Partierna och kvoteringsfrågan

I samband med att Nyamko Sabuni avgick som jämställdhetsminister ändrade hon sig  i frågan om huruvida vi behöver lagstifta för att öka andelen kvinnor på höga samhällspositioner. I en debattartikel i Dagens Nyheter föreslog hon bland annat lagstiftning om att valberedningar i större bolag skall sträva efter jämn könsfördelning i styrelser och ledningsgrupper. Hon föreslog också att företag skall åläggas att sätta delmål om hur många kvinnor de skall ha i bolagstyrelser och ledningsgrupper och att de skall kunna redovisa vilka konkreta åtgärder som vidtas för att nå målet. När Sabuni avgick uppstod dock frågan om hur förankrade förslagen egentligen var. Den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm meddelade på sin första presskonferens att hon är emot lagstiftad kvotering till bolagens styrelser. Istället valde hon formuleringen att hon tycker att det är ”väl värt att fundera över” ”någon typ av regelverk eller system där man kan uppmuntra och överse hur företagen jobbar med dessa frågor”.

Frågan om kvotering av kvinnor till höga poster i samhället har funnits i den svenska debatten under lång tid. Folkpartiets senaste utspel i frågan illustrerar dock att det inte alltid är tydligt vad olika partier tycker i frågan. I det här blogginlägget ställer jag frågan: Vad har partierna egentligen lovat att åstadkomma på området? Med hjälp av den svenska vallöftesdatamängden som just nu färdigställs av mig och Nicklas Håkansson analyserar jag vilka faktiska förslag som väljarna har haft att ta ställning till i de senaste sex valrörelserna.

Datamängden innehåller alla löften givna i alla riksdagspartiers valmanifest sedan valet 1991 (inklusive Miljöpartiet 1991 trots att de föll ur riksdagen då). Sammanlagt är det nästan 4000 löften som kan analyseras. För definition av vallöfte se tidigare inlägg. En sökning bland löftena visar att löften om ”kvinnor” förekommer i olika sammanhang. Det ges till exempel löften om att stödja kvinnor som är utsatta för våld och lönediskriminering. Det ges löften om att främja kvinnligt företagande, om att höja kvinnors löner och om satsa på kvinnor i biståndssammanhang. De löften jag letar efter i detta inlägg är löften som innebär att partiet lovar att verka för eller motverka kvotering av kvinnor till höga positioner i samhället. Jag inkluderar även löften där partiet lovar att arbeta för fler kvinnor på höga samhällspositioner utan att kvotera.

I tabellen nedan listas de löften som återfinns under något av sökorden ”kvotering”, ”styrelse”, kvinnor”, ”kvinna”, ”jämställdhet”, ”kön”, ”genus”, ”damer”, ”andel” och ”positioner” (inklusive relevanta förkortningar av orden). Vi ser att 15 av de nästan 4000 löftena berör kvotering eller främjande av fler kvinnor till höga positioner i samhället. Fyra saker är värt att lägga extra märke till för den svenska politiska diskussionen tycker jag (till forskningen tar jag med mig frågan om varför vissa frågor blir vallöften när andra inte blir det):

1) Socialdemokraterna och Vänsterpartiet finns inte alls med i tabellen. De ger inga löften om kvotering av kvinnor eller om att öka andelen kvinnor på höga positioner i samhället i sina valmanifest under perioden 1991-2010. Det är de borgerliga partierna och Miljöpartiet som ger sådana löften. Även Sverigedemokraterna och Ny Demokrati saknas i tabellen. 2) Folkpartiet är det parti som har flest löften om att främja kvinnor på höga positioner. 3) Moderaterna är det enda parti som tydligt lovar att inte genomföra lagändring (2002). 4) Frågan om att öka andelen kvinnor på höga positioner i samhället dyker upp i valen 1994, 2002 och 2010. I tre av de av de sex valen finns den inte med alls. Det rör sig alltså om en diskussion som funnits med ett tag, men som inte återkommer i varje val.

