Fortfarande en bit kvar till jämn könsfördelning i politiken

Det här inlägget är samförfattat av Anders Sundell och Richard Öhrvall.

Idag på den internationella kvinnodagen finns det anledning att fundera på hur det ser ut med representationen av kvinnor i landets politiska församlingar. Enligt Anne Phillips välkända teori om ”Närvarons politik” spelar de personliga egenskaperna hos representanterna roll för vilken politik de för, eftersom det påverkar vilka erfarenheter de har. En god ”deskriptiv representation” – att det är en jämn könsfördelning i de politiska församlingarna – ökar chansen för god ”substantiell representation”: att kvinnors intressen företräds på ett bra sätt.

Som framgår av diagrammet nedan utgjorde kvinnor 1970 en liten andel av de valda till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige. I riksdagen och kommunfullmäktige var 14 procent av ledamöterna kvinnor och i landstingsfullmäktige var motsvarande andel en procentenhet högre. Från dessa låga nivåer skedde kraftiga ökningar under 1970-talet. Därefter har andelarna ökat i makligare takt. När det gäller riksdagen sker ett hack i kurvan 1991. Detta till viss del på grund av att Ny Demokrati kom in i riksdagen. Av de 25 platser som partiet erhöll besatts endast 3 av kvinnor. I 1994 års val ökade andelen kvinnor på alla politiska nivåer. Detta delvis beroende på att Socialdemokraterna satsade på listor där kvinnor och män varvades, vilket gick under benämningen ”varannan damernas”. Andra bidragande orsaker var att Ny Demokrati åkte ur riksdagen och ersattes av Miljöpartiet.

kv_1970_2010

En annan förändring som skedde i och med 1994 års val var att andelen kvinnor som valdes in i kommunfullmäktige var för första gången större än andelen som valdes in bland män. Detta har gällt sedan dess för såväl landsting som kommuner och sedan 1998 även för riksdagen. För att uttrycka det annorlunda så innebär det att sannolikheten att väljas in är större bland nominerade kvinnor än bland nominerade män. Det är alltså inte själva processen där ledamöter sållas ut bland nominerade kandidater som leder till att kvinnor är underrepresenterade. Detta beror på att könsfördelningen är jämnare bland dem som finns på valbar plats på valsedlarna än bland dem längre ned. Då det endast är en bråkdel som väljs in via personröster och som annars inte skulle väljas in (i valet till kommunfullmäktige 2010 endast 2 %), så är det i huvudsak partierna som har inflytande över vilka som blir invalda. Samtidigt bör det i sammanhanget nämnas att om man studerar vilka som står överst på valsedlarna är det inte lika jämställt. I 2010 års val till kommunfullmäktige var det endast 32 procent kvinnor bland förstanamnen. En ytterligare fråga är varför partierna inte förmår fler kvinnor att kandidera till politiska poster.

Makten fördelas dock inte jämnt bland dem som väljs in i de politiska församlingarna. Om vi ser till kommunerna så fördelas efter valen de politiska uppdragen. I den fördelningen är jämställdheten lika stor som i själva valtillfället, utan ju tyngre post desto mindre andel kvinnor. År 2011 var andelen kvinnor bland ersättarna 44 procent, men på ordförandeposterna var motsvarande andel endast 33 procent. Ser vi till det tyngsta uppdraget – ordförande i kommunstyrelsen – var andelen kvinnor blott 29 procent. Utvecklingen går visserligen sakta, men det har skett en rörelse mot mer jämställda förhållanden.

uppdrag

Förutom att det i sig är problematiskt att kvinnor inte når de högsta uppdragen i samma utsträckning som män får det konsekvenser längre ner på listorna. Även om ett parti har omväxlande män och kvinnor på valsedeln så kommer andelen kvinnor som faktiskt kommer in vara lägre så länge det är vanligare att en man står överst på valsedeln. Om partiet får ett mandat blir det 100% män. Får partiet två mandat blir det 50% av vardera kön. Får partiet tre mandat blir det 66,67% män igen, och så vidare. Andelen kvinnor kan aldrig bli högre än andelen män så länge en man står överst, vilket illustreras i diagrammet nedan.

Skärmavbild 2013-03-08 kl. 08.06.13

Ett alternativt upplägg skulle kunna vara att om förstanamnet är en man, så är plats 2 och 3 på listan kvinnor. Därefter kommer två män, och sedan två kvinnor och så vidare. På så sätt kommer andelen kvinnor ibland bli över 50 procent, och ibland under, beroende på hur många mandat partiet får, som visas i diagrammet nedan. Men bäst är givetvis att det är jämn representation bland toppnamnen.

