Trender i deltagande i första maj-tågen – vänsterns styrkedemonstration eller en tradition på väg att utraderas?

Det här inlägget är samförfattat av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Mikael Persson

Under de senaste åren har det framförts förslag om att slopa första maj som helgdag och i Norrköping ersätts i år demonstrationstågen av en konsert med popsångerskan Amy Diamond. Mot bakgrund av sådana nyheter skulle man kanske kunna tro att första maj-tågens popularitet är på väg att minska. Å andra sidan talar partierna till vänster om första maj som en årlig framgångsrik styrkedemonstration. Så vad ska man egentligen tro? Lockar första maj allt färre eller är det fortfarande en imponerande styrkedemonstration från vänsterns sida?

Sällan presenteras det i debatten några tidsserier på hur många deltagare som demonstrationstågen lockar. Det är därför svårt att få ett grepp om exakt hur deltagandet i demonstrationstågen på första maj förändras över tid. Vi ska här försöka bringa lite klarhet i frågan och presentera siffror på hur många som deltagit i demonstrationstågen i Göteborg vid ett antal tillfällen sedan mitten av 1990-talet. Vi ska försöka att undersöka vilka trender man kan skönja och om det finns något samband mellan deltagande i demonstrationerna och partiernas opinionsstöd.

Läs mer

Ett kretslopp i förfall?

Detta inlägg hamnar lite grand vid sidan Politologernas tidigare inlägg (och är en lätt reviderad version från min privata blogg). Det rör sig om ett slags miniessä som handlar om något som har gnagt mig en längre tid – som statsvetare, universitetslärare, och inte minst, småbarnsförälder (jag har bl.a. skrivit om det här tidigare). Ambitionen är att dra samman trådar från ett par parallella samhällsdebatter; och i samma slag försöka servera läsaren referenser till relevant forskning och debatt på området för egen förkovring. Debatterna rör sig om: (i) det ökade antalet studenter på högskola och universitet; (ii) de påstått sjunkande förkunskaperna hos studenterna; (iii) de försämrade resultaten hos våra grundskoleelever och (iv) lärarutbildningarna som ”sorgebarn” vid akademin. Kontentan är: allt annat lika går vi en rätt så dyster framtid till mötes. Jag kallar det ”Ett kretslopp i förfall”. Inlägget bygger på ett litet fyrkantigt kurspapper i högskolepedagogik jag skrev hösten 2012 (papperet kan nås här). Läs mer

Bristande rutiner kring kommunanställdas bisysslor?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall. Inlägget bygger på en artikel  – ”Kommunerna brister i hanteringen av anställdas bisysslor” – som finns i det senaste numret av Ekonomisk Debatt.

***

Tolv procent av landstingets cirka 11 000 heltidsanställda arbetar i ett företag vid sidan om sitt ordinarie arbete […]. Genomgången visar att företag där anställda har intressen är leverantörer till landstinget. Det ”förekommer i stor utsträckning” och ”försäljningar sker till den enhet där den person som har anknytning till det säljande företaget har sin anställning”. Det handlar om stora pengar. Från 2006 till november 2007 cirka 120 miljoner kronor. (Östgöta Correspondenten 2007-12-17).

Offentlig upphandling – ett område särskilt känsligt för oegentligheter

Staten, landstingen, kommunerna och de offentliga bolagen upphandlar årligen varor och tjänster till ett värde som uppgår till mellan 480 och 580 miljarder kronor, vilket motsvarar mellan 15,5 och 18,5 procent av BNP (SOU 2011:73). Lagen om offentlig upphandling (LOU) föreskriver att ”upphandlande myndigheter skall behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt”. Det finns tunga skäl till att offentlig upphandling bör ske just opartiskt och rättssäkert: skattekronorna ska förstås användas på ett så effektivt sätt som möjligt; men, även att tilliten till det offentliga riskerar att skadas om upphandlingar inte sker enligt rättvisa procedurer (dels hos medborgarna i gemen, dels hos företag som upplever att de orättfärdigt förlorat upphandlingar).

Läs mer

Not om folkomröstningar

Sveriges relation till folkomröstningar kunde ha börjat bättre. År 1877 röstade 99,7 procent av de röstberättigade på den svenska koloniön S:t Barthélemy ja till en återförening med Frankrike (351 röster mot 1). År 1905 förlorade Sverige nästa territoriella folkomröstning. Då försvann hela Norge. Hela 99,9 procent av norrmännen rapporterades ha röstat ja till att lämna unionen med Sverige. Endast 184 norrmän insåg det framsynta med en fortsatt union och röstade nej till den norska utbrytningen. Hela 368 200 röstade ja och därmed emot unionstanken. Valdeltagandet var imponerande 84,8 procent. År 1919 vann Sverige närapå tillbaka en del av Finland i en folkomröstning på Åland där 96 procent röstade ja till en återförening med Sverige. Men den nya självständiga staten Finland vägrade, så det blev inget. Sverige har inte varit bra på territoriella folkomröstningar – två förlorade folkomröstningar och två förlorade territorier, en vunnen folkomröstning, men inget vunnet territorium. (Källa: Oscarsson & Holmberg (2006) Kampen om euron)

