Medierapportering om dansk invandringspolitik i Skåne och övriga Sverige

Följande inlägg är samförfattat av Kajsa Karlström och Anders Sundell, och bygger på Kajsa Karlströms C-uppsats ”Dansk politik på agendan – en studie om Sverigedemokraternas framgångar i Skåne”. Uppsatsen finns att ladda ner i sin helhet på länken.

***

Sjöbo, Bromölla, Bjuv, Hörby, Trelleborg, Östra Göinge, Skurup, Tomelilla, Svedala och Svalöv. Tio kommuner med två saker gemensamt. De är, för det första, de tio kommuner i Sverige där Sverigedemokraterna fick starkast stöd i riksdagsvalet 2010. För det andra, ligger de alla i Skåne.

Att stödet för antiinvandringspartier är störst i just Skåne är inget nytt mönster. Ända sedan 80-talet har många små lokala antiinvandringspartier så som Sjöbopartiet och Skånepartiet rönt framgångar i ett stort antal skånska kommuner och i regionen. Sverigedemokraterna har i sin tur haft sitt starkaste nationella fäste i Skåne under det senaste decenniet. Under riksdagsvalen 2006 och 2010 var väljarstödet för SD dubbelt så starkt i Skåne jämfört med övriga Sverige.

Men vad är det egentligen som gör att antiinvandringspartier är så framgångsrika i just Skåne? Vad är det som särskiljer Skåne från övriga Sverige som gör att invandringsmotståndet har blivit så starkt just där?

Läs mer

Noter om en moderniserad kommunallag: Vikten av neutrala institutioner

Sommarreprisen: Föreliggande inlägg finns i sin ursprungsversion på min privata blogg. Inlägget är föranlett av en statlig utredning, En kommunallag för framtiden, där den särskilde utredaren Johan Höök har fått i uppdrag att göra en bred översyn av kommunallagen. (Och tack till Olle Folke och Niclas Berggren för input på inlägget).

***

Considerations on Representative Government argumenterade John Stuart Mill för att en av farorna med ett representativt styrelseskick är att det kan komma att kontrolleras av intressen som över huvud taget inte behöver vara identiska med samhällets allmänna välfärd. Detta är också ett grundbudskap som hamrats in av public choice-skolans företrädare. En god illustration för detta sätt att argumentera återfinns i James B Buchanans och Roger D Congletons bok Politics by Principle, Not by Interest: Towards an Nondiscriminatory Democracy. Den övergripande fråga som författarna ställer är hur ett samhälle ska utforma sina politiska spelregler så att de långsiktigt gynnar allmänintresset och därmed minimerar risken för att politiker ska fatta kortsiktiga beslut som gynnar dem själva eller de särintressen/intressegrupper till vilka de har starka band (och är beroende av).

Frågeställningen är förstås gammal och hör till samhällsvetenskapens mer klassiska. Intressant nog har det sedan 1990-talet, inom partiforskningen, utvecklats en empirisk litteratur som delvis tangerar den: tesen om det s.k. kartellpartiet. Med start i Richard Katz och Peter Mairs artikel från 1995,  ”Changing Models of Party Organization and Party Democracy: The Emergence of the Cartel Party”, har allt fler partiforskare grävt djupare i frågeställningen ifall partierna, som en gång i tiden kunde betecknas som folkrörelsepartier, tappat sin medborgerliga förankring och kommit att utveckla ett för demokratin osunt beroendeförhållande till den offentliga makten. Beroendet har utvecklats på grund av de resurser de får tillgång till genom att sitta i folkvalda församlingar. Statsvetarprofessorn Olof Petersson menar att ett sådant exempel rör de etablerade partiernas möjlighet att justera spelregler till sin egen favör, mer konkret överenskommelsen om fyraprocentsspärren: Folkpartiet ville sätta den till fem procent för att slippa få in Kristdemokraterna i riksdagen, och Socialdemokraterna ville sätta den till tre för att säkra VPK:s representation (och parlamentariska stöd), varför man skakade hand om kompromissiffran fyra procent. Björn von Sydow gick till och med så långt att i slutsatserna i sin avhandling Vägen till enkammarriksdagen skriva ”Det genomgående är […] att partierna antar konstitutionella ståndpunkter som tenderar att medföra parlamentarisk egennytta för det egna partiet.”

Att etablerade partier – bara för att just de, just nu, råkar vara representerade i vissa folkvalda församlingar – ges möjligheter att justera spelreglerna för att säkra den egna maktpositionen är något som John Stuart Mill, samt de refererade public choice-teoretikerna, sannolikt skulle vara mycket skeptiska till.

