Att rösta: med e eller utan e

Det här inlägget är samförfattat av Henrik Oscarsson och Richard Öhrvall

Nyligen presenterades 2011 år vallagskommittés slutbetänkande där bland annat frågor om förtidsröstning, budröstning och vallokalers utformning tas upp. Den fråga som har väckt störst uppmärksamhet gäller dock e-röstning. Kommittén föreslår att det tillsätts en utredning med uppdrag att närmare överväga förutsättningarna för att införa ett e-röstningssystem. Detta i syfte att genomföra försök i ett antal kommuner i 2018 års val. Med e-röstning avses här ett system där väljarna ska kunna rösta via internet (man kan även tänka sig system där röstningen sker elektroniskt i vallokaler). Kommitténs tanke är dock inte att den elektroniska röstningen ska ersätta dagens röstning, utan endast vara ett komplement.

När frågan om e-röstning diskuteras brukar argumentationen ofta svaja betänkligt. Ett exempel på det är f.d. IT-minister Åsa Torstenssons motion om införande av e-röstning. Hon konstaterar i den att 2012 års val kännetecknades av en del problem kring rösthanteringen och att vi därför bör införa e-röstning. Några argument eller bevis för att e-röstning skulle vara säkrare framförs dock inte. Däremot nämns att Sverige som IT-land bör vara ”moget” att kunna införa elektronisk röstning. En liknande argumentation framkom i en debatt mellan vallagskommitténs medlemmar, där miljöpartisten Max Andersson, som reserverade sig mot betänkandets del kring e-röstning, beskylldes för att vara teknikfientlig.

Vi är inte teknikfientliga. Tvärtom är vi varma anhängare av ny teknik i en mängd olika former. Men när det gäller vårt valsystems utformning är vi dock framför allt anhängare av goda argument. Det är centralt att peka ut vilka de eventuella bristerna är och hur de

Vilka regeringars lagar och förordningar styr Sverige?

Regeringen styr riket, står det i sjätte paragrafen i Regeringsformen. Men hur? Regeringen verkställer riksdagens beslut, tar initiativ till ny lagstiftning och utfärdar förordningar. Förordningarna beslutar regeringen själv om, och reglerar bland annat myndigheternas verksamhet. Nya lagar måste däremot godkännas av riksdagen.

Sverige har sedan valet 2010 styrts av en koalition av de fyra borgerliga partierna under ledning av Fredrik Reinfeldt. Hur har det påverkat Sverige? I en artikel i Aftonbladet (2013-03-21) hävdar till exempel författaren Ulrika Kärnborg att Sverige genomgått en ”rekordsnabb omsvängning från expansivt, högbeskattat välfärdssamhälle till 2010-talets liberala nattväktarstat” och vidare att det svenska folkhemmet för länge sedan är ”rivet och bränt på bål”.

Kärnborgs ståndpunkt är väl drastisk – till exempel uppgick skatteintäkter i Sverige 2012 till ca 46% av BNP, att jämföra med typexemplet för en liberal stat, USA, där skatteinteäkter 2012 uppgick till 27% av BNP. Att helt utvärda Kärnborgs påstående kräver dock givetvis en omfattande analys som tar hänsyn till en mängd olika faktorer, något jag inte tänker försöka mig på här.

Jag tänkte i det här inlägget ändå göra ett litet bidrag, genom att undersöka hur stort avtryck olika regeringar gjort i svensk lagtext. Hur stor del av nu gällande svensk lagstiftning kan hänföras till Socialdemokratiska respektive borgerliga regeringar? Har regeringen Reinfeldt på de snart sju år som gått sedan maktövertagandet helt lyckats avskaffa Socialdemokratisk lag och införa nya lagar och förordningar?

Ett år kvar till EUP-valet 25/5 2014

Alla formella beslut är inte fattade. Men med stor sannolikhet blir det den 25 maj 2014 som svenska folket går till valurnorna för första gången på 1 334 dagar.* Då avslutas den hittills längsta period vi har haft utan att folket fått säga sitt i allmänna val eller folkomröstningar. Och vilken avslutning sen. Ett supervalår väntar 2014. Vi har val till alla fyra nivåer i demokratin inom loppet av 112 dagar. Att situationen är mycket speciell framgår av figuren nedan. Vi har aldrig tidigare haft ett europaparlamentsval och riksdagval så nära varandra. Det aktuella kunskapsläget inom valforskningen är att valsekvenser är betydelsefulla för politiskt beteende. Vi kan förvänta oss s k spill over-effekter mellan EUP-valet och RD-valet både när det gäller valdeltagande och valresultat. Sveriges valforskare tänker göra sitt bästa för att studera supervalåret. Nästa gång vi har en liknande situation är om tjugo år, år 2034.

Vad lär vi oss egentligen av kommunrankningar?

Inlägget är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Anders Sundell. Vi medger, inlägget har närmast karaktären av ett slags miniuppsats, därvid något längre än standardinläggen här på Politologerna. Men då inlägget utgör underlaget för vår med nödvändighet korta artikel på DN Debatt 16/5 2013, finner vi utsvävningen befogad. Med andra ord: Häng i!

1. Inledning

Det är populärt att göra så kallade ”kommunrankningar”, där landets kommuner jämförs och rangordnas i en rad olika avseenden. Exempel på sådana som fått hyggligt stort medialt genomslag är Lärarförbundets rankning av landets ”skolkommuner”, Svenskt Näringslivs rankning av ”företagsklimatet” i landets kommuner, Dagens Samhälles rankning av landets skolkommuner, och idag lanseras tidskriften Fokus stora rankning av vilken kommun det är bäst att bo i.

