Ett kretslopp i förfall?

Detta inlägg hamnar lite grand vid sidan Politologernas tidigare inlägg (och är en lätt reviderad version från min privata blogg). Det rör sig om ett slags miniessä som handlar om något som har gnagt mig en längre tid – som statsvetare, universitetslärare, och inte minst, småbarnsförälder (jag har bl.a. skrivit om det här tidigare). Ambitionen är att dra samman trådar från ett par parallella samhällsdebatter; och i samma slag försöka servera läsaren referenser till relevant forskning och debatt på området för egen förkovring. Debatterna rör sig om: (i) det ökade antalet studenter på högskola och universitet; (ii) de påstått sjunkande förkunskaperna hos studenterna; (iii) de försämrade resultaten hos våra grundskoleelever och (iv) lärarutbildningarna som ”sorgebarn” vid akademin. Kontentan är: allt annat lika går vi en rätt så dyster framtid till mötes. Jag kallar det ”Ett kretslopp i förfall”. Inlägget bygger på ett litet fyrkantigt kurspapper i högskolepedagogik jag skrev hösten 2012 (papperet kan nås här).

Allt fler studenter – allt sämre förkunskaper?

Högre lärosäten i Sverige har gått från att vara elituniversitet till att bli massuniversitet: på 50-talet fanns bara omkring 12 000 studenter och 1 200 lärare på svenska högskolor. År 2009 hade vi 400 000 studenter och 31 000 lärare. Men också ur ett mycket kortare tidsperspektiv blir framför allt den formidabla explosionen av antalet grundstudenter tydlig: jämfört med 1990-talets mitt har studentantalet ökat med mer än 100 procent (t.ex. Gustafsson med flera 2010) – och det finns indikationer på att en av förutsättningarna för den starka tillströmningen av studenter varit att flera utbildningar sänkt sina behörighetskrav för antagning (se t.ex. Dagens Nyheter 2009-09-01).[1]

I det här inlägget tänker jag reflektera litet friare över vad den här utvecklingen skulle kunna ha för långsiktiga konsekvenser. För i ljuset av två parallella utvecklingslinjer menar jag att vi bör oroa oss rätt så rejält: För det första verkar statsmakten inte ha låtit denna omfattande och snabba expansion matchas av mer resurser till universitet och högskolor. Exempelvis har lärarantalet och per capita-tilldelningen av pengar alls icke ökat lika snabbt som studentantalet (jämför Berggren 2012: 25; Hult 2000: 5). Allt annat lika torde detta försvåra utsikterna för att hålla uppe kvaliteten på högre utbildning. För det andra har explosionen av antalet studenter i högre utbildning sammanfallit med en ytterst oroande trend inom svensk grund- och gymnasieskola: mycket tyder på att svenska elever presterar betydligt sämre idag jämfört med för bara 15–20 år sedan. I synnerhet gäller försämringarna kunskaper inom matematik, naturvetenskap och läsförståelse (Skolverket 2009).

Den dubbla effekten av ”studentexplosion” och ”sjunkande prestationer i grund- och gymnasieskola” väcker till liv en hypotes om att någonting torde ha hänt med förkunskaperna – och kanske också motivationen – hos dagens genomsnittlige student jämfört med hur situationen såg ut för bara 15–20 år sedan. Flera undersökningar – och ett antal debattinlägg – stödjer en sådan tes. Bland annat visade en undersökning gjord av Skolverket år 2005 att över hälften av universitetslärarna ansåg att studenterna hade sämre förkunskaper då, jämfört med på 90-talet.

Fyra år senare kom en rapport från Högskoleverket (2009), där intrycket förstärktes: En rejäl majoritet av lärarna ansåg att studenternas förkunskaper hade försämrats – framför allt ansågs att studenterna fått det betydligt svårare att uttrycka sig skriftligt, hade svagare matematikkunskaper och allt för ytliga kunskaper i engelska. Universitetslärarna menade också att det fanns klara brister i såväl motivation som ambitioner hos studenterna. Till det senare hör bland annat att lärarna ansåg att studenterna numera begär väldigt mycket hjälp och därmed inte tar tillräckligt eget ansvar för sina studier. En ytterligare, och ur pedagogiskt hänseende oroande slutsats, var att glappet mellan de svagaste och de starkaste studenterna vuxit kraftigt. Det sistnämnda är en alldeles specifik pedagogisk utmaning i sig självt: var ska man som lärare lägga ribban inom högre utbildning för en undervisningsgrupp som spretar mycket avseende förkunskaper?

