Ritualer i politiken — rationellare än man kan tro

Ritualer i politiken

Den politiska kulturen i vårt land präglas av saklighet och rationalitet. Sverige är utredningsväsendets och den sociala ingenjörskonstens förlovade land, en plats på jorden där varje problem bara ligger och väntar på en förnuftig lösning eller åtminstone en informationskampanj. Ritualer är möjligen något som vi ägnar oss åt då vi gifter oss, låter döpa våra barn eller begraver de döda. Den moderna demokratiska politiken är däremot inte en plats för ritualer – eller?

I själva verket rymmer politiken väldigt mycket som inte är sak. Det här med partikongresser t.ex. (stämma, landsmöte, landsdagar, riksting – termen varierar). Att partiets högsta beslutande församling är en arena för att fatta demokratiska beslut utesluter inte rituella inslag. Vem kan t.ex. föreställa sig en socialdemokratisk kongress utan Internationalen? Vad vore en miljöpartistisk utan vegetarisk eller vegansk kost? En moderat stämma utan rungande känsloutlevande applåder för den store ledaren? Det vore dock ett missförstånd att tro att sådana symbolladdade uttryck skulle stå i motsättning till sakpolitik – tvärtom ger den rituella inramningen de sakpolitiska besluten extra tyngd. Vad en ritual gör är att lyfta fram vad som är det påbjudna sättet att tänka i en viss grupp. När en ritual fungerar stärker den gruppens känsla av kollektiv identitet, inte minst viktigt för ett politiskt parti där många människor skall hålla samman. Det rituella handlandet kan därmed vara betydligt mer rationellt än det i förstone framstår.

I denna text kommer jag att rikta blicken mot partikongressen som just ritual. (Det finns en hel del forskning om den typ av politiskt beteende som vaneröstning utgör, men ytterst litet om det vanebeteende som kan antas äga rum inom ramen för en partikongress.) Det rör sig om en mycket begränsad studie där jag koncentrerar mig på ett enskilt fall och ser i vad mån den rituella teorin kan hjälpa oss beskriva och förstå vad det är som pågår. Det fall jag beskriver är Folkpartiets landsmöte 2007 (dvs. det landsmöte då Lars Leijonborg lämnade över ordförandeskapet till Jan Björklund). Björklunds tal och övrigt material är hämtat från partiets officiella hemsida.

Vad är en ritual?

Ritualen har beskrivits som en ”Rule-governed activity of a symbolic character”. Det rör sig sålunda om en verksamhet med krav på formbundenhet, där symbolen spelar en viktig roll. Ett välkänt exempel är nattvarden där måltiden är en symbol för Kristi blod och kropp liksom för religiös samhörighet. En ritual behöver dock inte vara religiös. Allmänna val t.ex. har beskrivits som rituella. Här är det valsedel och rösthandling som utgör symboler och som syftar till att inge väljaren en känsla av att ha inflytande över den förda politiken, trots att sannolikheten för att en enskild röst skulle avgöra den politiska utgången är i stort sett obefintlig. Symbolerna kan vara mer eller mindre materiella till sin natur. Från oblater, valsedlar och totempålar till tankefigurer, idéer och uttryckssätt som alla utgör symboler i den bemärkelsen att de representerar något mer omfattande än sig själva.

Vidare utgör ritualen en social aktivitet för en given grupp där huvudsyftet är att ge uttryck för kollektiv identitet och gruppsammanhållning. Vad en ritual – om den fungerar – gör är att inge gruppmedlemmarna en genuin känsla av social gemenskap och i förlängningen därmed sammanhållning och social ordning.

Den rytmiska rörelsen slutligen, beskrivs ofta som något av ritualens särmärke. Man har här pekat på medicinsk forskning som visar att rytmisk rörelse påverkar hjärnan på ett sådant sätt att känslor av gemenskap och upprymdhet framkallas, en upplevelse som blir särskilt stark om en grupp utövar rörelsen tillsammans.

Låt oss nu se i vad mån dessa drag återfinns i Folkpartiets landsmöte.