Skärmavbild 2013-02-04 kl. 14.03.00

Hur skall vi tolka resultatet att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte alls ger några löften i sina valmanifest om att öka andelen kvinnor på höga positioner i samhället? En första misstanke är att partierna talar om frågan i andra termer i sina manifest och att jag inte fångar det när jag letar efter testbara löften. Partiet förmedlar ju även allmänna visioner, kritik av andra aktörer och beskrivningar av hur verkligheten ser ut i sina valmanifest. En vidare sökning med samma sökord i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets valmanifest mellan 1991 till 2010 visar dock att så inte är fallet. Det finns inte några formuleringar om kvotering av kvinnor till styrelser eller om att öka andelen kvinnor på höga positioner i samhället*. Jag har just nu ingen bra förklaring till varför Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte tar upp frågan i sina valmanifest och därmed avstår från att göra den till en valfråga. Ledande socialdemokrater skrev en replik på Sabunis nämnda debattartikel där man starkt förespråkade lagstiftning. På partiets hemsida hänvisas till andra utspel i frågan. På Vänsterpartiets hemsida hittar jag inga utspel i frågan (rätta mig gärna om jag har letat på fel ställen). En tolkning är att de grupper inom partierna som är för kvotering har relativt litet inflytande över valmanifestet. En annan är att partierna driver arbetarkvinnans perspektiv och prioriterar diskriminering på andra nivåer i arbetslivet än dem som den välutbildade kvinnan möter. Manifesten saknar nämligen inte hänvisningar till diskriminering i arbetslivet. Möjligen finns en förklaring i att man betonar den svenska modellen där arbetsmarknaden parter och inte staten ”bär huvudansvaret för antidiskrimineringsarbetet i arbetslivet.” (se till exempel Vänsterpartiets motion om Jämställda löner och antidiskriminering).

Oavsett hur vi tolkar resultatet så ser jag dem som en bra illustration till att vi inte vet särskilt mycket om varför vissa frågor blir vallöften medan andra inte blir det. Luckan i forskningen är uppenbar: Vi vet att löftena påverkar hur regeringar agerar, men vi vet inte vem som har inflytande över vilka löften det är som faktiskt ges. Det verkar till exempel troligt att Folkpartiet tog intryck av det stödstrumpetryck som rådde inför valet 1994. 1991 års riksdag hade klart lägre andel kvinnor (33 procent) än vad riksdagen mandatperioden innan hade (37,5 procent). Under hotet om att ett nytt kvinnoparti skulle bildas inför valet 1994  genomförde övriga politiska partier olika slags jämställdhetsåtgärder (till exempel varvades riksdagslistor). Folkpartiet hamnade i skottgluggen som den borgerliga regeringens tydligaste jämställdhetsförespråkare. Sammanställningen här visar att hela sju av 15 löften om att främja kvinnlig representation på högre poster gavs av Folkpartiet år 1994. I 1998 års val är det sedan helt tyst på löftesfronten och 2002 är det bara Moderaterna och Kristdemokraterna som lovar något i frågan. Moderaterna lovar att inte kvotera, men att arbeta med opinionsbildning för att få fler kvinnor på höga positioner. Kristdemokraterna ger ett tydligt löfte om att statliga företag skall ha 40 procent kvinnor i sina styrelser. 2006 är det tyst igen. 2010 lovar Centerpartiet och Alliansen (i det gemensamma valmanifestet) att arbeta för fler kvinnor, men specificerar inte hur det skall gå till. Miljöpartiet tar ställning för en lag och Folkpartiet talar om högskolesystemet där kvinnor kvoteras bort på vissa utbildningar.

Avslutningsvis: Det är alltid bra att höja blicken från sin egen kontext. En intressant översikt över kvotering av kvinnor till styrelser, effekter och forskning gjordes av den kanadensiska tidningen Globe and Mail i höstas. Se här.