Det finns förstås fler exempel, men i det här inlägget ska vi uppehålla oss vid dessa fyra. De uppmärksammas på ledarsidor, inte minst i lokalpressen, där de relativa vinnarna hyllas och de relativa förlorarna smälls på fingrarna. På nyhetsplats får företrädare för kommuner som klarat sig dåligt stå till svars för dåliga placeringar, och de som klarat sig bra får försöka berätta vad det är de har gjort under året som förklarar deras goda placering. Till detta ska läggas att oppositionen i kommuner som tappar placeringar ges ett slagträ i den lokala debatten (och omvänt, om det går bra kan majoriteten hävda att de gör en massa saker rätt). Det är just på grund av rankningarnas potentiella politiska återverkningar som vi finner det angeläget att uppmärksamma några av de problem som vi uppfattar att mätningarna dras med.

Ersättningen till avgångna riksdagsledamöter

Med jämna mellanrum rapporteras det i media om hur avgångna riksdagsledamöter kan leva gott på skattebetalarnas bekostnad. En favorit i sammanhanget brukar vara Lena Klevenås. Klevenås satt i riksdagen mellan 1991 och 1998. Allt sedan Klevenås lämnade riksdagen 1998 har hon i huvudsak försörjt sig på den ersättning som avgångna ledamöter erhåller från riksdagen. När journalister vill problematisera riksdagsledamöternas avgångsvederlag är fallet Klevenås alltså en given utgångspunkt. Det finns dock argument för att ledamöternas avgångsersättningar inte ska bygga främst på Lex Klevenås, argument som ofta förbises i den allmänna debatten.

Diskussionen aktualiseras av att Riksdagsstyrelsen i november 2011 tillsatte en kommitté med uppdrag att lämna förslag till åtgärder som syftar till att underlätta för ledamöter som lämnat uppdraget i riksdagen att återgå till yrkesverksamhet samt att genomföra en översyn av reglerna för inkomstgaranti. Kommitens betänkande ”Omställningsstöd till riksdagsledamöter”  har i vår varit på remissrunda och det verkar som om remissinstanserna i huvudsak är positiva till kommittens förslag.  Problemet, menar jag, är att kommittén inte tillräckligt tydligt analyserar vad som är bristerna i dagens system. Man förbigår också argument mot förslaget som innebär att den nuvarande ersättningen sänks.

Röstar kunniga väljare annorlunda?

Hur hade valen slutat om väljarna varit fullt informerade, det vill säga levt upp till de högt ställda krav som ibland ställs på demokratiska ideal­medborgare? Frågan aktualiserades av Larry Bartels (1996)som ge­nomförde den första kontrafaktiska analysen av hur ame­rikanska pre­­sidentvalskulle ha slutat om alla väljare varit fullt infor­me­rade. I ett sådant tänkt scenario kom han fram till att Demokraternas kandidat skul­­le nått bättre valresultat i amerikanska presidentval – i snitt två procentenheter bättre. Om de amerikanska väljarna varit fullt informerade hade Demokraterna vunnit på det.

Vi har bättre data och bättre mått på väljarkunskap än vad Bartels hade tillgång till och har vid flera tillfällen replikerat Bartels analyser för Sverige (Holmberg & Oscarsson 2004; Oscarsson 2007). Vi uppskattar effekten av politisk kunskap på partival i en multinomial logistisk regressionsmodell under kontroll för ett stort antal bakomliggande variabler –kön, ålder, boendeort, utbild­ning – som vi vet samvarierar med såväl politisk kunskap som partival. Sedan kan vi beräkna predicerade röstsannolikheter för de olika parti­erna när alla väljares kunskap sätts till 1 (=maximal poäng på våra kunskapsindex).

Leder Alliansens politik till bättre skolresultat? Orsak och verkan i politiken.

Tidningen Dagens Samhälle skrev igår (7 maj) i artikeln ”Sämst resultat i skolan för S-styrda kommuner” om skillnaderna i resultat mellan kommuner med olika politiskt styre. Jag anser att det finns vissa metodologiska problem med artikeln. Innan jag diskuterar det vill jag emellertid börja med att beskriva hur man ser på orsak och verkan inom samhällsvetenskapen.

Spelar det någon roll om det är höger- eller vänsterpartier som styr ett land eller en kommun? Svaret verkar kanske självklart: Ja, så klart, varför röstar vi annars? Tyvärr, och som statsvetare är det nästan så att jag drar mig för att säga det, så har statsvetenskapen vissa problem med att belägga att så verkligen är fallet. I en sammanställning av 43 olika studier hittade till exempel tre franska statsvetare inga tydliga belägg för att vänster-höger-ideologi påverkar statens storlek eller satsningar på välfärd (Imbeau m. fl. 2001), klassiska ideologiska stridsfrågor.

Hur kommer detta sig? Det verkar uppenbart att politik spelar roll, även om regeringars handlingsfrihet antagligen ofta är mer kringskuren än vad de skulle önska. De nordiska ländernas omfattande välfärdsstater kopplas till exempel ofta ihop med den starka ställning socialdemokratiska partier haft, medan den tyska mer familjecentrerade välfärdsmodellen hänförs till det kristdemokratiska partiets inflytande.

Uppdatering: Trender i deltagande i första maj-tågen i Göteborg

Det här inlägget är samförfattat av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och Mikael Persson. 

Tidigare  i veckan presenterade vi data över deltagande i första maj-demonstrationerna i Göteborg under de senaste åren. Även i år räknade Ulf Bjereld deltagare i tågen. De uppdaterade tidsserierna ser ni nedan. Första maj-demonstrationerna i Göteborg i år lockade ovanligt många deltagare. Totalt sett gick över 8200 personer i demonstrationstågen vilket är den högsta siffran hittills under de år som tågen räknats av Ulf Bjereld.