Att vara liberal är att vara självkritisk

Liberalt Riksmöte i Västerås

Denna melodifestivalfinaldag äger även ett annat folkligt evenemang rum: folkpartister från hela landet samlas för Liberalt riksmöte i Västerås. Jag griper därför tillfället att skriva några ord om den interna kulturen i Folkpartiet. Genomgången utgår från min undersökning av partikulturerna i riksdagen 1998—2002. De preliminära resultaten från en uppföljande studie som jag genomför i riksdagen talar för att partiet inte genomgått någon kulturrevolution de senaste tio åren, utan att slutsatserna i långa stycken är giltiga även i dag. Det är alltså Folkpartiet på riksnivå som jag studerat, inte de folkpartister på framför allt kommunal och regional nivå som nu samlas i Kongresshallen i Västerås. Vid Riksmötet är det mer handfasta anslaget tydligt: flera av seminarierna handlar om politik som hantverk och om hur man bäst når ut med sitt budskap. Här finner vi seminarier med titlar som: ”Kommunikation och strategi. Så går vi från ord till handling”, ”Så slår du igenom mediabruset”, ”Så vässar vi våra kampanjer!” och ”Lär dig filma med Iphone”.

Docentpartiet

När jag studerade partiet var dess förhållningssätt till parlamentariskt arbete dock mer teoretiskt än handfast, benämningen ”Docentpartiet” hade fog för sig. Folkpartiet hade (tillsammans med Vänsterpartiet) den kultur som mest påminde om den vid seminariebordet hemma i Uppsala: egensinniga individualister utan överdriven respekt för sin ledning, som trots sitt ifrågasättande förhållningssätt ändå uppvisade stor samstämmighet i sitt sätt att tänka.

I sin syn på politisk förmåga är folkpartister tydligt sakinriktade. En kompetent politiker skall kunna sina saker, ha på fötterna, vara påläst. Politiska påståenden bör föras fram med stöd i fakta och argumentation i sak. Inte sällan innebär detta att folkpartisten först efter hand finner sin ståndpunkt i en given politisk fråga, detta med hjälp av de analysredskap förnuftet och den kritiska metoden tillhandahåller. När partiet väl nått fram till en viss uppfattning, kan man alltså hålla benhårt fast vid denna, även om ståndpunkten skulle ligga någonstans i den politiska mitten. Detta var ett förhållningssätt som från bl.a. Moderaternas håll kunde uppfattas som svårbegripligt. Men Moderaterna bortsåg då från att Folkpartiets slutsats från partiets perspektiv utgjorde det mest välgrundade och bästa svaret, och därmed svår eller omöjlig att kompromissa om. En viktig skillnad mellan Moderaterna och Folkpartiet var också att för Folkpartiet fanns det principer som är omöjliga att rucka på, oavsett om man befann sig i regering eller opposition. Moderaterna menade däremot att ett oppositionsparti kan tillåta sig att vara principfast och ideologiskt konsekvent men att ett parti i regeringsställning måste vara berett att kompromissa, även om det allra heligaste (ett synsätt som kommit tydligt till uttryck i den pragmatiska väg partiet slagit in på under sitt regeringsinnehav). För en folkpartist däremot är vissa principer omöjliga att ifrågasätta och därmed oberoende av parlamentarisk styrka.

”Vi folkpartister!”

Ett annat utmärkande drag för Folkpartiet var partiets goda självförtroende. Under den period jag undersökte hade partiet problem med opinionsstödet och var dessutom plågat av en intern ledardiskussion (detta var före succévalet 2002). Flera ledamöter från andra partier, inom båda blocken, beskrev det som att det sannolikt inte fanns något parti där företrädarna var lika stolta över att tillhöra det egna partiet. Samtidigt var Folkpartiet (vid sidan av det självrannsakande Vänsterpartiet) det parti där utrymmet för självkritik var störst. Detta var en egenskap folkpartisterna uttryckte stolthet över; självkritiken blev därmed någonting som snarast stärkte dem i anden, och paradoxalt nog ytterligare bättrade på deras redan goda självförtroende. Det fanns också en vilja att säga det rätta. En ledande socialdemokrat med lång erfarenhet av parlamentariskt arbete formulerade det som att Folkpartiet präglades av en sorts boyscoutanda: ”Det finns ingen som så mycket vill säga sanningen i alla sammanhang, även om de inte måste och även om det missgynnar dem själva.” Och även om regeringsinnehavet kommit att verka återhållande på denna benägenhet till självkritik tyder min uppföljande studie på att den självkritiska normen står stark.

I den självkritiska hållningen liknade Folkpartiet alltså Vänsterpartiet. Partierna var över huvud taget på många sätt lika, något av varandras kulturella kusiner. En annan likhet var partiernas individualism, vad en ledamot formulerat som att folkpartister inte ens kan göra armhävningar i takt. Självständiga och kritiska ledamöter gavs jämförelsevis stort utrymme, samtidigt som det fanns en självkritisk – annars vore det inte Folkpartiet – uppfattning om att individualismen ibland kunde försvåra det kollektiva beslutsfattande som är förknippat med ett demokratiskt styrelsesätt, vad som ibland går under den mindre smickrande benämningen ”partipiskan”. Min uppföljande studie tyder på att individualismen något hållits tillbaka under regeringsinnehavet, men det mest anmärkningsvärda är ändå att så mycket av den förefaller finnas kvar, trots de krav på underordning som ett regeringsinnehav – särskilt med små marginaler eller t o m i minoritet – innebär.

