För mindre än två veckor sedan var så socialdemokratin lycklig igen. Partiet höll kongress, med jublande auditorium och applåderande kör, och långt bort låg det märkliga som ägt rum under partiets mest kortlivade partiordförande. Men så plötsligt, utan att vi riktigt hann uppfatta peripetin, vände lyckan och partiet befann sig åter i en situation där det valt en företrädare, och där detta val fått för partiet svårhanterliga konsekvenser. Med ett betydande mått historisk ironi kom den kongress som skulle markera slutpunkten på en av partiets svåraste perioder någonsin tvärtom att innebära inledningen på en ny prövotid. Hur kunde det bli så här? Jag menar att mycket i de kriser S upplevt under senare år – oklara ansvarsförhållanden, till synes outredda och infekterade konflikter – kan förstås som avspeglingar av djupt liggande kulturdrag. Utan att på något vis göra anspråk på någon generalförklaring till S problem ska jag i det följande ge en översiktlig redogörelse för partiets organisationskultur så som den gestaltat sig när jag studerat dem. Förhoppningsvis kan framställningen ge en vidare belysning av S sätt att hantera sina bekymmer.
Alla lyckliga partier liknar varandra men varje olyckligt parti är olyckligt på sitt eget sätt?
Alla partier kan försätta sig i svåra situationer och begå misstag, men hur man sedan hanterar dessa betingas av den egna partikulturen. Den analysmodell jag själv använt för att tolka partiernas kulturer är hämtad från den brittiska antropologen Mary Douglas. Här är det inte någon kultur som framställs som bättre, ädlare eller mer demokratisk än någon annan. Poängen är att olika gruppkulturer har olika tillgångar och – kanske mer intressant – olika brister. Socialdemokraternas kulturtyp uppvisar (liksom KD och i viss mån C) stora likheter med den kulturtyp Douglas kallar den egalitära (ibland använder hon även termen sekt, en ingående beskrivning finns i Partikulturer, kapitel 12). Den egalitära kulturen strävar efter social gemenskap och målet kan beskrivas som att vara som en enda stor familj. Det kan låta sympatiskt och trevligt och är det säkert också. Så länge allt fungerar som det är tänkt. Familjemyntet har dock en baksida. När problem tillstöter kan den egalitära kulturens gemenskapssträvanden i stället för att underlätta tvärtom trassla till relationerna inom gruppen så att problemen blir mer svårlösta än de annars skulle ha behövt vara.
Den egalitära kulturen
I den egalitära kulturen avkrävs gruppmedlemmarna stor lojalitet med gruppen som helhet (till skillnad från i den kulturtyp Douglas benämner isolatet, där vi finner det för S ideologiskt närliggande men kulturellt främmande V, en grupp där tvärtom individualismen står högt i tak). Samtidigt är rollfördelningen inom gruppen otydlig såtillvida att det inte alltid är klart vem som får och bör göra vad och när. Skälet är att man vill betona likheten mellan gruppmedlemmarna, inte olikheten. Toleransen för eliter och särskilda privilegier är låg av det skälet att sådana anses undergräva den känsla av social gemenskap man ser som avgörande för att gruppen skall hålla samman. Det finns förvisso en insikt om att man behöver en ledning men samtidigt också en ovilja att bejaka ledningens överordning då överordning anses kunna upprätthålla och legitimera skillnader inom gruppen. Av motsvarande skäl ogillar egalitärer även bestraffningar för sådana innebär att vissa gruppmedlemmar pekas ut som mindre värdefulla än andra. Formella regler betraktas som (onödigt) byråkratiska och man föredrar i stället att komma överens genom samtal och samförståndslösningar. Känslan av att man bör hålla samman som grupp, i kombination med den oklara rollfördelningen, försvårar ansvarsutkrävande och gör att eventuellt missnöje inom gruppen har svårt att finna socialt tillåtna uttryck. En öppen, kritisk diskussion uppfattas nämligen lätt som ett hot mot den sociala gemenskap man eftersträvar. Eventuellt missnöje tenderar därför att undertryckas (även av de missnöjda själva).