Skärmavbild 2013-03-08 kl. 08.06.18

I kartan här nedan (klicka för att se en rörlig animation) visas andelen kvinnor i landets kommunfullmäktige i valen från 1973 och framåt (kartan följer 2010 års kommunindelning och kommuner som inte fanns vid tidigare val har inga värden). Storstadsregionerna har lyfts fram och förstorats för att göra det lättare att se. Det huvudsakliga intrycket är att situationen förbättrats markant mellan 1973 och 2010. 1973 var det mellan 0 och 20 procent kvinnor i 202 av Sveriges kommunfullmäktige. 2010 är andelen kvinnor högre än 20 procent i alla kommunerna.

kartgif2

Å andra sidan är det fortfarande en bit kvar till jämn representation. Som nämndes ovan togs ett stort steg framåt 1994, då den genomsnittliga andelen kvinnor ökade från 34 till 41 procent, men sedan dess har det inte hänt särskilt mycket – 2010 är andelen 43 procent.

I diagrammet nedan till vänster nedan visas andelen kvinnor i kommunfullmäktige 1991 jämfört med 1994, och i diagrammet till höger samma andel 2006 och 2010. Om en kommun är placerad över den diagonala linjen betyder det att andelen ökade i det senare valet, och tvärtom om kommunen är placerad under linjen. I det vänstra diagrammet ser vi att merparten av kommunerna är placerade ovanför den diagonala linjen – andelen kvinnor i kommunfullmäktige ökade nästan överallt. När man jämför valen 2006 och 2010, i det högra diagrammet, syns ingen sådan tydlig förbättring, även om hela svärmen där är något högre placerad. Det är emellertid få kommuner som når fram till 50 procentsstrecken.

scatter91 scatter06

En viktig andel till att det ökade mycket 1994 var som nämndes tidigare att Socialdemokraterna började med ”varannan damernas” på listorna, något som till exempel Moderaterna då avvisade. Även 2010 är andelen kvinnor bland kommunfullmäktigeledamöterna högre bland all de rödgröna partierna än bland alla Allianspartierna. Moderaterna har lägst andel, 39 procent, när man ser på alla kommunfullmäktigeledamöter i Sverige. Sverigedemokraterna sticker ut som det parti som har klart minst andel kvinnliga företrädare: 19 procent.

partistaplar

Könskvotering är kontroversiellt. Moderaterna sa 1994 nej till varannan damernas, och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Gullan Lindblad sa att ”Metoden är förhatlig. Kompetensen ska avgöra.” 2010 införde man ändå kvotering, men då med ett mål på 40 procent. Samtidigt förtjänar det att nämnas att andelen kvinnor bland de moderata riksdagsledamöterna har ökat betydligt på senare tid, från 30 procent 1998 till 48 procent 2010. Noterbart i 2010 års riksdagsval är att andelen kvinnor ökar bland Moderaterna och Miljöpartiet, vilka också är de två partier som gick framåt i valet (av dem som redan fanns i riksdagen).

Förespråkare för kvotering betonar vikten av de olika erfarenheterna som kommer av representanters personliga egenskaper. Motståndare brukar istället framhålla att det viktiga är representanternas kompetens. Vad som är bra kompetens är givetvis väldigt svårt att definiera och mäta. Men i ett spännande projekt undersöker nationalekonomerna Timothy Besley, Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne om det verkligen var så att ”varannan damernas” ledde till att kompetensen sänktes när fler personer blev ”inkvoterade.” De utgår från ett par olika mått på kompetens, bland annat utbildning, resultat på mönstringsprov (för män) och om person har en högre eller lägre inkomst än vad man kunde förvänta sig. Dessa mått kan absolut diskuteras, men ger en indikation på kvoteringens effekter.

Deras resultat visar att det framförallt var de ”mediokra” männen som drabbades av kvoteringen. I de kommuner där det blev störst förändringar på grund av varannan damernas höjdes den genomsnittliga kompetensen bland män. Det är alltså inte omöjligt att män utan kvotering hade vissa fördelar vilket gjorde att de kunde få platser trots bristande kompetens.

Ytterligare en indikation på att så är fallet är att kvinnorepresentationen före reformen var som lägst i de kommuner där de manliga ledarnas kompetens var som lägst, enligt studien. Rimligen borde kvinnorepresentationen vara högre där männens kompetens är lägre, om det hade varit en helt meritokratisk process där kompetens avgjorde. Omvänt så var kvinnors kompetens som högst i de kommuner där kvinnorepresentationen var lägst. Det verkar alltså inte ha varit brist på kompetenta kvinnor som gjorde att representationen var låg i dessa kommuner.

