Är det mindre allvarligt att hota en sverigedemokrat än en socialdemokrat?

Det här inlägget är samförfattat av Linnea Bourne, student i statsvetenskap på Göteborgs universitet, tillsammans med Anders Sundell och bygger på Linnea Bournes kandidatuppsats ”Politiker som offer. En experimentell studie om hur politikers politiska tillhörighet påverkar deras offerstatus vid hot.” Uppsatsen i sin helhet finns att läsa på länken.

I september 2010 rapporterades det att den sverigedemokratiske ungdomspolitikern David von Arnold Antoni blivit attackerad och misshandlad under tortyrliknande former i sitt hem. Senare ifrågasattes trovärdigheten i von Arnold Antonis vittnesmål och fallet lades ner, men det intressantaste i sammanhanget är statsministerns reaktion på den påstådda attacken, innan trovärdigheten ifrågasatts:

”Jag tar avstånd från alla former av våld och hot. Men jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer” – Fredrik Reinfeldt

Statsministerns uttalande är anmärkningsvärt. Han tar visserligen avstånd från våld och hot, men lägger samtidigt till att de som driver upp ett vi- och dom-tänkande – underförstått Sverigedemokraterna – inte ska bli förvånade om sådant händer. Innebär det att de får skylla sig själv? Att Sveriges regeringschef tycker anser att man inte ska bli förvånad när man blir utsatt för hot eller våld för att man företräder ett politiskt parti, oavsett vilket det är, är oroande. Ett motsvarande uttalande angående en våldtäkt skulle med största sannolikhet ha orsakat större uppståndelse. Tänk om statsministern istället sagt ”Jag tar avstånd från våldtäkt. Men jag vill gärna påpeka att den som går genom en mörk park på natten i utmanande kläder inte bör bli förvånad om det händer.”

Sverigedemokrater hotas i störst utsträckning
Statsministerns tveksamma uttalande är särskilt problematiskt då den tillgängliga forskningen visar att Sverigedemokraterna är det parti som blir mest utsatt för hot och våld. I en undersökning bland samtliga kommun- och landstingsfullmäktigeledamöter 2008 uppgav 35 procent av de sverigedemokratiska ledamöterna att de blivit utsatta för någon form av hot eller våld under det senaste året. Det parti där näst flest uppgav att de blivit utsatta var Vänsterpartiet, där 11 procent blivit utsatta för hot eller våld. Resultaten bekräftas av en motsvarande undersökning från Brottsförebyggande rådet, ”Politikernas trygghetsundersökning” där 49 procent av förtroendevalda Sverigedemokrater uppgav att de utsatts för hot eller våld under 2011. Definitionen av hot eller våld var något vidare i den senare undersökningen så det går emellertid inte med säkerhet att säga att det har skett en ökning.

Klart är i alla fall att Sverigedemokrater blir mest utsatta för hot eller våld på grund av sitt politiska uppdrag. Det är ett demokratiskt problem om vissa åsikter undertrycks på grund av hot eller våld. Men statsministerns uttalande tyder på att det inte verkar vara ett lika stort problem om sverigedemokrater utsätts för hot eller våld – de ska inte vara förvånade över att det händer.

Teorier om det idealiska offret och attityder till andras politiska åsikter
Tongångarna kan som nämnts ovan kännas igen från uppfattningar om våldtäktsoffer, där det ibland antyds att offret har ett eget ansvar för våldtäkten. Den norska kriminologen Nils Christie har utvecklat en teori om ”det ideala offret” som beskriver vilka egenskaper ett offer bör ha för att uppfattas som ett legitimt offer av utomstående. Offret ska bland annat vara svagt, vara upptaget med ett respektabelt projekt, inte vara på en plats som det kan klandras för att befinna sig på. Gärningsmannen ska å sin sida gärna vara stor och ond, samt inte känna offret. Om offret och gärningsmannen har dessa egenskaper är det troligare att folket upplever offret som legitimt och känner sympati med det. I det här fallet är det tydligt att Fredrik Reinfeldt inte anser att sverigedemokrater är upptagna med ett respektabelt projekt.

Advokaten och den nuvarande ordföranden för Columbia University Lee C. Bollinger menar att människor tenderar att ha en reflexliknande vilja att censurera åsikter som de inte själva gillar, vilket kan tänkas leda till större acceptans för hot eller våld mot företrädare för åsikter man inte själv delar.