De sex nationella folkomröstningarna vi har haft under den demokratiska tiden imponerar knappast heller. Åtminstone inte de första fyra. Vi har räknat mäns och kvinnors röster separat (1922), använt tre (!) svårtolkade alternativ att välja mellan (1957, 1980) och struntat i en rådgivande folkomröstnings mycket klara resultat utan att ordna en ny folkomröstning (1955). De båda EU/EMU-omröstningarna 1994 och 2003 är kanske våra två mest anständiga folkomröstningar, även om de ekonomiska resurserna var mycket ojämnt fördelade mellan ja- och nej-sidan. I det svenska fallet har fem av sex folkomröstningar slutat med att förändringsförslaget fått stryk. När det gäller lokala folkomröstningar är historien än tristare. Här har vi folkomröstat om kommunalskatter och i frågor där kommuner inte haft beslutskompetens. Och stockholmsregionens trängselskatteomröstningar har kunnat användas som praktexempel i undervisning om den representativa demokratins utmaningar.

Turerna kring en folkomröstningen om trängselavgifter i Göteborg framstår allt mer som ett nytt skolboksexempel på svårigheterna att hantera direktdemokratiska inslag (folkomröstningar) i den svenska representativa demokratin. Den nya grundlagen har givit bättre möjligheter för medborgarna att genom folkinitiativ (namnunderskrifter från 10 procent av medborgarna) tvinga fram beslut om det skall hållas en kommunal folkomröstning. Det krävs sedan 2/3 majoritet för att stoppa en folkomröstning.

Läs mer om folkomröstningar i tidigare inlägg: http://www.henrikoscarsson.com/2009/04/starkt-folkinitiativ-med-ny-grundlag.html

Alla de kända problemen med folkomröstningar aktualiseras ännu en gång: När ett specifikt beslut kring en specifik fråga singlas ut för en folkomröstning, vem har då ansvaret för att beslutet passar ihop med andra beslut? Vem fattar beslut om en lokal folkomröstning handlar om en fråga där kommunen inte har ensam beslutskompetens? Är inte frågan förresten redan beslutad av folkvalda församlingar? Och ska inte alla berörda få folkomrösta, och i så fall, vilka är egentligen berörda? Vem tar det långsiktiga ansvaret för det fattade beslutet? Och hur länge gäller det i så fall? Frågorna är många. Det blir intressant att följa spelet kring trängselavgiftsomröstningen.

Den representativa demokratin har fortfarande de två tyngsta besluten i sin makt, nämligen frågan om NÄR folkomröstningen ska äga rum och, framför allt, HUR frågan för folkomröstning skall formuleras. Möjligheterna är många och fältet ligger öppet för kreativa lösningar (vilket visar med önskvärd tydlighet att direktdemokrati inte alltid samsas lätt med principerna bakom representativ demokrati). Sammanställningar visar att fem av sex folkomröstningar slutar i att status quo-alternativet segrar. I Göteborgsfallet är tidsaspekten med andra ord central: Väntar man tillräckligt länge med att anordna folkomröstningen kommer trängselavgifterna att ha hunnit bli status quo. Det som nu är protestalternativet, att avskaffa trängselavgifterna, kommer då att vara förändringsförslaget. Som man frågar får man svar. Och det spekuleras redan om huruvida det ska bli mer än två alternativ.

Tidpunkten för en göteborgsk trängselavgiftsomröstning (eller om det nu blir en västlänkomröstning eller en skattehöjningsomröstning) kan förläggas i samband med Europaparlamentsvalet där valdeltagandet förväntas vara lägre än 50 procent. Vi har inga kvorumregler i Sverige men med ett så lågt valdeltagande är det givetvis lättare för en folkvald församling att tolka utslaget som rådgivande och till intet förpliktigande (och beslutet att inte följa folkomröstningen kan under sådana omständigheter inte fattas förrän EFTER valet i september 2014)

Vad som än händer kommer det finnas stora möjligheter för förlorarna i folkomröstningen att vara missnöjda med procedurerna. Finns det några vinnare? Och vad vinner demokratin egentligen? Frågorna är retoriska (jag drömmer mig tillbaka till de Grundlagskonvent jag var med om att ordna på Statsvetenskapliga institutionen). Innan vi hittat fram till en svensk praxis, kod eller regelverk för att hantera lokala folkomröstningar riskerar folkinitiativet så som det idag är utformat att leda till ökad politikermisstro och sjunkande legitimitet för det demokratiska systemet.