Den hierarkiska kulturen som jämförelsepunkt
För att få perspektiv kan man jämföra den egalitära kulturen med en annan av Douglas kulturtyper, nämligen den hierarkiska (Moderaternas partikultur är den som ligger närmast). Den egalitära kulturen är lik den hierarkiska såtillvida att det i båda ställs höga krav på lojalitet med gruppen som kollektiv. Den hierarkiska gruppen parar dock denna typ av kollektivanda med en strikt rollfördelning. I den hierarkiska gruppen har ledaren ett långtgående mandat att handla utan att inhämta gruppens uppfattning – för en hierarkisk kultur är detta en självklarhet eftersom ledarens uppdrag just består i att leda. Den hierarkiska gruppen har också betydligt lättare att tolerera att ledningen ikläder sig privilegier, och att den har exklusiva befogenheter är ingenting gruppen ogillar utan ses tvärtom som ändamålsenligt. Ledningen i den hierarkiska gruppen har m a o ett helt annat utrymme att peka med hela handen och till och med bestraffa gruppmedlemmar (vilket vi såg exempel på då Fredrik Reinfeldt tillrättavisade Tobias Billström tidigare i vår, en typ av behandling Reinfeldt själv varit föremål för tidigare, men då av Carl Bildt). Skulle ledaren inte visa sig motsvara de högt ställda krav som finns på honom eller henne förlorar vederbörande dock sin upphöjda position (jämför här Moderaternas katastrofval 2002 då det så kallade ”bunkergänget” förlorade sina maktpositioner). Sammanfattningsvis kan sägas att förutsättningarna att utkräva ansvar är betydligt bättre i den hierarkiska än i den egalitära gruppen: det första skälet är att rollfördelningen är otydligare i den egalitära gruppen (vilket gör det svårare att se var ansvaret ligger) och det andra skälet är att den egalitära gruppens strävan mot social samhörighet och gemenskap gör att denna grupp möter ett större motstånd att straffa gruppmedlemmar som inte uppträtt i enlighet med gruppens krav. (Till detta kan läggas att under de år S varit i regering har man på ett annat sätt än i opposition varit inramad av en administrativt hierarkisk organisation, regering och regeringskansli. Detta kan vara en förklaring till att den typ av problem som S haft de senaste åren uppträtt just i oppositionsställning. Den frågan kan inte besvaras här men vore intressant att studera vidare.).
”Vårt parti är inte ett företag”
”Vårt parti är inte ett företag. Det är heller inte någonting där partiledningen kommenderar fram saker och ting.” Detta citat av Carin Jämtin (DN 16 april 2013) sammanfattar kärnan i den egalitära kulturen. Alldeles oavsett om detta är en rättvisande beskrivning av hur S faktiskt fungerar eller ej, är uttalandet betecknande såtillvida att det speglar vad som är ett kulturellt legitimt sätt att uttrycka sig i det sociala sammanhang som S utgör. Jag vill avslutningsvis betona att min poäng alltså inte är att det inte skulle kunna finnas utrymme för hårda nypor inom S när det är skarpt läge. Min poäng är att hårda nypor ligger utanför den kulturella normen i partiet och att den som öppet tar fram dem löper en större risk att bli illa sedd inom gruppen. Socialdemokraterna är inte någon kuddhörna. Det är ett stort parti som suttit i regering under större delen av Sveriges moderna historia. Men parallellt med denna ”betongidentitet” lever inom detta makttunga parti samtidigt alltså föreställningen om sig självt som mer bomullslikt – för att låna den engelska benämningen – ”caring and sharing”. Det är inte konstigt att det uppstår en krock när en sådan föreställning möter realpolitiska överväganden. Och så förbyts känslan av lycka och harmoni än en gång i inre strider och en känsla av ”vad var det som hände?”.
Vidare läsning
Berit Andnor Bylund: Dags att ta bladet från munnen, Berit Andnor Bylund (svar från BAB) http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_sydostran/dags-att-ta-bladet-fran-munnen-berit-andnor-bylund(3700288).gm
Katarina Barrling: Partikulturer. Kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:164223
Ulf Bjereld: Valet av VU på S-kongressen – så får det bara inte gå till http://ulfbjereld.blogspot.se/2013/04/valet-av-vu-pa-s-kongressen-sa-far-det.html
Ulf Bjereld: Omar Mustafas påtvingade avgång och Carin Jämtins försök att gå vidare http://ulfbjereld.blogspot.se/2013/04/omar-mustafas-patvingade-avgang-och.html
Dagens Nyheter: Palm oroas av främlingsfientlighet http://www.dn.se/nyheter/politik/palm-oroas-av-framlingsfientlighet
Mary Douglas: Risk and Blame. Essays in Cultural Theory http://books.google.se/books/about/Risk_and_Blame.html?id=QVaNXdddce0C&redir_esc=y
Carin Jämtin: Vi ska ta fram bättre rutiner vid personval http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jamtin-vi-ska-ta-fram-battre-rutiner-vid-personval_8091716.svd
Tommy Möller och Margit Silberstein: En marsch mot avgrunden (2013) Stockholm: Bonniers.
Veronica Palm och Olle Burell: Därför tog vi vårt ansvar http://mobil.aftonbladet.se/debatt/article16620179.ab?partner=wwwredirect
Olle Svenning: Gud har alltid oroat rörelsen http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/gud-har-alltid-oroat-rorelsen
Torsten Svensson: Socialdemokratins dominans: en studie av den svenska socialdemokratins partistrategi http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:330954
politologerna.wordpress.com 