Två hyfsat färska rapporter utgivna i den s.k. ESO-serien (Berggren 2012; Sonnerby 2012a) gör precis samma iakttagelser. Per Sonnerby (2012b) gick till och med går så långt som att i en DN-debatt hävda att allt ”fler studenter med allt sämre förkunskaper verkar studera allt färre timmar under allt fler år” (jämför Barrling Hermansson 2005: 10f; Askling 2012: 129). I en hyggligt färsk debattartikel kunde vi dessutom ta del av följande nödrop från ett antal lektorer i historieämnet vid Uppsala och Linköpings universitet:

Att de flesta studenter inte har några grundläggande kunskaper inom vårt eget ämne, historia, har vi accepterat … Orsaken till att vi nu väljer att gå ut i offentligheten med ett veritabelt nödrop är att studenterna inte längre har det redskap som är nödvändigt för att över huvud taget kunna ta till sig humanistisk vetenskap: språket. Bland de studenter som nu kommer till oss direkt från gymnasiet har en majoritet problem med språket (Enefalk med flera 2012).

Läget är kritiskt – men vad göra?

Det torde vara uppenbart för även den med rudimentära inblickar i undervisning vid högre utbildning, att den massutbildning som följer av det framväxande massuniversitetet torde ställa väldigt höga krav på universitetslärares pedagogiska kompetens. Rimligen arbetar väl därför universiteten hårt, aktivt och medvetet för att stärka upp den pedagogiska verksamheten och skapa incitament för medarbetarna att utveckla sin pedagogiska skicklighet?

Jag är förhållandevis ung i gebitet – angjorde forskarutbildningen 1999, disputerade 2005 – men mitt personliga intryck är att det historiskt saknats incitament för enskilda doktorander, adjunkter, universitetslektorer och professorer att jobba med att stärka upp sin pedagogiska kompetens. Här är det värt att påminna om att hela universitetslärarkåren i princip kommer från en pool av individer som en gång i världen sökte sig till en forskarkarriär – det handlar om människor som i första hand sökte sig till en doktorandutbildning för att de ville skriva en avhandling. Byggt på min egen (ändå relativt gedigna, vill jag påstå) anekdotbank, har många i branschen betraktat undervisning som ett slags bisyssla, ett nödvändigt ont, man har för att kunna ägna sig åt kärnverksamheten – forskningen. Som en följd av detta fanns det länge en förhärskande norm inom universitets- och högskolevärlden som, åtminstone enligt Anders Persson (1997), ungefär sade att ”av vetenskaplig kompetens följer också pedagogisk dito”: en duktig forskare är också autmatiskt en bra lärare/pedagog.

Dock har det hänt saker det senaste decenniet. Införandet av krav på högskolepedagogisk utbildning, samt uppgraderandet av den pedagogiska meritportföljen vid tjänsteansökningar, har varit viktiga och – tror jag – nödvändiga steg mot ett höjande av den pedagogiska medvetenheten och universitetslärarrollens status. Introduktionen av mer eller mindre obligatoriska högskolepedagogiska kurser har dessutom berett lärare och forskare utmärkta forum för utbyte av idéer kring forskning och teorier om vuxenlärande, samt arenor för diskussion och erfarenhetsutbyte mellan kollegor. Givet att utformningen av, och kvaliteten på kurserna är god, är denna utveckling ett viktigt steg mot ett höjande av pedagogiska kompetenser, som i sig sannolikt är nödvändigt för att möta de utmaningar som följer av sjunkande förkunskaper bland studenterna.

Om de högskolepedagogiska kurserna och höjningen av statusen på pedagogisk verksamhet skapar förutsättningar för universitetslärare att bättre möta den nya studentpopulationen, har universiteten också infört olika ”åtgärdspaket” (alt. ”pedagogiska interventioner”) som syftar till att relativt snabbt lyfta upp studenter vars förkunskaper i olika avseenden sviktar. En sådan åtgärd är införandet av språkverkstäder. Som ett led i att bland annat stärka mångfalden har de allra flesta av landets högre lärosäten infört sådana. Tanken är att hjälpa studenter som har svårt att skriva att åtminstone skriva korrekt, och där grundtanken har varit att bli bättre på att ta hand om studenter från studieovana miljöer.[2] Ett annat exempel är olika former av matematikstöd som universiteten erbjuder studenter som har svårt att klara universitetens och högskolornas förkunskapskrav inom ämnet.