***

Ok. Ett stort hopp från dessa teoretiska höjder, kan tyckas: men under våren 2012 blev jag ombedd att lite fritt – utifrån mina forskningsintressen – reflektera över om jag tycker att något i dagens kommunallag borde reformeras. Och frågan är i högsta grad aktuell. Det pågår just nu en utredning om hur kommunallagen kan moderniseras.

Nåväl. Inför denna uppgift tog jag avstamp just i principen att institutioner borde vara neutrala för vilka som just nu råkar styra samhället och som minimerar risken för kartellbeteenden bland etablerade partier. Jag ställde mig helt sonika frågan: Finns inslag i den nuvarande kommunallagen som – åtminstone på papperet – möjliggör kartellbeteenden? Det vill säga, ger kommunallagen de etablerade, stora aktörerna verktyg att gynna sig själva på existerande eller framtida, presumtiva utmanares bekostnad? Och, det tycks den faktiskt göra:

  • I 2 kap, 9§ och 10§ finns bestämmelser om partistöd som säger att fullmäktige ska besluta om partistödets omfattning och formerna för det. I boken Partistöd har Gullan Gidlund argumenterat för att partistödet blev ett viktigt instrument för de etablerade aktörerna att upprätthålla sin maktposition gentemot utmanare. Problemet diskuteras också på ett bra sätt av Helena Svaleryd och Jonas Vlachos i uppsatsen ”Political rents in a non-corrupt democracy”.
  • I 5 kap, 1§ och 9§ finns bestämmelser om fullmäktiges och nämnders storlek som säger att fullmäktige beslutar om detta. Nationalekonomen/statsvetaren Olle Folke menar att beroende på hur fullmäktige väljer att utforma storleken på fullmäktige (regleras av kommunallagen) och hur kommunen väljer att dela in sig valkretsar (regleras av vallagen), kan småpartier få riktigt svårt att komma in: i en kommun kan det räcka med runt två procent av rösterna för att få fullmäktigerepresentation, i en annan krävs uppemot fem procent. (Folke har diskuterat delar av problemet i ett tidigare blogginlägg här på Politologerna). Utöver detta finns exempel på att småpartier tappar insyn och inflytande när kommunfullmäktige beslutar att krympa storleken på nämnderna. Bland annat har Peter Esaisasson flaggat för farorna med en sådan praktik.
  • I kap 4 12-14§ återfinns bestämmelser om ekonomiska förmåner, som säger att fullmäktige självt beslutar om omfattning av arvoden, pensioner och andra ekonomiska förmåner. Även om detta instrument inte skulle missbrukas, är just höjningar av politikers ersättningar rätt tacksamma att plocka poäng (googla ”politiker höjde sina löner”, så förstår ni vad jag menar). En sådan ordning, som plägar få negativ uppmärksamhet, riskerar förstås att inverka negativt på förtroendet för politiker.

Märk väl, för detta tål att understrykas för att undvika missförstånd: Jag säger inte att faran med de nuvarande formuleringarna i kommunallagen är att instrumenten i praktiken missbrukas idag. Det kan faktiskt mycket väl vara så att dagens politiker inte alls rör dessa reglage till sin egen fördel. Hur det faktiskt råkar förhålla sig idag är dock över huvud taget inte intressant för mitt argument. Dessutom motsätter jag mig inte regleringen av ekonomiska skäl – i sammanhanget är det ändå hyggligt små summor det rör sig om.

Nej, istället handlar det om principer. Faran är, för det första, att möjligheten ens finns att skruva på reglagen till sin egen fördel (och omvänt, till utmanares nackdel). Detta kan – rätt eller fel – väcka misstro och misstankar från allmänhetens sida om att etablerade aktörer skriver spelregler som gynnar dem själva och/eller missgynnar utmanare. Det är numera ganska väl kartlagt att individer som tror att politiker och tjänstemän missbrukar sin makt, också misstror demokratin som system. Faran är också, för det andra: vi har inte någon aning om vilka morgondagens kommunpolitiker är. Vem vet, det kan alltid dyka upp aktörer som är beredda att nyttja alla teoretiskt möjliga kryphål för att gynna sig själva och sin maktställning, till allmänhetens och demokratins skada?

Av dessa två skäl bör man alltid försöka utforma politikens institutioner enligt den s.k. Alphaville-principen (”Hoping for the best, but expecting the worst”), efter ett slags worst case scenario-analys. David Hume uttryckte det möjligen torrare än Alphaville, men minst lika träffsäkert:

Political writers have established it as a maxim, that, in contriving any system of government, and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave, and to have no other end, in all his actions, than private interest.