Ytterligare indikationer på att politiska åsikter spelar roll för den tesen finns i experimentell forskning av Mikael Persson och Göran Duus-Otterström. De undersökte hur benägna folk var att i ett påhittat scenario offra en persons liv för att rädda fem andra liv. Överlag fanns det ingen skillnad mellan individer som stod till vänster och höger i benägenheten att vilja offra personen. Men Persson och Duus-Otterström varierade beskrivningen av personen som skulle offras: Vissa experimentdeltagare fick läsa att det var en asfaltsläggare, andra att det var en direktör för ett IT-bolag. Personer som uppgav att de stod till höger politiskt var lika benägna att offra både asfaltsläggaren och direktören, medan personer som stod till vänster politiskt var betydligt mer benägna att offra direktören än asfaltsläggaren.

Det finns alltså flera anledningar att tro att många skulle uppleva det som mindre allvarligt om en sverigedemokrat blev hotad än om till exempel en socialdemokrat blev det. Antagligen är det färre som tycker att sverigedemokrater är upptagna med ett respektabelt projekt, och det är också rimligt att anta att det är fler som hyser en stor aversion mot åsikterna de företräder.

En experimentell undersökning
Linnea Bourne har därför genomfört en experimentell studie för att undersöka om det är så att personer upplever det som mindre allvarligt om sverigedemokrater hotas än om andra politiker gör det.

Tre grupper av personer som slumpmässigt valdes ut på centralstationen i Göteborg fick läsa en fiktiv tidningsartikel om en fiktiv kommunfullmäktigeledamot, Lars Andersson, som blivit hotad. De olika grupperna fick läsa exakt samma text med skillnaden att i den första versionen av artikeln uppgavs politikern vara sverigdemokrat, i den andra socialdemokrat, och i den tredje versionen uppgavs ingen partitillhörighet över huvud taget. Den fiktiva artikeln kan läsas här på länken. Totalt ingick 189 personer i studien.

Därefter fick experimentdeltagarna svara på frågor som syftade till att mäta i vilken utsträckning de tyckte att politikern var ett legitimt offer samt hur allvarligt det är för demokratin med hot och våld mot politiker.

Om politikers partitillhörighet inte spelar någon roll för hur allvarligt man tycker att det är med hot och våld borde medelvärdet på svaret på frågorna vara detsamma i alla de tre grupperna. Men om det å andra sidan är så att de som läst om en hotad sverigedemokrat inte tycker att hot och våld är ett lika stort demokratiskt problem tyder det på att de inte tycker att det är lika allvarligt om sverigedemokrater hotas.

Detta kan kanske tyckas vara onödigt krångligt. Varför inte bara fråga folk vad de tycker? Problemet är då att man riskerar att få tillrättalagda svar som styrs av vad man förväntas tycka. Det är troligen få personer som öppet skulle erkänna att de tycker att det är mer okej att sverigedemokrater utsätts för hot och våld. Om man däremot kan se systematiska skillnader mellan grupper som läst en identisk artikel där det enda som skiljer är politikerns partitillhörighet kan man vara säker på att det är just politikerns partitillhörighet som påverkat svaren. Inga övriga systematiska skillnader finns mellan grupperna, då lotten bestämt vilken version av artikeln experimentdeltagarna skulle läsa.

Resultat av studien
Frågorna formulerades som påståenden som experimentdeltagaren kunde hålla med i eller inte. Svaren angavs på en sjugradig skala där 1 betydde att deltagaren inte alls instämde, och 7 att den instämde helt. I diagrammen nedan redovisas medelvärdena på de olika frågorna för experimentdeltagarna i de olika grupperna.

stapeldiagram

Vad kan man dra för slutsatser av resultaten? Som i nästan all seriös forskning får man inga glasklara svar, men några punkter är värt att notera:

  1. På alla sju frågorna anger gruppen som fått läsa att den hotade politikern var Sverigedemokrat svar som antyder att de anser hot vara ett mindre allvarligt demokratiskt problem än experimentdeltagare än i de andra grupperna. De är mindre benägna att tycka att politikern skulle polisanmäla, att politiker borde erbjudas bättre skydd, att hot är ett allvarligt demokratiskt problem, och att risk för hot avskräcker människor från att engagera sig. Däremot är de mer benägna att hålla med om att politiker får acceptera att hot är en del av yrket.
  2. På alla frågor utom den om att politiker får acceptera hot uttrycker gruppen som fick läsa att den hotade politikern var en socialdemokrat att hot är ett större demokratiskt problem.
  3. Men skillnaderna mellan grupperna är överlag ganska små. Med hjälp av den statistiska metoden variansanalys kan man undersöka hur osannolikt det är att skillnaderna orsakats av slumpen. På ingen fråga kan man med 95 procents säkerhet utesluta att slumpen orsakat skillnaderna mellan grupperna. Det skulle alltså i strikt mening innebära att man inte kan säga att det finns någon systematisk effekt av den experimentella behandlingen.
  4. Samtidigt så finns det två saker att invända mot den statistiska analysen:
  5. a. Det finns ingen speciell anledning att tro att svaren skulle skilja sig nämnvärt mellan gruppen med den socialdemokratiska politikern och gruppen med den neutrala politikern. Hypotesen gjorde framförallt gällande att man skulle se en skillnad gentemot SD-politikern. Den relevanta jämförelsen är då mellan SD-politikern och de övriga två grupperna.

    b. Tendensen går åt samma håll på alla de sju frågorna, vilket minskar sannolikheten att det handlar om ett helt slumpmässigt utfall.

  6. I en alternativ analys kan man därför slå ihop resultaten på alla frågorna till ett index som mäter hur allvarligt deltagaren tycker att det är med hot och våld, mätt genom sju frågor. Om man dessutom jämför SD-gruppen mot de två övriga visar analysen att det är osannolikt att skillnaden skulle vara orsakad av slumpen.

Det är alltså inte helt uppenbart hur man ska tolka resultaten. Det finns en tendens, men skillnaderna är inte särskilt stora. Samtidigt så är det så kallade experimentella stimulit svagt: Artikeln var kort, och deltagarna fick direkt veta att det var en fiktiv artikel. Eventuellt framträder tydligare skillnader när det handlar om verkliga fall. Antalet experimentdeltagare var också förhållandevis litet. För att utesluta att så här små skillnader beror på slumpen hade antalet experimentdeltagare behövt vara större.

Den rimligaste slutsatsen är alltså att det behövs mer forskning, och fler experiment. Men resultaten visar på en tendens som tillsammans med statsministerns uttalande är oroande för demokratin. Poängen med demokrati är att konflikter avgörs genom debatt och omröstning, inte med hot eller våld. Alla demokrater bör därför sluta upp bakom principen att hot och våld mot politiska representanter är helt oacceptabelt, punkt slut.

15 thoughts on “Är det mindre allvarligt att hota en sverigedemokrat än en socialdemokrat?

  1. Jag är inte det minsta förvånad. Som mångårig SD:are är det min (förvisso högst subjektiva) erfarenhet att det är precis så här det ser ut. Det skulle också vara intressant att se hur attityden ser ut bland olika grupper av svaranden. Förhoppningsvis kommer sådan forskning med tiden.

  2. Hej hej,

    1. Visste personen som genomförde experimentet vilken parttillhörighet som Lars Andersson hade vid varje intervjutillfälle? Om ja, så har man automatiskt problem med bias.

    2. Bör man verkligen slå upp denna studie så stort när författern själv skriver att ”Resultatet visar inga direkt signifikanta skillnader mellan grupperna.” Och då ska manpåpeka att åtminstone tre av frågorna är ju galet långt ifrån signifikans (tabell 4.1) Det är såklart helt okej på en kandidatuppsats, men på en blogg för statsvetenskaplig forskning?

    3. Jag hittar ingen som helst diskussion om det faktum att man jämför medelvärden på något som egentligen är en ordinalskala och därför inte uppfyller kravet på ekvidistans.

    4. Hela premissen för arbetet bygger på BRÅ:s och på SÄPO:s studier. Problemet är bara att hela BRÅ:s studie och halva SÄPO:s är baserade på självuppfattat hot. Problemet är såklart att personer som befinner sig ytterst på den politiska skalan kan vara mer paranoida och uppleva mer hot än vad personer i mitten av skalan upplever, oavsett faktiskt hotnivå. Det kan till och med vara så att man blir till exempel Sd-medlem just för att man ständigt känner sig hotad. Detta är något som inte beaktas i uppsatsen.