Såvitt jag förmår överblicka saknas emellertid utvärderingar av de här parallella insatserna (det vill säga [a] försök att lyfta universitetlärare som pedagoger å ena sidan; och [b] försök att med pedagogiska interventioner lyfta studenter med svagare förkunskaper å den andra). Jag blir mer än gärna överbevisad på den här punkten, men givet att min okulärbesiktning av kunskapsläget är korrekt kan vi alltså inte veta om de har fått önskad effekt, och sålunda inte veta om dessa saker åtminstone kan vara delrecept för att möta de utmaningar som beskrivits ovan. (Vad vet vi dock vet är att exempelvis Sveriges Förenade Studentkårer nyligen riktat skarp kritik mot brister i pedagogiken vid våra universitet och högskolor).

En ytterligare sak tycks vi också kunna veta, nämigen att frågan om huruvida en ny pedagogisk approach krävs till den nya studentpopulationen (ergo, med sämre förkunskaper), inte direkt varit några huvudnummer på flera av högskolepedagogiska kurser som ges (det medges, iakttagelsen är anekdotiskt – flera av mina kollegor vid andra lärosäten bekräftar dock denna bild). Det faktiska läget (läs: sämre genomsnittliga förkunskaper och nedlagda timmar på studier) tycks vara den stora elefanten i seminarierummet. Mellan skål och vägg pratar de flesta lärare om detta som den stora pedagogiska utmaningen, men intrycket är alltså att frågan inte får nämnvärt med utrymme på de högskolepedagogiska kurserna (igen, här ser jag mer än gärna att den anekdotiska verklighetsbeskrivningen blir rättad).

Vet vi då något om huruvida lärarinsatserna (t.ex. som följd av pedagogiska kurser och uppgradering av pedagogiska mertiportföljer) faktiskt biter, har så kallad ”impact”, på den nya studentdemografin? De spridda, om än anekdotiska, bilderna av situationen ger inte direkt någon upplyftande bild. Bland annat har en amerikansk studie – som Mats Alvesson (2012) citerar gillande (och dessutom hävdar vara hyfsat översättbar till svensk kontext) – visat att 4 av 10 studenter inte visar någon mätbar förbättring efter avslutade studier beträffande ”förmåga till att resonera, se mönster [och] tänka kritiskt”. Och nedslående nog är det just studenter från studieovana hem och med minst inknuffade timmar i studierna som uppvisar minst framsteg. Därför kvarstår alltså olikheterna som fanns innan utbildningen.

Alvessons resonemang fick skarp kritik i de efterföljande replikskiftena, bland annat just med argumentet att de studier han återgav inte kan översättas till de svenska förhållandena. Men vad vet vi då om svenska förhållanden? Nu utgör vetenskapliga studier av högre utbildning i Sverige något av en bristvara, men jag ska ändå göra ett litet försök. Jag ska därför avsluta resonemanget om att vi kanske inte alltid har förmått kalibrera pedagogiken till den nya studentpopulationen med ett fall som har klara likheter med det Alvesson pratar om: den svenska lärarutbildningen.

Ett kretslopp i förfall? Lärarutbildningen, pedagogiken och de nya studenterna

Landets lärarutbildningar är nog så nära vi kan komma ett skräddarsytt exempel för det problem som står i fokus för detta inlägg (dvs. förändrad studentdemografi. ändrade förkunskaper och den pedagogiska utmaning detta innebär). Här har nämligen antalet studenter ökat kraftigt den gångna 25-årsperioden – utbildningsplatserna har långt mer än fördubblats (Lärarnas tidning 2012-11-12). Följaktligen handlar det också om en utbildning där studentpopulationen förändrats dramatiskt under samma period. Exempelvis visar Jonas Vlachos och Erik Grönqvist (2008) att olika typer av begåvningar och förmågor[3] är väsentligt lägre bland nybakade ämneslärare idag jämfört med för cirka 20 år sedan. Emil Bertilsson (2009) ringar in dagens studenter på lärarutbildningarna som följer: en klar dominans av kvinnor i sena 20-årsåldern som har hushållsansvar, och som kommer in med låga betyg och är från hem närmast helt utan studietraditioner. Även Lärarnas tidning (2012-11-15) pekar på detta, när de konstaterar att söktrycket till lärarutbildningarna på 1980-talet var stort (ungefär 10 sökande per utbildningsplats, därmed minst lika populära som juristutbildningarna); idag kommer (i princip) alla som söker in på utbildningen; och tydligen krävdes alltså bara 0,1 poäng på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen i fjol. Det är sålunda precis här, på lärarutbildningarna, som behovet av en ny pedagogisk approach och nytänkande tycks vara som allra störst.