Folkpartiets landsmöte 2007 som ritual

Av programmet 2007 kan utläsas att mötet med kringaktiviteter börjar kl. 11.00 den 6 september och avslutas senast kl. 16.00 den 9 september. Mötet har 17 förhandlingspass där innehållet anges tydligt: politikområden under behandling, nomineringar och val av partistyrelse och ordförande, tal etc. Infogat finns också måltider och socialt inriktade aktiviteter: ”Drink finns att köpa i Konserthuset inför landsmötesmiddagen” 19.30—20.00 och ”Landsmötesmiddag i Konserthusets foajé́ med underhållning och dans” påbörjas 20.00. Ingen slutpunkt är satt denna kväll, till skillnad från övriga dagar då middagen vid visst klockslag avbryts för förhandlingspass och ev. extrapass. Innan dagordningen fastställs och röst- och justeringsdelegation noteras till protokollet redogör man för olika ordningsregler: vilken procedur som gäller för att begära ordet, praktiska påminnelser om att tänka på ljudnivån, ta med handlingar etc. Denna ordning följer ett bestämt mönster och många av inslagen består år från år. Formbundenheten är med andra ord tydlig.

Landsmötet inleds sedan med att en sångerska talar till församlingen från scenen:

”Ni står så, stadigt och sen så böjer ni på överkroppen så att det blir WE!” (engelskt uttal) ”Ska vi pröva det? Alla tillsammans! Böj på knäna! Åååh, WE! Fast utan WE! För jag tycker att det blir litet fjolligt, utan i stället för WE! så tar vi den här klappen så att allt liksom sker, man böjer på knäna, böj på knäna! Jag ser er! Åh, klapp! Klapp!” (pianomusik)

”Strålande! Sen nästa moment i det här är att man vågar liksom böja på knäna och ta steg. Vi börjar ditåt. Är ni med? Vänster klapp, höger! Underbart, fortsätt!” (sången börjar)

”Sometimes in our lives we all have pain We all have sorrow…”

Sångerskan håller landsmötet i rörelse samtidigt som hon sjunger ”Lean on me”, anspelar på Lejonkungen, sjunger ”Var nöjd med allt som livet ger”, där landsmötet på hennes uppmaning sjunger vissa partier. Slutligen uppmanas landsmötet att resa sig och till tonerna av ”Son of a Preacher Man” inträder avgående partiordförande Leijonborg.

Genomgående betonas den sociala gemenskapen, och budskapet vävs samman med rytmisk rörelse. Med ord som ’tillsammans’ och ”WE!” framträder budskapet i ”Lean on me” tydligt: ensam är inte stark. Uppmaningen att landsmötet skall röra sig på ett visst sätt resulterar i en stor samlad rörelse. Sångerskan väljer efter en stund att byta ut WE! mot en handklapp. Den symboliska kopplingen mellan ’WE!’ och klappen tydliggörs, och förstärks av att hela landsmötet klappar samtidigt och i takt. Den rituella symbolen framträder även genom det övriga valet av sånger: ”Var nöjd med allt som livet ger”, den lojale Baloos paradnummer. ”Son Of a Preacher Man”, slutligen får en både symbolisk och bokstavlig innebörd genom Leijonborgs bakgrund som missionsförbundare och därtill en av partiets ”frälsargestalter” genom valframgången 2002. Leijonborg blir även själv en symbol, här för att Folkpartiet kan vinna val. I bakgrunden tronar partiets blomstersymbol, blåklint, både i stiliserad och i naturlig form.

Låt oss stanna upp ett ögonblick innan vi går vidare. För en utomstående betraktare som upplysts om att Folkpartiet är det mest förnuftstroende av alla partier i den mest förnuftstroende av alla stater torde den scen som utspelar sig framstå som närmast surrealistisk. Den blir inte lättare att ta till sig om man beaktar att Folkpartiet har en individualistisk kultur där företrädarna – med en folkpartists egna ord – till och med har svårt att göra armhävningar i takt. Mycket riktigt framstår vissa ombud också som något besvärade av situationen; alla klappar inte takten fullt lika entusiastiskt kan man konstatera. Men gruppen deltar ändå, med varierande grad av engagemang, i övningen. Detta om något visar att en partikongress handlar om mycket mer – och mycket annat – än ”votering är begärd och skall verkställas”.