Betong och bomull – om Socialdemokraternas bekymmershantering

Den lyckliga kongressen – från Håkan till Omar

För mindre än två veckor sedan var så socialdemokratin lycklig igen. Partiet höll kongress, med jublande auditorium och applåderande kör, och långt bort låg det märkliga som ägt rum under partiets mest kortlivade partiordförande. Men så plötsligt, utan att vi riktigt hann uppfatta peripetin, vände lyckan och partiet befann sig åter i en situation där det valt en företrädare, och där detta val fått för partiet svårhanterliga konsekvenser. Med ett betydande mått historisk ironi kom den kongress som skulle markera slutpunkten på en av partiets svåraste perioder någonsin tvärtom att innebära inledningen på en ny prövotid. Hur kunde det bli så här? Jag menar att mycket i de kriser S upplevt under senare år – oklara ansvarsförhållanden, till synes outredda och infekterade konflikter – kan förstås som avspeglingar av djupt liggande kulturdrag. Utan att på något vis göra anspråk på någon generalförklaring till S problem ska jag i det följande ge en översiktlig redogörelse för partiets organisationskultur så som den gestaltat sig när jag studerat dem. Förhoppningsvis kan framställningen ge en vidare belysning av S sätt att hantera sina bekymmer. Läs mer

Kan man lita på enkätundersökningar, och ska kommunistiska journalister få rapportera från USA?

Varje dag rapporterar media om nya undersökningar. Genom en googling på artiklar bara från den senaste veckan får jag veta att 30 procent av barn mellan 0 och 4 år sitter framåtvända i bilen, att 17 procent av mäklarna i Göteborg tycker att fastigheter säljs snabbare efter införande av accepterat pris (11 procent tycker att det är längre tid), att 10 procent har tillsvidarepris på sin el, samt att 75 procent uppger sig vara ganska eller mycket lyckliga.

Kan man lita på alla de här undersökningsresultaten? Min erfarenhet är att de ofta i debattsammanhang rapporteras ganska okritiskt, framförallt av de som tycker att resultaten stödjer deras poäng. Det finns emellertid anledning att vara försiktig när man tolkar resultaten från sådana här undersökningar.

Självselektion
En av de viktigaste aspekterna när man ska bedöma en undersöknings kvalitet har att göra med hur urvalet gått till, som det tidigare skrivits om här på bloggen. Även om det råder delade meningar om man kan få användbara resultat även utan slumpmässiga urval (se till exempel här och här), råder det i den statistiska forskningen enighet om att slumpmässiga urval med hög svarsfrekvens är bäst, då man då kan undvika olika systematiska fel. Minst pålitliga resultat får man generellt om undersökningsdeltagarna själva väljer om de vill vara med i undersökningen utifrån ämnet. Mitt favoritskräckexempel kommer från en artikel i Aftonbladet 2008, där tidningen utifrån en webbomröstning drar slutsatsen att fyra av tio läsare vill ha sex med en robot. Aftonbladets relationsexpert tycker att resultatet är tragiskt men föga förvånande, då ”det är många som vill ha en kravlös relation.”

En riktigt dålig undersökning.

En riktigt dålig undersökning.

Läs mer

Allmän nytta eller egen vinning?

Detta inlägg är samförfattat av politologerna Gissur Ó Erlingsson och Richard Öhrvall

***

I tisdags (9/4) presenterades rapporten Allmän nytta eller egen vinning? En ESO-rapport om korruption på svenska. Rapporten är författad av Andreas Bergh, Gissur Erlingsson, Mats Sjölin och Richard Öhrvall, och den kan beskrivas som ett slags populärvetenskapligt (och förhoppningsvis lättillgängligt) bokslut över det av Vetenskapsrådet finansierade projektet Tillit och korruption i lokalpolitiken (2007-2012). Ett av de resultat rapporten fått uppmärksamhet för är att jämfört med invånare i de övriga nordiska länder, tror svenskar i större utsträckning att politiker och tjänstemän är korrupta, och agerar partiskt och oärligt i sina möten med medborgarna (just det förhållandet är delvis redan känt och har bland annat uppmärksammats tidigare här på Politologerna). I det här inlägget vill vi passa på att kort klargöra en sak, samt, presentera ett resultat/argument som inte uppmärksammats särskilt mycket.

Uppdrag gransknings avslöjanden drev inte fram de nedslående siffrorna

En del debattörer har spekulerat i att de något nedslående resultaten har drivits fram av Uppdrag Gransknings avslöjanden och av den mer sentida uppmärksamheten som dessa frågor fått medialt. Det är viktigt att understryka att så tycks fallet inte vara. I de mätningar som vi låtit Surveyinstitutet i Växjö genomföra såväl före den myckna uppmärksamheten efter Göteborgsskandalerna (2009), och efter (2012), ser vi att medborgarnas skepsis är på ungefär exakt samma nivåer: 2009 instämde 48 procent helt eller delvis i påståendet att ”Det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt-  och förtroendeställning, och tillskansar sig eller sina närmaste fördelar på kommunens bekostnad”; 2012 var siffran 49 procent. De komparativa studier som gjorts före 2010 – t.ex. ISSP (2006) och ESS (2004) – understryker mönstret: svenskar var mer skeptiska än invånare i de nordiska grannländerna även före rapporteringen om Göteborgsskandalen och den myckna offentliga uppmärksamheten kring frågan som då följde.

Läs mer