Men har det skett en sådan anpassning av pedagogiken? I en artikel med den talande titeln ”Arbetardöttrar, post-progressivism och den förvirrande lärarutbildningen” ger Jan Sjunnesson (2011) ett nekande (och nedslående) svar. Av hans studie att döma verkar pedagogiken faktiskt inte ha anpassats alls. Om en så kallad ”skolkritisk approach” gick hem på 1970- och 1980-talet (då söktrycket till lärarutbildningen alltså var högre än till, exempelvis, juristutbildningen [Lärarnas riksförbund 2012], de kognitiva förmågorna var väsentligt mycket högre bland studenterna än idag, och de lektionsledda tillfällena var mer än dubbelt så många), är Sjunnessons argument att en sådan approach idag bara skapar förvirring bland studenterna och därför i slutänden leder till dåliga utfall. Sjunnesson skriver:

Arbetardöttrarna med låga betyg som dominerar lärarprogrammen numera möter en skolkritisk pedagogik som ställer dem inför uppgiften att kritisera ett system som de själva knappt klarat av men valt att verka inom av skäl som sällan är relaterade till egna skolframgångar. Lärarutbildare och pedagoger är inte medvetna om dessa motsägelser.

Detta är visserligen bara en studie av en utbildning – dessutom styrd av Sjunnessons egna ingångsvärden. Konstateras kan dock att bilden i vart fall inte motsägs av den granskning som Lärarnas tidning (2012) har gjort. Där får vi bland annat veta att dagens lärarstudenter – som alltså av allt att döma alltså har sämre förkunskaper än vad motsvarande studenter hade på 1970- och 1980-talet – idag får 60 procents mindre lärarledd tid (allt annat lika borde de ju ha mer), samt att pedagognestorn Ulf P Lundgren säger att ”lärarutbildningen inte tillräckligt har kompenserat för den nya sortens lärarstudenter” – och ordföranden för Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner gick en gång så långt som att hon kallade lärarutbildningen för ett akademiskt sorgebarn (se även Högskoleverkets kritik mot lärarutbildningarna och den debattens efterverkningar).

En tentativ slutsats

Väl medveten om de begränsningar de resultat jag här refererat, samt att jag lite grand är något av en charlatan på detta område, vill jag ändå framhärda i att resultaten väcker viktiga frågor. Åtminstone borde de stämma till rejäl eftertanke hos berörda på regeringskansliet, strateger på universitetsförvaltningar och, inte minst, för dem som till vardags verkar som universitetslärare.

Detta tar mig till le grande finale. Att vi har en kvalitativt ny sammansättning av studenter vid lärarutbildningarna, och som vi dessutom inte tycks ta hand om genom ett slags anpassad, ny pedagogisk approach, är mycket oroande. Det är ju trots allt framtidens lärare vi pratar om. De som examineras från våra lärarutbildningar är de – och faktiskt inga andra än de – som ska vända den negativa utvecklingen rörande de fallande resultaten i grund- och gymnasieskola.

Cynikern i mig ser sålunda framför mig att vi har ett läge som bäst kan beskrivas som ett kretslopp i förfall: resultaten i grund- och gymnasieskola faller. Samtidigt studerar allt fler vid universitet och högskolor, nu alltså med sämre förkunskaper jämfört med på 1980-talet och det tidiga 1990-talet. En del av dessa (och allt enligt vad forskningen säger, inte de med starkast förkunskaper) kommer in på lärarutbildningar. Och i sin tur tycks lärarutbildningar, av mycket att döma, vara en utbildning som inte anpassats till den nya studentdemografin. Studenterna här utexamineras sedermera till lärare. Det är dessa som i sin ska ut på våra skolor och försöka vända den svenska utvecklingen med stadigt fallande resultat.

Mot denna bakgrund – är det verkligen rimligt att tro att situationen på lång sikt kommer att förbättras i grund- och gymnasieskola? Jag är rädd att svaret måste bli nekande. Givet de ingångsvärden som jag presenterat via tidigare forskning, fungerar inte kretsloppet längre. De negativa samhällskonsekvenserna av detta är svåröverblickbara – men det torde stå bortom allt tvivel att frågan hör till de politiskt allra, allra mest pregnanta. Vad vi behöver är rejäla, genomtänkta långsiktiga reformer som syftar till att stärka incitamenten för individer att söka sig till läraryrket. Själv saknar jag tyvärr egna konstruktiva idéer om vad som kan och bör göra, är mest oroad över vilken skola mitt barn kommer att möta i framtiden. Dock tycker jag att flera av de saker som Magnus Henreksson föreslår i sin DN-debatt vara värda att titta närmare på.

Referenser (& lästips i övrigt)

Nedan följer inte bara de referenser som återfinns i texten här ovan, utan även tips på ytterligare förkovring på det här temat. Det är läsningen av de här sakerna, kryddat med egna erfarenheter och återkommande samtal med kollegor kring de här frågorna, som ligger till grund för de argument som återfinns i blogginlägget.

