en sådan inställning (som jag misstänker ligger närmare en genomsnittlig rikspolitikers) är det nog snarare regel än undantag att man bör marknadsföra säljbara ståndpunkter snarare än ideala?

      • Inser nu att jag läste ditt inlägg lite slarvigt. Jag håller i stort sett med dig om att det är bakvänt att fråga sig hur ett M-förslag påverkar andra partier. Men eftersom det är ett faktum att det fungerar så så är dikussionen tämligen naturlig.

        I och för sig kan jag tycka att det är lika intressant hur extern M-profilering i en fråga där man har tydliga åsiktsskillnader inom Alliansen påverkar också?

        Har M bestämt sig för att kasta C och KD åt vargarna?

  4. Ping: Låt oss vara oense | Björn Östbring

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s