En kultur med förhinder

Folkpartisternas kombination av rationalism, principfasthet och individualism medför en kultur som inte är alldeles okomplicerad på politikens område. Det ifrågasättande förhållningssättet innebär en risk för vanmakt i och med att man i högre grad än sin partipolitiska omgivning ifrågasätter möjligheten till politiskt korrekta slutsatser. Gruppens strävan att uppträda intellektuellt hederligt och tillräckligt nyanserat kan lägga hinder i vägen för gruppens politiska handlingsförmåga och göra att den blir mer passiv än den skulle vara utan dessa högt ställda ambitioner.

Mekanismen här består dels i att man har svårare än andra partier att slutgiltigt bestämma sig, dels i att man låter sig styras av vad som motsvarar den kritiska rationalismens krav, snarare än av vad som är politiskt möjligt eller vad som ligger i partiets strategiska intresse. En folkpartistisk ledamot jämför med Moderaterna som man ansåg ha mycket lättare att snabbt nå fram till beslut, till skillnad från folkpartisten som alltid kan läsa en utredning eller forskningsrapport till. Och när partiet sedan väl lyckas bestämma sig så är det tilltron till vad som är intellektuellt och principiellt riktigt som är vägledande, inte vad som gynnar det egna partiet.

Mot denna bakgrund är också valet av Jan Björklund till partiordförande intressant. Det är ett uttryck för att en ledares stil inte alls behöver vara samstämmig med ett partis kulturella normer. Björklund är tvärtom ett exempel på hur ett parti uttryckligen väljer en ledare med egenskaper man ser som ”otypiska” för det egna partiet, egenskaper man hoppas skall kunna balansera vad man kan se som svagheter i den egna kulturen. (För ett utvecklat resonemang, se min tidigare politologtext om Folkpartiets landsmöte 2007.) Partiets (och Björklunds) upptagenhet vid skolfrågan kan även den ses som ett uttryck för partiets strävan efter tydlighet, och dessutom i en fråga som vinner anklang hos väljarna.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att Folkpartiet har en partikultur som är betydligt mer teoretisk än handfast i sin approach till politik. Folkpartisterna såg, och ser det delvis fortfarande, som att partiet har en benägenhet att uppfattas som otydligt och alltför teoretiskt. Man har alltså länge lyft fram behovet av ett mer praktiskt förhållningssätt till politiskt och parlamentariskt arbete, ett behov som går långt utöver eventuella brister i förmågan att filma med Iphone.

Vidare läsning

Svenska folkets bedömning av Socialdemokraternas, Folkpartiets och Moderaternas politik i skol- och utbildningsfrågor 1979–2010. Valforskningsprogrammet, Göteborgs universitet.

http://www.lun.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter_Detalj//skolpolitikens-betydelse-for-allmanhetens-val-av-parti.cid1081973

Katarina Barrling: Exploring the Inner Life of the Party: A Framework for Analysing Elite Party Culture, Scandinavian Political Studies (onlinepublicerad 6 december 2012)

http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1467-9477.2012.00302.x/abstract

Katarina Barrling Hermansson: Partikulturer (2004)

Katarina Barrling Hermansson: Bland blåklint och totempålar. Om det kulturella tillståndet i Folkpartiet, Statsvetenskaplig tidskrift (2010/2)

Ritualer i politiken – rationellare än man kan tro

https://politologerna.wordpress.com/author/barrling/

8 thoughts on “Att vara liberal är att vara självkritisk

  1. Byt gärna teoretiskt mot vetenskapligt i texten : ”Folkpartiet har en partikultur som är betydligt mer teoretisk än handfast i sin approach till politik. Folkpartisterna såg, och ser det delvis fortfarande, som att partiet har en benägenhet att uppfattas som otydligt och alltför teoretiskt”. Bildning kräver teori! Sanning bygger på vetenskap!
    /H-E Fredbäck (peacecreek)

  2. Tack för din kommentar! Tror jag förstår hur du menar och du har en intressant poäng. (Skälet till att jag valt teoretisk (i motsats till erfarenhetsbaserad, pragmatisk) är att ‘vetenskaplig’ innebär stränga krav av ett alldeles speciellt slag.)

  3. Om jag förstått rätt är partikulturen inom folkpartiet 2012 densamma som 2002. Under samma period verkar FP:s väljarkår ha förändrats och blivit mindre flyktingvänlig:
    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fp-valjare-mindre-flyktingvanliga_6277566.svd

    Dessutom har förtroendet för folkpartiet i skolfrågor minskat under samma period, vilket även det borde kunna ge utslag i väljarbasen.

    Om partikulturen är konstant men väljarbasen förändrats infinner sig följande fråga:
    Motsvarar förändringen i väljarbasen en förändring i partibasens uppfattningar trots att partikulturen varit konstant, eller finns det numera en större klyfta i åsikter mellan folkpartiets väljarbas och partibas?

    • Hej David, tack för din fråga! Förhållandet mellan de olika skikten inom ett parti är alltid intressant. Jag har dock inte undersökt riksdagsgruppens inställning i dessa (eller andra) politiska sakfrågor utan organisationskulturella aspekter (främst syn på vad som är politisk/parlamentarisk förmåga och i vad mån den individuelle ledamoten behöver underordna sig gruppen som helhet) varför jag inte kan göra den typ av jämförelse som du efterfrågar.

  4. Jag har läst den här texten ett par gånger. Bilden som FP folk har om sig själva är så främmande för mig som inte röstar på FP men trots detta är socialliberal. Jag känner mig faktiskt sviken av FP. De har liksom lämnat allt av värde bakom sig för plakatpolitik och usel skolpolitik som ingen verkar gilla.

  5. Ping: Lucka #21 Vi som inte kan sluta säga Folkpartiet – ett anspråksfullt försvar. |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s