    • Hej!
      1. Det vet Linnea som gjorde experimentet bäst, men metoden var att hon la enkäterna i en slumpmässig ordning och sedan delade ut dem en och en till deltagarna. Det borde alltså ha varit svårt att hålla reda på vilket stimuli deltagaren fick, eftersom det inte framgick av förstasidan på enkäten.

      2. Tycker du verkligen att vi slår upp det stort? VI skriver ju här i inlägget att det inte är helt glasklart hur man ska tolka resultaten. Resultaten är inte starka, men samstämmiga. Stimulit kan dessutom tänkas vara svagt. Och om man slår samman frågorna till ett index (vilket också kan tänkas lindra problemet du beskriver i punkt 3) så blir resultaten tydligare. Dessutom har slutklämmen i inlägget inte bara att göra med studiens resultat, utan även statsministerns uttalande.

      Dessutom bör man ju inte undvika att presentera resultat bara för att de inte blir signifikanta, som jag skrivit om här: https://politologerna.wordpress.com/2013/03/12/byraladeeffekten-varfor-overraskande-forskningsresultat-antagligen-inte-stammer/

      3. Du har rätt: Det är inte helt statistiskt korrekt att jämföra medelvärden på ordinalskalor. Det är visserligen inte ovanligt även inom artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter, men det blir ju inte mer korrekt för det. Det man kan göra för att eventuellt få den beroende variabeln att närma sig en intervallskala är att slå samman flera frågor till ett index. Tanken är då att skillnaderna ska jämna ut sig. Om man gör det så blir resultaten starkare i det här fallet.

      4. Studierna som visar att Sverigedemokraterna är mest utsatta för hot och våld är inte en premiss för uppsatsen. Det finns goda teoretiska anledningar att tro att folk skulle se mindre allvarligt på hot eller våld mot sverigedemokrater även om de inte var mest utsatta. Att de också är mest utsatta är mer en faktor som förvärrar det demokratiska problemet.

      Dessutom tycker jag att det låter osannolikt att mer paranoida människor skulle söka sig till Sd, eller V, som är det näst mest utsatta partiet. Jag finner det troligt att det är politiker som på något sätt sticker ut som får ta emot fler hot, antingen genom att företräda åsikter på ytterkanterna, eller genom att ha synliga uppdrag. Politiker med tyngre uppdrag hotas också mer än övriga politiker.

      /Anders

      • Hej Anders,

        Tack för snabbt svar.

        Vi får dock helt enkelt hålla med om att inte hålla med. Jag tycker inte att publiceringsbias är ett bra argument att i det här fallet slå upp rubriken ”Är det mindre allvarligt att hota en sverigedemokrat än en socialdemokrat?”. Den problemformulering ni använder er av när ni forskare kommunicerar med allmänhet spelar så klart roll och ni kommer inte undan bara för att det är ett frågetecken i rubriken (jmg Agendas ”Tål Sverige fler invandrare?”).

        Att ni använder ordinalskala, får effekter som är så otroligt små, inte signifikanta, och knappt kan generalisera till personer utanför de som rör sig på Göteborgs centralstation tycker jag borde ha stoppat er att sätta en sådan rubrik och vinkla ert inlägg så. Kandidatuppsatsen är en helt annan historia – för att vara på kandidatnivå är den utmärkt. Men jag skulle lika gärna sätta upp en rubrik som säger ”Svenskar demokratitro övervinner politisk oenighet” med stöd i era resultat, dvs att trots vår premiss om att människor bryr sig mindre om Sd:are så hittar vi små och insignifikanta skillnader i hur man tycker att det allmänna bör behandla dem.

        Nu istället, apropå paranoian jag pratade om förut, får du kommentarer av typen från Joakim Larsson (ovan) och Anders Westergren (nedan). Du bekräftar helt enkelt deras paranoida världsbild utan att egentligen ha signifikanta resultat.

      • Hej igen, rubriken reflekterar framförallt frågeställningen som undersöks i uppsatsen. Jämför till exempel med rubriken på ett annat av mina inlägg: ”Finns kristdemokraternas väljare bland kyrkobesökarna?” Svaret var då nej.

        Min förhoppning med den här bloggen är att man ska kunna föra nyanserade resonemang bortom rubrikerna, och uppenbarligen går det; du har ju identifierat flera viktiga metodologiska problem som är värda att diskutera.

