Locket på i Alliansen: Riksdagsinterpellationerna som försvann

Interpellationer är frågor som riksdagsledamöter ställer till ministrarna i regeringen, och som ministrarna sedan besvarar muntligt. De kan vara ett sätt för oppositionen att sätta press på regeringen, genom att tvinga ministern att förklara sig i något ärende. I det här inlägget tänkte jag titta lite närmare på hur många interpellationer som har ställts till regeringen sedan 1999 (första året det finns data för på riksdagens hemsida).

I den första grafen nedan visas andelen interpellationer från ledamöter från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet (röd linje) och från Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna (blå linje) under perioden. Uppgifterna är sammanställda från riksdagens hemsida genom att söka på interpellationer från de olika partierna år för år. När det till exempel står 1999 betyder det riksdagsåret 1999/2000. Året 2006 i diagrammet börjar alltså efter regeringsskiftet.

blocks

Som man kunde förvänta sig så kom det inte särskilt många interpellationer från de rödgröna när Socialdemokraterna satt i regeringen, men desto fler efter regeringsskiftet: Nära 800 riksdagsåret 2007/08. De borgerliga partierna har istället närmast slutat med interpellationer efter regeringsskiftet. Det kanske inte verkar så konstigt att riksdagsledamöterna från allianspartierna inte interpellerar i lika hög grad när de är i regeringsställning, men det är anmärkningsvärt att frekvensen har sjunkit till i princip noll.

I diagrammet nedan visas antalet interpellationer från de olika partierna under de perioder de var i opposition. Socialdemokraterna sticker ut: Efter regeringsskiftet 2006 började man interpellera i väldigt hög utsträckning, mycket mer än vad till exempel moderaterna gjorde 2002 till 2006. Sedan toppnoteringen 2007/08 har emellertid interpelleringsfrekvensen gått ner.

opposition

Men det blir intressantare om vi tittar på antalet interpellationer i de olika partierna när de är i regeringsställning, som i diagrammet nedan. Här har jag ändrat skalan så att den nu går till 60 istället för 600. Det man kan se är att det faktiskt kom en del interpellationer från stödpartierna V och MP även under den socialdemokratiska regeringen, och mellan 19 och 48 varje år från socialdemokratiska ledamöter.

government

När man ser på antalet interpellationer från riksdagsledamöter i Allianspartier efter regeringsskiftet är mönstret helt annorlunda. Det första året är nivån ungefär densamma som för de rödgröna partierna när de var i regeringsställning. Men därefter sjunker frekvensen år för år, och är sedan 2010 närmast obefintlig. Riksdagsåret 2011/12 kom det, vad jag kan se, en interpellation från en Folkpartist och två från Kristdemokrater, men ingen från någon centerpartistisk eller moderat riksdagsledamot.

Hur kommer detta sig? Är det så att regeringen har gett direktiv om att ledamöterna inte ska interpellera i riksdagen för att inte störa bilden av en enad regering? Jag kom att tänka på den före detta moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, som 2011 väckte uppmärksamhet med boken Knapptryckarkompaniet (jag har själv inte läst boken). Följande är ett utdrag från en artikel om boken i Svenska Dagbladet:

Pålsson kom in i riksdagen 2002 och upplevde redan under oppositionsåren att det var lågt i tak i partiet med begränsade möjligheter för enskilda ledamöter att komma till tals och påverka. Men det var ingenting mot hur det blev den andra mandatperioden när Fredrik Reinfeldt blev statsminister.

”Då sänktes ribban ytterligare. Frihetsgraden var noll och utrymmet för egna ställningstaganden obefintligt”, skriver Pålsson.

Anne-Marie Pålsson säger i artikeln att det inte finns något utrymme för självständiga ledamöter, särskilt inte om man representerar regeringsmakten. Politologen Patrik Öhberg tipsade mig också om en artikel i Göteborgs-Posten, visserligen från förra mandatperioden, som belyste att riksdagsledamöterna från Allianspartierna inte motionerar i de utskott där de är ledamöter eller ersättare. Dåvarande moderata gruppledaren Lars Lindblad försvarade principen med ”Det räcker ju att ett fåtal personer drar sig ur kollektivet för att det ska stöka till sig. Man får ta ett lite djupare ansvar nu för att hålla ihop det här.”

Jag undersökte också vilka ledamöter från Allianspartierna som faktiskt interpellerat under den föregående mandatperioden. Topplistan redovisas i tabellen nedan. På delad tredjeplats återfinns faktiskt Anne-Marie Pålsson, som framförde åtta interpellationer, varav tre till moderata statsråd. Staffan Danielsson (C) interpellerade allra mest: tio gånger.

topplista

På Anne-Marie Pålsson verkade det som om ”upproriska” ledamöter inte var önskvärda inom Alliansen. Hon har sedan 2010 inte heller några uppdrag. Är det då så att de ledamöter som interpellerade mandatperioden 2006-2010 trots att de var i regeringsställning hade mindre chans att bli omvalda och få uppdrag i mandatperioden 2010-2014?

Jag har försökt undersöka saken, och svaret verkar vara nej. Av de som interpellerade minst fem gånger (14 ledamöter) hade 43% uppdrag följande mandatperiod, jämfört med 52% bland övriga. Skillnaden är inte statistiskt signifikant. Och bland de som interpellerade minst en gång har 58% uppdrag nästkommande mandatperiod, jämfört med 48% bland övriga. Skillnaden är inte heller här statistiskt signifikant. Det verkar alltså inte som om de som faktiskt interpellerar straffas på det här viset.

