Ett av världens mest jämställda parlament – men männen tar mer plats

Följande inlägg är författat av gästpolitologerna Hanna Bäck, docent i statsvetenskap, samt Alvina Erman, båda vid Lunds Universitet.

***

Sverige brukar rankas som ett av världens mest jämställda länder, och kvinnor är väl representerade i den svenska riksdagen. I vår studie visar vi emellertid att de tar mindre plats i riksdagsdebatterna och att de endast håller anföranden inom vissa ( s.k. mjukare) sakfrågeområden.

Debatter i Riksdagens kammare är ett viktigt forum för partier och riksdagsledamöter att signalera sin position till väljare och övriga politiska aktörer. Tidigare forskning om andra länders lagstiftande församlingar visar att tiden för att debattera i kammaren är begränsad. Partiledningen styr därför i stor utsträckning över debatten, bland annat genom att bestämma över vilka ledamöter som ska företräda partiet i talarstolen. Att få tillgång till talarstolen i Riksdagen kan därmed liknas vid andra urvalsprocesser inom partierna, så som tillträde till viktiga positioner inom partiet och i olika politiska organ (t ex inom utskott). Med anledning av detta har vi tittat närmare på vilka det är som debatterar i Riksdagen. För att kunna göra det använder vi oss av en ny databas som innehåller information om riksdagsledamöterna och deras anföranden framförda i riksdagsdebatter mellan 2002 och 2010 (data har samlats in inom ramen för projektet ”The ideological cohesion of parliamentary parties” som leds av Hanna Bäck och finansieras av Riksbankens Jubileumsfond).

Läs mer

Var det göteborgsandan som gjorde det?

Det här inlägget är författat av Carl Dahlström, docent i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen och QoG-institutet, Göteborgs universitet.

***

Varför så många korruptionsskandaler i Göteborg? Sedan Uppdrag Gransknings avslöjande 2010 är det många som undrar. För att utreda vad som låg bakom det som hänt tillsatte kommunfullmäktige i Göteborg en granskningskommission i slutet av 2011 (rapporten kan läsas här). Granskningskommission fick bland annat i uppdrag att ”utreda om något särskilt skapat grogrund för oegentligheter i Göteborg” (Amnå, Czarniawska och Marcusson 2013, 10). Förenklat svarar de: ja, det var göteborgsandan som gjorde det. (Mer precist säger de: ”Ja, det fanns något i Göteborg som visserligen inte gjorde att man tillät formella övertramp men som skapade en omedvetenhet och en ouppmärksamhet kring oegentligheter” (a.a., 183).)

Granskningskommissionen analyserar, gör detaljerade beskrivningar av händelseförlopp, lagar och förordningar, och kommer med tio rekommendationer, men i det här blogginlägget ska jag koncentrera mig på orsakssambandet ovan. Var det göteborgsandan som gjorde det?

Läs mer

Bilden av den löftesbrytande politikern

Jag har i tidigare inlägg sagt att jag skall komma tillbaka till frågan om väljares negativa förväntningar på partiers vallöften. Varför tycker väljare att partier oftast bryter sina vallöften när forskarna påstår att partier tar sina vallöften på allvar? Den intresserade läsaren får mer utvecklade resonemang i min bok Election promises, party behaviour and voter perceptions.

Med hjälp av enkätfrågor och längre samtalsintervjuer kan vi jämföra väljarnas sätt att resonera kring vallöften med forskarnas definitioner av begreppen vallöfte och brutna/uppfyllda vallöften. Slutsatsen är relativt enkel: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs, deras intresse för valrörelser och deras fokusering på det som hela partiet står bakom, är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna. Läs mer

Samarbeta eller inte samarbeta – så påverkar koalitionssignaler valet av parti

Följande inlägg är skrivet av gästskribenten Annika Fredén, doktorand på statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. 