        Men jag vänder mig emot ditt resonemang om att det här inte borde publicerats. Jag tycker att det är extremt magstarkt att avfärda de övriga som kommenterat som paranoida utan något som helst belägg vad jag kan se.

        Dessutom är det här en viktig frågeställning oavsett den enskilda underslkningens resultat. Jag tror på riktigheten i de undersökningar som både BRÅ och jag själv varit med om att göra (Kommun- och landstingsfullmäktigeundersökningen 2008). Att statsministern antyder att man får skylla sig själv om man blir utsatt för hot eller våld är inte okej. Lika lite som våld från högerextremister, eller från vänsterextremister som hotar att skjuta Billström. Det hör inte hemma i en demokrati.

        Inlägget syftar till att lyfta den frågan, och redovisar de resultat som finns från en undersökning vars metodologiska svagheter vi är öppna med. Det är i alla fall så jag vill föra en seriös debatt.

      • Andrey:

        Jag måste säga att oavsett hur det nu förhåller sig med den här forskningen så tycker jag väl knappast ändå att det finns något sakligt fog för att hävda motsatsen, det vill säga att sverigedemokraters (och andras) oro för att bli överfallna är grundad på paranoia. Det finns gott om exempel på hur många av oss blivit attackerade, så uppenbarligen finns det ju åtminstone hos några människor en attityd som går ut på att det är acceptabelt att anfalla sverigedemokrater.

        Faktum är att jag själv är en av dem som har blivit överfallen. Vid flera tillfällen faktiskt, och vid något tillfälle med allvarlig fysisk skada som följd. Jag vet att just Anders Westergren är en annan som har drabbats. Givet hans och mina högst handfasta erfarenheter så är det ur min synvinkel djupt provocerande att bli avfärdad med att Westergren och jag har en ”paranoid världsbild”.

  3. Jag är, liksom Joakim, mångårig Sverigedemokrat.
    Jag undrar om jag hade behövt uppleva frätande syra, spikbomber och gatstenar om det varit en annat parti jag valt att engagera mig i.
    Nåväl, jag ska inte spinna vidare på ”martyrskapet”.
    Jag har en, helt subjektiv, känsla av att våldet på gator och torg i samband med politiska manifestationer snarast minskat, för vår del.
    Däremot tycks det finnas ett systematiskt och planlagt våld samt hot och trakasserier mot vissa politiska företrädare. Det tycks ha ökat eller är möjligen ett nytt fenomen.
    Inom det parti jag tillhör har vi kunnat konstatera att det väldigt ofta varit kvinnliga företrädare som råkat ut för dylikt, ofta i deras vardagliga närmiljö. Påfallande ofta är det ensamstående kvinnor som drabbats av detta och eftersom det är upprepade händelser riktade mot samma personer ser det, åtminstone för mig, ut som om det rör sig om planerade försök att skrämma, vad man fördomsfullt uppenbarligen ser som, svaga länkar till tystnad.

  4. 4b. Om flera frågor tenderar att dra åt samma håll betyder ju det bara att ni har korrelation mellan frågorna. Ert resonemang skulle ju bara stämma vid oberoende mellan frågorna. Det är ju observationerna som är slumpmässiga.

    5. Jag blir lite misstänksam om en sammanlägning av flera ickesignifikanta resultat skulle bli signifikant. Hur har ni gjort detta arbete med ett index?

    • Hej!

      4b. Man kan tänka sig att det finns två felkällor. Den ena är att folk svarar slumpmässigt på varje enskild fråga. Att det går åt samma håll på flera frågor minskar risken för att så är fallet. Den andra, och kanske mer troligare, är att alla frågorna mäter en underliggande attityd, och att det av slump råkat komma lite fler personer som har inställningen att det är mindre allvarligt med hot och våld i SD-gruppen. Då löser det ingenting att slå ihop frågorna. Så du har rätt i att det hade varit mycket mer övertygande om frågorna ställts i olika experiment.

      5. Det är inte så konstigt. Ursprungligen har frågorna sju svarsalternativ – en ganska grov skala. Genom att slå ihop flera frågor får man ju en mer finfördelad skala där det är lättare att urskilja små skillnader.

      Indexet är helt enkelt ett additivt index, där alla frågor har adderats ihop, förutom frågan om att politiker får acceptera hot och våld som en del av yrket, som har subtraherats från indexet. Indexets reliabilitet har testats genom Cronbach’s Alpha, som gav ett värde på över 0,7. Man skulle också kunna tänka sig att man använt faktoranalys för att konstruera ett index, men skillnaden hade antagligen blivit väldigt liten.