Det går att ifrågasätta måtten som används i studien, och det är inte heller givet att det är eftersträvansvärt att ”kompetensen” ska vara hög bland de politiska representanterna. Det går till exempel att argumentera för att det viktigaste är att representanterna ska avspegla de representerade på ett bra sätt. Men även om man är förespråkare för en meritokratisk process där bara ”kompetens” avgör är det inte säkert att kvotering skulle innebära att kompetensen sänktes.

Det finns alltså all anledning att se över alla åtgärder för att ta det sista steget mot full representation av kvinnor i landets kommunfullmäktige inför nästa val.

Ytterligare läsning finns bland annat i två SCB-rapporter:
Folkvaldas villkor i kommunfullmäktige
Förtroendevalda i kommuner och landsting 2011

Här skriver Olle Folke och Johanna Rickne på bloggen Ekonomistas om kvotering i bolagsstyrelser.

Anders Sundell och Lena Wängnerud skrev också en debattartikel om kvinnorepresentation i GP 2011.

4 thoughts on “Fortfarande en bit kvar till jämn könsfördelning i politiken

  1. Kul med diskussion om kvotering inom politiken! Men ni verkar tveksamma till att väljarna vill ha kompetenta politiker (varför?) och de mått på kompetens som vi använder i pappret som länkas. Det skulle vara intressant att höra mer om detta, särskilt eftersom vi ansträngt oss för att skapa just ett sådant mått som ni efterlyser… Vi tänker oss alltså att kompetens innebär större ”färdigheter”, reflekterat i att kommunpolitikern tjänar mer på sitt privata jobb, men vi antar inte att högre lön i allmänhet innebär högre kompetens eftersom vi bara använder skillnader i löner inom mycket snäva kategorier av utbildningar, åldersgrupper och yrken. När vi mäter kompetens på det sättet kan vi visa att den är mycket starkt relaterad till en snabb politisk karriär och till fler personröster. Både partierna och väljarna uppskattar alltså de personer som vi definierar som kompetenta.

    • Hej! Det beror på väl vad man tänker sig att politikers roll är. Om man ser dem som ledare för en stor organisation så är det väl önskvärt med kompetens. Men man kan ju också tänka att deras viktigaste uppgift är att fatta beslut utifrån sunda värderingar. Då är det ju viktigare att de har värderingar som är i samklang med väljarkårens, till exempel genom att de kan relatera till vanligt folk. Mitt Romney tänker jag är ett typexempel på en väldigt ”kompetent” politiker, eftersom han byggt upp ett stort företag och blivit galet rik (även om han också föddes rik). Däremot så har han ju väldigt liten känsla för hur vanligt folk har det. Han blev ju till exempel tillfrågad om han gillade NASCAR och svarade att han inte var så intresserad, men hade flera vänner som ägde team…

      Det kan ju till och med vara negativt att vara för begåvad och kompetent, eftersom man då får svårare att förstå hur många har det. Och att man gör snabbare karriär och får fler personröster behöver ju inte betyda att väljarna efterlyser de här egenskaperna – det kan ju lika gärna vara en konsekvens av att man är duktig på att manipulera sig fram och skicklig på att bedriva personvalskampanj.

      Och när det gäller jämn representation av könen tycker jag att det viktigaste argumentet är att det är ett värde i sig att representanter delar vissa sociala egenskaper med väljarkåren. Sen tror jag också att man vinner i kompetens på en jämn könsfördelning, men det hade varit önskvärt med en jämn könsfördelning även om så inte varit fallet.

  2. Då håller vi med varandra helt och hållet! Och det är just av denna anledning som vi mäter kompetens på det sätt som vi nu gör. Det enda papper (http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=8239857) vi har sett som försöker mäta kompetens gör det genom utbildning, vilket är olämpligt just av den anledning som du nämner. Vi ser det som ett bidrag med vårt papper att vi utvecklar ett kompetensmått som tar hänsyn till representationsdimensionen.

    • Inser nu att jag tänkte lite fel, ni löser ju som ni säger mycket av problemet genom att ha snäva yrkeskategorier. My bad. Men det kan ju fortfarande vara så att framgång på jobbet inte är korrelerat (elldr negativt korrelerat) med till exempel empati, vilket kan vara önskvärt i en politiker. Men det är ju helt klart ett steg framåt från utbildning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s