*En enda formulering hittar jag där Socialdemokraterna möjligen talar om att få fler kvinnor på höga positioner i samhället. Och den kommer från 2010 års manifest för ”fler jobb” (som faktiskt inte ens är inkluderat i löftesdatabasen eftersom Socialdemokraterna själva var mycket tydliga med att de inte hade något egen valmanifest 2010, det enda valmanifest de hade var det rödgrönas gemensamma manifest): Vi vill skapa fler möjligheter att satsa framåt, utbilda sig, forska eller göra karriär –inte färre. Alla tjänar på att människor inte begränsas av bakgrund eller kön. Ju fler som får chansen att nå högre, desto bättre går det för Sverige.

Vänsterpartiet har följande vaga formulering i 1994 års manifest:

Den privata maktkoncentrationen måste motverkas av ökad kollektiv kapitalbildning och stärkt fackligt inflytande i företagen. Kvinnor måste erövra större politisk och ekonomisk makt. Vi behöver fler människor som aktivt deltar i samhällsutvecklingen.

Vänsterpartiet har också två formuleringar i 2002 års manifest som drar åt samma håll, men som inte innebär att partiet tar ställning i frågan:

Vissa partier vill få oss att tro att deras politik gynnar alla. Det är inte sant. Alla tjänar inte heller på vänsterpartiets politik. Den som vill slippa betala skatt för en generell välfärd och vill behålla sin höga lön för egen konsumtion förlorar på vänsterpartiets politik. Den som anser att kvinnor ska ha sämre löner och mindre makt än män bör rösta på något annat parti än vänsterpartiet.

Att tala om kvinnor som grupp möter fortfarande motstånd. Självklart är kvinnor ingen homogen grupp. Skillnader på grund av klass, etnisk bakgrund, ålder eller sexuell läggning är avgörande för kvinnors livsvillkor, de ojämlika maktrelationerna mellan könen genomsyrar förhållanden mellan kvinnor och män på samhällets alla områden och begränsar kvinnors liv. Därför har kvinnor som grupp också ett gemensamt intresse som skiljer sig från mäns. Vänsterpartiet ser som sin uppgift att formulera en offensiv politik utifrån detta intresse, och ser feminismen som en politik för att bekämpa det särskilda kvinnoförtrycket.

5 thoughts on “Partierna och kvoteringsfrågan

  1. Däremot lovade Mona Sahlin att införa kvotering till bolagsstyrelserna om dom rödgröna skulle vinna valet 2010. Hon angav 2012 som lämplig tidpunkt. I Ekots Lördagsintervju 13 mars 2010. Jag minns för det var jag som frågade…: ) Tomas Ramberg Ekot

  2. Kul! Och stort tack för att du påminde mig Tomas. Även utifrån löftet om rätt till heltid är intervjun väldigt intressant. Till skillnad från frågan om kvoteringslagstiftning så fanns löftet om lagstiftning om heltid med i det rödgröna manifestet 2010 (det finns med i tidigare manifest också, men då betydligt vagare formulerat. Er diskussion i intervjun ger en bra bild av hur partiet har pendlat i den frågan).

    Detta är ett intressant exempel på att vi behöver ta reda på mer vad det är som avgör att vissa löften kommer in i valmanifestet medan andra frågor diskuteras, och ibland lovas, i situationer utanför de skriftliga partilöftena. Funderar nu på att koda detta löfte som ett exempel på Rambergeffekten… 🙂 Håller du med mig om att om du inte hade valt att ta upp den här frågan så hade löftet inte givits? Det finns inte mycket skrivet eller talat om frågan i valrörelsen varken före eller efter din intervju vad jag kan se och kommer ihåg. Eller uppfattade du det som att Sahlin hade planerat det som ett utspel? Låter konstigt att hon hade kämpat för att få in det i det röd-gröna manifestet men misslyckats. Men jag har inte koll på det. I så fall undrar man ju varifrån fick hon mandatet att ge löftet för alla de rödgröna trots att de inte inkluderade det i manifestet.

    Och Staffan: Couldn’t agree more.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s