Högre politisk ojämlikhet i omvalet

Det här inlägget är samförfattat av Mikael Persson, Maria Solevid och Richard Öhrvall.

Nivån på valdeltagandet ses ofta som ett mått på demokratins legitimitet bland medborgarna. Ju fler som röstar i val, desto bättre ställt är det med demokratin, brukar statsvetare hävda. Ett lågt valdeltagande antas ofta leda till ett mer ojämlikt inflytande.

Redan på Tingstens dagar…

Enligt en slutsats som formulerades av Herbert Tingsten (1937) är nivån på valdeltagandet mellan olika grupper mer jämlikt ju högre valdeltagandet är. Detta brukar man kalla för ”the law of dispersion”. Genom en för tiden imponerande empirisk sammanställning av skillnader i valdeltagande (i flera länder) mellan män och kvinnor, olika åldersgrupper och sociala klasser, kom Tingsten fram till slutsatsen att skillnader mellan olika gruppers deltagande minskar ju högre deltagandet är. ”All the facts gathered here indicate the existence of a rule which may be named the law of dispersion; according to this rule, the dispersion (the differences) in regard to participation in an election or within a certain group, is smaller the higher the general participation is.” Tingsten 1937:230). Omvänt ökar alltså skillnaderna mellan olika grupper, och därmed jämlikheten, ju lägre deltagandet är.

Läs mer

Politisk segregation? Skolvalet 2010 i fria och kommunala gymnasier.

Den senaste tiden har det diskuterats om det fria valet av skolor i Sverige leder till ökad segregation. Ett uppmärksammat inspel kom från en amerikansk professor som menar att den resursstarka medelklassen väljer bort skolor med en blandad social och etnisk sammansättning. De mindre resursstarka familjerna blir kvar i svagare skolor.

När det talas om segregation i svenska skolor handlar det ofta om segregation med avseende på inkomst, etniskt ursprung eller studieförmåga. En sällan nämnd aspekt är politisk segregation. Med det menar jag att elever med olika politiska åsikter i hög utsträckning går på olika skolor. Skolvalet, ett låtsasval som har hållts i Sverige i samband med riksdagsvalen 1998, 2002, 2006 och 2010, ger oss en möjlighet att undersöka detta. Jag tänkte i det här inlägget se om det finns någon skillnad i valresultat i Skolvalet 2010 mellan fria och kommunala gymnasieskolor, och om det finns, försöka se vad den skillnaden beror på. Det kan naturligtvis finnas segregation bland kommunala skolor och bland friskolor, men om det finns segregation dem emellan är det definitivt en indikation på att det finns segregation. Analysen är alltså inte uttömmande men ger en indikation på omfattningen.

I Skolvalet 2010 deltog 473 gymnasieskolor. Jag har lyckats matcha ihop 416 av dessa med kompletterande data från Skolverket och kommer utgå från ifrån dessa 416 gymnasieskolor i analysen. 254 av dem är kommunala skolor och 162 är friskolor.

De första två diagrammen visar valresultatet för de åtta riksdagspartierna bland friskolor och gymnasieskolor. Två saker utmärker skolvalet gentemot riksdagsvalet 2010: Socialdemokraterna fick betydligt färre röster, och Sverigedemokraterna betydligt fler, kring 15 procent.

bar_kommun bar_fri

Läs mer

Locket på i Alliansen: Riksdagsinterpellationerna som försvann

Interpellationer är frågor som riksdagsledamöter ställer till ministrarna i regeringen, och som ministrarna sedan besvarar muntligt. De kan vara ett sätt för oppositionen att sätta press på regeringen, genom att tvinga ministern att förklara sig i något ärende. I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på hur många interpellationer som har ställts till regeringen sedan 1999 (första året det finns data för på riksdagens hemsida).

I den första grafen nedan visas andelen interpellationer från ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (röd linje) och från Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna (blå linje) under perioden. Uppgifterna är sammanställda från riksdagens hemsida genom att söka på interpellationer från de olika partierna år för år. När det till exempel står 1999 betyder det riksdagsåret 1999/2000. Året 2006 i diagrammet börjar alltså efter regeringsskiftet.

blocks

Som man kunde förvänta sig så kom det inte särskilt många interpellationer från de rödgröna när Socialdemokraterna satt i regeringen, men desto fler efter regeringsskiftet: Nära 800 riksdagsåret 2007/08. De borgerliga partierna har istället närmast slutat med interpellationer efter regeringsskiftet. Det kanske inte verkar så konstigt att riksdagsledamöterna från allianspartierna inte interpellerar i lika hög grad när de är i regeringsställning, men det är anmärkningsvärt att frekvensen har sjunkit till i princip noll.