Alvesson, Mats (2008). “Kunskap i förfall”, Aktuella frågor, Sydsvenskan 2008-03-27.

Alvesson, Mats (2012). “Många blir inte klokare av en högskoleutbildning”, DN-debatt, Dagens Nyheter 2012- 09-12.

Askling, Berit (2012). Expansion, självständighet och konkurrens: Vart är den högre utbildningen på väg? Göteborg: Göteborgs universitet.

Barrling-Hermansson, Katarina (2005). Akademisk frihet i praktiken. En rapport om tillståndet i den högre utbildningen. Rapport nr 2005:43. Stockholm: Högskoleverket.

Berggren, Henrik (2012). Den akademiska frågan – en ESO-rapport om frihet i den högre skolan. Stockholm: Finansdepartementet.

Bergh, Andreas (2005). ”Rapport från utbildningsfabriken”, blogginlägg.

Bergh, Andreas (2007). ”Artikel om läget i den högre utbildningen”, blogginlägg.

Bergh, Andreas (2008). ”Kan man ta poäng utan att plugga?”, blogginlägg.

Bertilsson, Emil (2009). ”Lärarstudenterna: Förändringar i rekryteringen under perioden 1977-2007”, Praktiske grunde nr 4, 19-41.

Dagens Nyheter (2009-09-01). ”Krav sänks för att få fler studenter”.

Enefalk, Hanna med flera (2012). ”Våra studenter kan inte längre svenska”. Debattinlägg, Uppsala Nya Tidning. 2013-01-02.

Evolution (2012). Ett samtal om kunskap.

Grönqvist, Erik och Jonas Vlachos (2008). Hur lärares förmågor påverkar elevers studieresultat. Uppsala: IFAU.

Gustafsson, Christina, Göran Fransson, Åsa Morberg och Ingrid Nordqvist (2010). Att arbeta i högskolan: utmaningar och möjligheter. Lund: Studentlitteratur.

Hult, Håkan, red. (2000). Undervisning och lärande: 4e universitetspedagogiska konferensen vid Linköpings universitet. Linköpings universitet: Centrum för utbildning och lärande.

Högskoleverket (2009). Förkunskaper och krav i högre utbildning. Rapport 2009:16. Stockholm: Högkoleverket.

Linder, P. J. (2012). “Mer högskola är inte alltid svaret”, ledarstick, Svenska Dagbladet 2012-04-29.

Lärarnas riksförbund (2012). Lärarnas attraktionskraft på fallrepet. Stockholm: Lärarnas riksförbund.

Lärarnas tidning (2012-11-15). ”Lärarutbildning – ett bygge i förfall?”

Persson, Anders (1997). “Den mångdimensionella utbildningskvaliteten”, paper. Återfinns på: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=758403&fileOId=758404 [åtkomst 11 december 2012].

Proposition 2001/02:15: Den öppna högskolan.

Santesson, Peter (2008). ”En rationell förklaring till studentförfallet”, http://inslag.se/journal/2008/4/18/en- rationell-forklaring-till-studentforfallet.html 2008-04-18

Skolverket (2009). Vad påverkar resultaten i svensk grundskola: En sammanfattande analys. Stockholm: Skolverket.

Sonnerby, Per (2012a). Lärda för livet? – En ESO-rapport om effektivitet i svensk högskoleutbildning. Stockholm: Finansdepartementet.

Sonnerby, Per (2012b). “Tre års högskolestudier borde räcka för de flesta”, DN-debatt, Dagens Nyheter 2012-10-08.

Sveriges Radio (2011-12-10). ”Sänkta antagningskrav till läkarutbildningen”.

Svenska Dagbladet (2012-03-12). ”Sänkta krav för att bli polis”.


[1] För ytterligare datapunkter som pekar i denna riktning, se Sveriges Radio 2011-12-10 (om sänkta antagningskrav till läkarutbildningen) och Svenska Dagbladet 2012-03-12 (om sänkta antagningskrav till polisutbildningen).

[2] Se t.ex. hur Lunds universitet resonerande kring införandet av sin språkverkstad: http://www3.lu.se/info/pm/2001/325_pressm.html

[3] De mått som använts för att mäta dessa ting är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (”IQ-test”), ledarskapsförmåga (exempelvis ”psykisk stabilitet och uthållighet”, ”anpassningsförmåga”, ”social öppenhet”, ”ansvarskännande”), och gymnasiets avgångsbetyg.

One thought on “Ett kretslopp i förfall?

  1. Ping: Kunskapsnivån på studenter och arbetslivet | mikaelsjoberg67

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s