Det kan ju också vara så att interpellationer från regeringspartier inte heller är kritiska, utan ibland syftar till att lyfta någon fråga som regeringen vill prata mer om. Kanske är det då så att socialdemokraterna använde sig av den strategin, men inte Alliansen? För att få några exempel sökte jag på interpellationer från moderata riksdagsledamöter riksdagsåret 2008/09. Det finns fyra stycken, av Göran Lindblad, Anne-Marie Pålsson, Finn Bengtsson och Olof Lavesson. Det är en blandad kompott. Göran Lindblads fråga till Gunilla Carlsson är ”Vad avser statsrådet att göra för att Sverige ska inta en ledande roll i världen när det gäller kampen mot antibiotikaresistens?” – en inte särskilt tuff fråga som ger Carlsson möjlighet att lägga ut texten. Anne-Marie Pålssons fråga är betydligt tuffare. Hon menar att implementeringen av EU:s vattendirektiv bryter mot svensk rättstradition och skapar rättsosäkerhet, och frågar därför Andreas Carlgren om han är beredd att frysa tillämpningen tills dess att en mer ändamålsenlig form utarbetats. En mer konkret och svårare fråga, vad jag kan se.

En ej representativ översikt av interpellationer från socaldemokrater under den socialdemokratiska regeringen 2005/06 ger inte vid handen att det bara handlar om upplägg för att ministern ska få smasha in någon poäng. Mariam Osman Sherifay frågar till exempel dåvarande utrikesminister Carin Jämtin om regeringen ämnar fördöma USA för bombningarna i Irak, och Veronica Palm frågar Leni Björklund om vad man tänkt göra för att avskaffa klusterbomben bombkapsel 90.

För att avgöra om interpellationerna från de egna ledamöterna var mildare under den socialdemokratiska regeringen behövs självfallet en mer systematisk analys. Men det verkar alltså inte som att regeringen Persson uteslutande fick lätta frågor från sina egna ledamöter, medan Alliansen slutat med det.

För att sammanfatta är det alltså slående att ledamöter från regeringspartierna i princip inte interpellerar längre, särskilt som de inte heller motionerar i eget utskott (om principen fortfarande gäller). I voteringar röstar de ju dessutom i princip alltid med partilinjen. Riksdagsledamöternas handlingsfrihet blir när de här olika tendenserna läggs samman kraftigt beskuren. Det verkar också som att detta är någonting som utmärker den av Fredrik Reinfeldt ledda Alliansregeringen gentemot regeringen Persson, åtminstone när det gäller interpellationerna. Med en tillspetsad formulering verkar det alltså vara ”locket på” inom Alliansen.

3 thoughts on “Locket på i Alliansen: Riksdagsinterpellationerna som försvann

  1. Dessa interpellationer du kikat på – är det enbart de som behandlats och därmed eventuellt besvarats eller ingår även tillbakadragna interpellationer i dina siffror?

    Behandlade interpellationer ger inte alltid svar på frågan eller frågorna som ställs. Samtidigt ingår samma sak, dvs såväl besvarade som obesvarade frågor, bland de tillbakadragna interpellationerna.

    Dessutom kan en interpellation – så vitt jag vet – ha mer än en specifik fråga, dvs var interpellation kan innehålla mer än en pinne i diagrammet.

    Visst är det intressant att titta på interpellationsfrekvensen över tiden och speciellt över tiden före och efter ett maktskifte. Det handlar om demokrati och du har en teori om att ”locket på” gäller för nuvarande regering.

    Jag saknar dock en hel del i din rapportering. Det handlar bland annat om att du tar upp några exempel på frågor och gör en egen bedömning av ett mikroskopiskt urval av interpellationsfrågor utan att specificera hur du gjort urvalet samt du kommer fram till om det är ”lätta” eller ”svåra” frågor som ställts samt vilket ”värde” en fråga har sett i ett större sammanhang, dvs i helheten. Det handlar också om att du nämner inget om besvarande av interpellationer och däri ingår även tillbakadragna dito.

    Var är underbyggandet av och motiveringen för din undersökning samt dito för dina bedömningar av frågornas ”värdeladdning”, frekvens samt ”värde”? Var är helheten?

    • Hej, det är interpellationer som man hittar med den här sökfunktionen:
      http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/

      Vad jag förstår är det inlämnade interpellationer. Jag kan inte svara på vad som händer om ledamoten drar tillbaka interpellationen. Men vad jag förstår måste interpellationerna besvaras? Alltså är alla besvarade utom de senast inlämnade.

      Om det ställs flera frågor i interpellationen så blir det fortfarande bara en pinne här. Det handlar alltså om antalet interpellationer.

      Exemplen jag tar upp är som sagt just exempel, och inte nödvändigtvis representativa, som jag skriver. Det hade man behövt göra en egen undersökning för att ta reda på. Det exemplen kan visa på är ju bara att något faktiskt förekommer, men inte hur ofta. Till exempel tyckte jag inte att det verkade som att det uteslutande var enkla frågor under den socialdemokratiska regeringen, eftersom jag hittade några som var lite svåra. Men det kan ju hända att det råkade vara de enda tuffa frågorna som ställdes under mandatperioden.

      Jag har lite svårt att förstå dina avslutande frågor. Motiveringen för undersökningen är att undersöka om interpellationsfrekvensen är annorlunda under de olika regeringarna. Frågornas värdeladdning vet jag ingenting om, den här undersökningen handlar bara om frekvensen. Och bedömningen av interpellationernas frekvens framgår väl av de siffror jag redovisar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s