Läs mer

Avgörs ministerns öde av frågan om en rimlig efterträdare?

Följande inlägg är skrivet av gästpolitologen Helena Wockelberg, forskare på statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet.

***

I skrivande stund har statsvetare och politiska kommentatorer konstaterat att statsminister Reinfeldt öppet visat en extraordinärt kritisk hållning till statsrådet Billström. Anledningen till att strålkastarna nu vilar på statsministern och migrationsministern är förstås att den senare levererat uppseendeväckande påståenden om regeringens politik och gjort upprörande uttalanden om hur utseende och dygder samvarierar. Bredvid debatten om vad som är rasism och om huruvida rasism måste vara liksom genuin snarare än ett misstag för att räknas, diskuteras statsministerns strategi. Riksmedia konstaterar att det nya här är att en svensk statsminister lyckas markera extremt missnöje utan att fullfölja kritiken med den ultimativa sanktionen, att ge ministern i fråga foten. Hur kan han få sitta kvar? är en vanlig följdfråga. Det vi vet om hur en statsminister i Reinfeldts situation resonerar vilar å ena sidan mindre på systematiska belägg än på anekdotiska bevis. Men att föreställa sig hur en statsminister resonerar är, å den andra sidan, kanske inte så svårt?

Läs mer

Om webbpaneler och jämförelser av undersökningar

En tidigare variant av det här inlägget har publicerats på min blogg, richardohrvall.com

I förra veckan publicerade Johan Martinsson från Göteborgs universitet ett inlägg här på Politologerna  kring jämförelser mellan olika undersökningar, bland annat webbpaneler. Inlägget väckte intresse bland olika personer som intresserar sig för opinionsmätningar, inte minst då det på vissa håll tolkades som om resultatet av jämförelsen var att självrekryterade webbpaneler är bättre än traditionella undersökningar, se exempelvis Lena Mellin i Aftonbladet. Även Dagens Opinion framförde något liknande, men där var missförståndet än större då journalisten verkade tro att det var Politologerna som genomfört en undersökning (detta har dock rättats till nu). Det kan därför vara värt att understryka att så inte är fallet och även att Politologerna är en blogg där respektive skribent står för sina egna inlägg. I vilket fall, då jag upplever att diskussionen har hamnat lite snett tänkte jag, måhända naivt, försöka ge min syn på saken i hopp om att något kanske blir lite klarare för någon.

Läs mer

Jakten på enkätforskningens sanningsserum

Det här inlägget är samförfattat av Mikael Persson och Maria Solevid

När man mäter i vilken utsträckning människor deltar i politiska aktiviteter i enkätstudier får man ofta resultat som är lite annorlunda jämfört med hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Studierna visar ofta att lite fler deltar i politiken än vad som faktiskt är fallet. Ett väletablerat exempel är att nivåerna på valdeltagande i valundersökningar oftast är lite högre än det faktiskt valdeltagandet. Det här beror på två saker. Den ena förklaringen är att individer som deltar i politiken också i högre grad deltar i undersökningar. Politiskt deltagande och benägenheten att svara på enkätundersökningar samvarierar alltså.

Den andra förklaringen, som vi koncentrerar oss på i denna text, är att en del människor säger att de varit aktiva när de i själva verket faktiskt inte varit det. Vissa kanske helt enkelt ljuger när de svarar. För andra spelar kanske minnet ett spratt. Att det är på det här viset vet vi från valundersökningar där man kan jämföra personers intervjusvar med uppgifter från röstlängderna. Det här kan man läsa mer om i till exempel Donald Granberg och Sören Holmbergs artikel i American Journal of Political Science från 1991.

Tendensen att människor vill framställa sig i god dager och påstå att de gjort socialt önskvärda handlingar när de i själva verket inte alls har gjort dessa handlingar kallas i den engelskspråkiga forskningen för ”social desirability bias”. Mäter man i vilken grad människor utför socialt önskvärda handlingar bör man räkna med att nivåerna överskattas något på grund av denna tendens. (För övrigt finns också den motsatta tendensen när man i undersökningar mäter förekomsten av socialt icke-accepterade handlingar som till exempel droganvändning och konsumtion av pornografi).

Finns det då något sätt att få individer att ge mer sanningsenliga svar? Kan man finna någon metod som fungerar som enkätforskningens sanningsserum? Denna jakt på ett ”sanningsserum” sysselsätter många opinionsforskare som sysslar med metodutveckling. När man studerar politiskt deltagande har man framförallt använt två olika sätt. Det ena är att ändra frågeformuleringen så att den uttrycker förståelse för att man inte haft tid att vara aktiv. Ett sätt är att istället för att ställa frågan i stil med ”Det finns olika sätt att engagera sig i politiken, vilka av följande sätt har du varit aktiv på?”, så ställer man en mer förstående fråga i stil med: ”Många människor känner att de inte hinner engagera sig politiskt. Hur du haft möjlighet att göra något av följande?”.