Med ett drygt år kvar till valet är regeringsfrågan i Sverige mer öppen än på länge. Socialdemokraterna har medvind i opinionsmätningarna, Moderaterna är på tillbakagång och två partier på den borgerliga sidan, Centern och Kristdemokraterna, riskerar att åka ur riksdagen. I en debattartikel i DN (30 maj 2013) visar jag genom ett experiment i en Internetpanel (Medborgarpanelen vid MOD, centrum för Multidisciplinär forskning om Opinion och Demokrati vid Göteborgs universitet) med 3000 deltagare att ett parti med låga opinionssiffror trots allt har god chans att klara sig kvar i parlamentet tack vare taktiska röster från personer som egentligen gillar ett annat parti bättre. I experimentet, som genomfördes i februari-mars 2013, varierades opinionsnivån för Kristdemokraterna i tre olika lägen: 1.8, 3.8 och 5.8 procent, medan opinionslägena för övriga riksdagspartier hölls konstanta.

Även partiernas signaler om hur de tänkt samarbeta med andra partier i en kommande regering varierades: i det första scenariot angavs att partierna deklarerat att de avsett samarbeta i borgerlig allians respektive röd-grön koalition, motsvarande regeringsalternativen i riksdagsvalet 2010. I det andra scenariot angavs att det var mer öppet vem som skulle samarbeta med vem: Moderaterna hade deklarerat att de kunde tänka sig att samarbeta med såväl de andra borgerliga partierna som med Miljöpartiet. I experimentet fanns alltså sex olika tänkta valsituationer: två regeringsscenarier, och tre olika opinionslägen där stödet för KD hölls på tre olika nivåer. Resultatet visar att KD fick flest röster när koalitionssignalerna var tydliga och opinionsmätningarna förutsåg att partiet skulle hamna under spärren. Till och med när KD:s stöd antogs vara så lågt som 1.8 procent fick partiet signifikant fler röster än vid det ”säkra” 5.8-procent-scenariet. Detta indikerar att små partier med tydlig blocktillhörighet tjänar på att ingå i en uttalad koalition med större partier.

Läs mer

Geografisk representation i Göteborg

I nästan alla representativa demokratier finns det någon form av system för geografisk representation. I valen till riksdagen är Sverige indelat i valkretsar, och varje valkrets väljer sina representanter (även om partierna kan ha samma kandidater i alla valkretsar). Enkätundersökningar med riksdagsledamöter visar också att ledamöterna tycker att det är särskilt viktigt att representera sin valkrets. Dessutom väljer vi representanter inom varje landsting och kommun.

Det pratas mer sällan om geografisk representation inom kommuner. I små kommuner utgör hela kommunen en enda valkrets. Större kommuner har fler valkretsar – Göteborg har till exempel fyra – men partierna kan ha samma kandidater i flera valkretsar. I små och homogena kommuner utgör det kanske inte något problem, men i större städer som Stockholm och Göteborg skulle det kunna leda till att vissa områden inte representeras i lika hög utsträckning som andra. I diskussionen om den senaste tidens oroligheter i vissa områden i Stockholm har det till exempel talats om att de boende är marginaliserade och saknar en röst. Det kan naturligtvis betyda många saker, men att boende i området är representerade i kommunfullmäktige kan i alla fall tänkas leda till att invånarnas intressen tillvaratas i högre utsträckning, som till exempel även DN:s Viktor Barth-Kron är inne på.

Jag har tittat närmare på vart kommunfullmäktigeledamöterna i Göteborg bor. Är alla stadsdelar lika väl representerade i förhållande till folkmängden? Utgångspunkten har varit uppdelningen i tio olika stadsdelsnämnder (SDN), som visas i kartan nedan (hämtad från Göteborgs hemsida).

Stadsdelsnämnder i Göteborg

Läs mer

Kungligheterna och politiken

I samband med att kronprinsessan Victoria delade ut pris till Jonas Gardell som ”årets homo” på Gaygalan väcktes frågor om huruvida vi kan vänta oss en annan typ av statschef om/när Victoria tar över efter kungen. Förhoppningar och farhågor framkallades om att Victoria vill använda sin position till att driva mer politiska frågor än vad den nuvarande statschefen gör. En del missförstånd florerade i diskussionen. Någon menade att medlemmar av kungahuset är formellt förhindrade att säga vad de tycker. Någon annan påstod till och med att de inte har rösträtt. I det här inlägget skall jag besvara en del av de frågor som väcktes av debatten, som nu förnyas i samband med prinsessan Madeleines bröllop, och som nästan alltid lyfts av studenter på grundkursen i statsvetenskap när vi talar om den svenska monarkin. Läs mer