      Men om man gör om analysen på det sammanslagna indexet blir signifikansvärdet för F i en variansanalys på de tre grupperna bara något under 0,1, dvs bara signifikant med 90% säkerhet. Signifikant på 95% säkerhetsnivå blev det bara om man jämförde SD-gruppen med de två övriga grupperna ihopslagna.

      Det låter kanske suspekt, men i en variansanalys betraktas ju alla medelvärdesskillnader som lika intressanta: SD mot S, SD mot neutral, och S mot neutral. Det fanns ingen hypotes om att S-stimulit skulle skilja sig från den neutrala gruppen: de två olika grupperna var bara med för att försöka utesluta att deltagarna till exempel skulle uppfatta det som konstlat att läsa om en politiker utan partitillhörighet. Variansanalysen underskattar därför signifikansnivån i och med att den inte tar hänsyn till att det inte borde vara någon skillnad mellan S och neutral.

      Vi vill därför inte dra för stora växlar på resultatet – överlag verkar det som att det inte finns så stora skillnader. Men vi vill inte heller utesluta det: Resultaten kan inte användas för att avfärda hypotesen att hot mot SD-politiker betraktas som mindre allvarliga än hot mot övriga politiker.

      • ”Ursprungligen har frågorna sju svarsalternativ – en ganska grov skala.”

        Sju svarsalternativ är ju väldigt många – i mitt tycke på tok för många – svarsalternativ för vad som i mångt och mycket är ja eller nej-frågor. Men metoddelen av uppsatsen kanske förklarar närmare varför man valde just sju (och inte t.ex. fem eller tio).

      • Paul: Det är klurigt. Man vill ha tillräckligt många alternativ för att deltagarna ska kunna uttrycka nyanser i åsikter, men inte så många så att det förvirrar. Fem eller sju är det som brukar rekommenderas i litteraturen vad jag förstår.

  5. En fundering. Borde det inte kunna finnas en variabel i att man normalt tycker att det är allvarligare att en person som tillhör ens egna politiska åskådning/parti? Eftersom drygt 3 gånger så många röstar på S som SD borde det finnas betydligt fler socialdemokrater i det slumpmässiga urvalet. Göteborg är väl dessutom ett S-fäste?

  6. Ni tolkar Reinfeldts påstående som att han förmedlar budskapet att Sverigedemokrater får skylla sig själva. Man skulle även kunna tolka det som att han enbart konstaterar att sannolikheten att bli utsatt för hot är högre om man är aktiv inom sverigedemokraterna. På samma sätt kan det vara i exemplet ni tar upp, dvs att om man som kvinna går genom en mörk park på natten i utmanande kläder så kan sannolikheten vara större att bli utsatt för våldtäkt än i annat fall (Om det är så i praktiken vet jag dock inget om). Bara för att man konstaterar att vissa beteenden eller aktiviteter ökar sannolikheten att bli utsatt för ett brott så behöver väl inte det betyda att man skuldbelägger de potentiella offren.

    • Det är ju vad Reinfeldt säger, rent konkret. Men varför vill han påpeka det? Och om man konstaterar att det är högre sannolikhet att råka ut för något under vissa omständigheter, implicerar inte det att den som sätter sig i en sådan situation får skylla sig själv?

      Det kan möjligtvis vara så, men min åsikt är att om vi inte vill att folk ska begränsa sig på olika sätt, till exempel genom att inte framföra vissa åsikter eller klä sig på vissa sätt, bör vi undvika den typen av formuleringar. Man kan givetvis ta reda på vad sannolikheten är att bli hotad för företrädare för olika partier – det är ju bland annat vad BRÅ har gjort – men när man nämner det i det sammanhang som Fredrik Reinfeldt gjorde låter det verkligen som om han tycker att de får skylla sig själv. Han föreslår ju till och med en förklaring (vi- och dom-tänkandet) till att Sverigedemokrater drabbas.

      Om man skulle säga något om sannolikheten tycker jag att han kunde ha sagt något i stil med att ”Det är extra allvarligt att det här dådet har drabbat en Sverigedemokrat eftersom vi vet att de utsätts för mer hot än företrädare för andra partier.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s