Det andra sättet är att ändra svarsalternativen. I enkätundersökningar är det nämligen vanligt att fråga om aktiviteter utförda de senaste 12 månaderna. Vissa svarspersoner drar sig kanske för att svara ett rakt och tydligt ”Nej” om man inte har gjort aktiviteten i fråga. Det kanske är så att man har varit aktiv men att det skedde för över 12 månader sedan. Men om enkätdeltagarna också får chansen att istället svara ”Nej, men jag skulle kunna tänka mig att göra deteller ”Nej, men jag har gjort det tidigare” så känns det kanske inte lika jobbigt att säga nej. Det handlar med andra ord om att försöka göra det lättare för folk att medge att de inte varit aktiva inom den tidsperiod som avses. Tanken är alltså att om man gör det mindre jobbigt att säga ”nej” kanske man kan få mer sanningsenliga resultat. I den engelskspråkiga forskningen kallas detta ”Face saving response options”. Man ges alltså en möjlighet att säga ”Nej” utan att ”tappa ansiktet”.

Vi gjorde en experimentell studie med hjälp av opinionslaboratoriet LORe vid Göteborgs universitet där vi undersökte en rad olika former av politiskt deltagande, bland annat deltagande i politiska partier, Intetnetkampanjer, demonstrationer, namninsamlingar, kontakter med media och bojkotter. I experimentet testade vi både att manipulera frågeformuleringarna och svarsalternativen. Vi testade alltså både att ställa frågan på ett sådant sätt att inaktivitet ursäktades och att erbjuda ett ”Nej”-alternativ som kändes lite lättare att medge.

Resultaten var rätt så tydliga. De olika frågeformuleringar vi testade spelade ingen som helst roll; de rapporterade nivåerna av deltagande de senaste 12 månaderna var desamma oavsett hur frågan ställts. Däremot var de fler som svarade ”Nej” och färre som svarade ”Ja” om de fick så kallade ”Face saving response options”, det vill säga att man varit aktiv tidigare eller att man skulle kunna tänka sig att vara aktiv. På en skala som mätte politiskt deltagande under de senaste 12 månaderna från 0 (ingen politisk aktivitet) till 11 (utfört 11 former av politiskt deltagande) minskade snittnivåerna av aktiviteter med 5.5 procentenheter om enkätdeltagarna fick möjlighet att svara ”nej” utan att tappa ansiktet. Med andra ord, är svarsalternativen ”Ja” respektive ”Nej” de senaste 12 månaderna anger fler personer att de varit aktiva jämfört med om svarsalternativ ingår som utöver ”Ja de senaste 12 månaderna” tillåter längre tidsspann eller en möjlighetatt uttrycka en vilja att vara aktiv.

Slutsatsen av vår studie är att nivåer av politiskt deltagande sannolikt överskattas mindre om man designar enkätfrågor som tillåter svarspersoner att svara nej utan att tappa ansiktet. Studien publiceras i dagarna i tidskriften International Journal of Public Opinion Research och finns tillgänglig i sin helhet här.

***

Fotnot: Den teknik som för övrigt bäst aspirerar på att kalla sig samhällsvetenskapens sanningsserum är så kallade listexperiment (item count technique). Är man nyfiken på sådana studier kan man till exempel läsa om ett intressant listexperiment av Holbrook och Krosnick som undersöker valdeltagande.

Webbpaneler och slumpmässiga urval. En jämförelse av sju undersökningar.

Kan man lita på resultat från enkätundersökningar som inte använder slumpmässiga urval? För den som är insatt i statistisk metod låter det som århundradets dummaste fråga, och för de flesta forskare är svaret självklart: Nej, det kan man inte. Ändå arbetar idag många företag och forskare med just så kallade självrekryterade respondenter i sina undersökningar. Det kan handla om exempelvis marknadsundersökningar eller opinionsundersökningar med hjälp av enkäter administrerade på internet. Ett av de mest kända företagen internationellt som har marknadsfört självrekryterade webbpanelerna som arbetsmetod är YouGov. I USA har YouGov flera gånger lyckats väl med att predicera de amerikanska presidentvalens utgång.

Men om vi vill göra en statistisk undersökning för att dra tillförlitliga slutsatser om exempelvis befolkningens partisympati, utbildningsnivå, fritidsvanor eller vad som nu intresserar oss, kan vi då använda oss av urval som inte bygger på slumpen?

Läs mer