Vilka värderingar ger Björklund företräde?

Det är inte självklart att en nytillträdd partiledare påbörjar sitt ledarskap med samling kring gamla värden. Tvärtom: den påbjudande kraft som ritualen är mäktig gör den till en lämplig arena för att omforma gruppens föreställningsvärld. Även inom partiforskningen finns besläktade resonemang om att ett av de tillfällen som ger störst utrymme för förändring är en ny partiordförandes tillträde (ett känt exempel är Fredrik Reinfeldts förnyelse av Moderaterna). Björklund har gjort sig känd som en otypisk folkpartist, men detta var inte något som märktes i hans landsmötestal. I stället gör han den folkpartistiska kulturen och traditionella folkpartistiska värderingar sina reverenser. Han hyllar det liberala idéarvet, inte minst socialliberalismen. Därmed ges den tyngd och legitimitet, alldeles oavsett om Björklund själv är socialliberal eller ej.

Vidare framhåller Björklund det nyanserade och problematiserande – utmärkande partikulturdrag för Folkpartiet – som ett föredöme. Detta är ett parti där kunskapssynen är sammanflätad med ideologin, där frågan om hur man bäst söker svar på politiska frågor omgärdas av en idé om att politiska svar kräver förnuftig argumentation och kritisk reflektion och där partiets ideologi ytterst ligger i metoden att fatta beslut.

Resultatet är ingalunda självklart. Björklund har, genom valberedningens motivering ”tydlig och handlingskraftig” och det enhälliga valet av honom, ett starkt mandat. Han skulle ha kunnat avvika från det nyanserade och resonerande, men han gör tvärtom och lovprisar dessa sidor.

Frågan här rör inte om Björklund verkligen menar vad han säger. Det viktiga är att han säger det han säger och att han gör det i detta sammanhang. I sitt installationstal. Inför en grupp partikamrater som hålls samman av vissa politiska idéer, men också av ett alldeles eget sätt att se på vad kunskap är och hur man bäst når fram till den: med nyanserade resonemang och självkritisk hållning. Oavsett Björklunds egen hållning talar detta för att dessa värden 2007 stod starka i gruppen. Antingen omfattar han dem, och i så fall har Folkpartiet valt en ledare som utgör en tydlig exponent för detta synsätt. Eller så omfattar han dem inte, men inser att de har en sådan förankring i partiet att det vore ett för stort risktagande att ifrågasätta dem.

Slutligen: vad ritualens teori lär oss är att betrakta talesättet ”bara festtalsretorik” med viss skepsis, åtminstone om festtalet äger rum inom ramen för en ritual. Ord är inte oskuldsfulla. Ord är bärare av föreställningar om rätt och fel. Ritualen är en arena där ord och andra symboler utgör grunden för den typ av makt som betecknats ”the power to define the situation”.  Jag har här visat ett exempel från ett parti på hur denna form av maktutövning kan gestalta sig. Huruvida mönstret är detsamma i andra partier och består över tid får bli en fråga för kommande studier.

Vidare läsning:

Katarina Barrling Hermansson: Partikulturer (2004)

Katarina Barrling Hermansson: Bland blåklint och totempålar. Om det kulturella tillståndet i Folkpartiet, Statsvetenskaplig tidskrift (2010/2)

Åke Daun: svensk mentalitet – ett jämförande perspektiv (1998)

Emile Durkheim: The Elementary Forms of Religious Life (1912/1995)

Robert Harmel & Kenneth Janda: ”An integrated Theory of Party Goals and Party Change”, Journal of Theoretical Politics (1994/3)

3 thoughts on “Ritualer i politiken — rationellare än man kan tro

  1. Kuriosa: Den bästa veganska kongressmaten serveras på Moderaternas kongress. (Redan på anmälningsblanketterna går det att kryssa i att man är vegan.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s