Det är förstås här jag ska avrunda med ett konkret, smart alternativ till nuvarande kommunallag. Olyckligtvis sitter jag inte inne med konstruktiva förslag till någon lösning, ett gott alternativ till den rådande ordningen. Däremot kan konstateras att om man nu accepterar min problembeskrivning, ligger utmaningen i att reformera regelverket på ett sådant sätt att vi inte inskränker den kommunala självstyrelsen, alltså att de nya lösningarna – som säkrar institutionernas neutralitet genom att inte ge insiders övertag visavi outsiders – bör bygga på lokala arrangemang.

Är det någonting speciellt med de tappade SD-mandaten?

Sommarreprisen: Föreliggande inlägg är ett inlägg som publicerats tidigare och finns i sin ursprungsversion på min privata blogg. Detta är en lätt omarbetad/anpassad version.

***

Min och Richard Öhrvalls rapport Politikens villkor fick en lättare revival under hösten 2012 sedan efter att TT skrev en artikel om avhopp i kommunpolitiken (och Richard intervjuades om saken – i det länkade blogginlägget har han tipsat relevant litteratur på området). Ett av våra huvudresultat i rapporten är att förtida avhopp från kommunpolitiken generellt inte är den typ av demokratiproblem som det ofta ramas in som (att politiker hoppar av pga maktfullkomlighet, toppstyre, gubbvälde i partier och kommuner). Överlag är motiven till avhopp privata – man får en förändrad familjesituation eller så flyttar man från kommunen. Detta argument fördjupar vi förövrigt i en artikel i tidskriften Lex Localis.  Läs mer

Statsvetenskapliga spekulationer: Om vikten av att ha fel på rätt sätt

Det här inlägget är samförfattat av Mikael Persson och Anders Sundell.

Hösten 2007 såg det mörkt ut för regeringen i opinionsmätningarna. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg gjorde då ett uttalande om att regeringen var ”rökt”  och skulle få svårt att vinna valet 2010. Det uttalandet fick sedan kritik  och Holmberg fick fel – regeringen lyckades komma tillbaka och vann valet.

2011 gjorde vi själva en prediktion som senare visade sig inte stämma. Det gällde  effekterna av affären med Håkan Juholts lägenhet: vi antog att Socialdemokraternas stöd i opinionen skulle minska med ungefär en procentenhet, och att effekten skulle gå över på några månader. Istället visade det sig efter några månader att S hade tappat sju procentenheter. Vi hade fel. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren spådde däremot att S skulle tappa 5-10 procentenheter och fick alltså rätt.

Läs mer

Svenska politiska tal: Allt simplare?

Just nu diskuteras och analyseras partiledarnas Almedalstal i alla möjliga forum, både till innehåll och form. Det fick mig att tänka på en mycket snygg sammanställning som tidningen The Guardian gjorde, över den språkliga komplexiteten i amerikanska presidenters årliga ”State of the Union”-tal till kongressen. Deras slutsats var att talen blir enklare och enklare, rent språkligt. Meningarna blir kortare och innehåller enklare ord.

Jag blev nyfiken på hur det ser ut i Sverige. Blir våra politiska tal simplare? För att ta reda på det behöver man ett tal som kan jämföras över tid. De svenska regeringsförklaringarna som statsministern levererar till riksdagen vid riksdagens öppnande varje år är ett sådant tal. Peter Santesson har tidigare jämfört hur långa de är beroende på om det är en koalitionsregering eller inte. Jag sammanställde antalet ord och tecken i alla de ordinarie regeringsförklaringarna (inte de extra som hölls efter regeringsombildningar). Utifrån det kan vi se om det genomsnittliga ordet innehåller färre och färre tecken, vilket skulle kunna vara en indikation på att språket blir enklare.

I det första diagrammet visas antalet tecken i det genomsnittliga ordet i regeringsförklaringarna år för år sedan 1975. En streckad regressionslinje visar trenden.

Figur 1. Genomsnittligt antal tecken per ord i regeringsförklaringar 1975-2012.

Figur 1. Genomsnittligt antal tecken per ord i regeringsförklaringar 1975-2012.

Läs mer

Osäkra svenska väljare kan inte låta bli att rösta

Det här inlägget är samförfattat av Donald Granberg, professor emeritus vid University of Missouri, och Mikael Persson.

Det här inlägget handlar om attityder och beteende vad det gäller valdeltagande. I svenska och amerikanska valundersökningar frågar man om man har för avsikt att rösta före valet och frågar sedan om faktiskt väljarbeteende efter valet. Denna utformning på undersökningarna möjliggör intressanta analyser av relationen mellan intentioner och beteende när det gäller valdeltagande. Intentioner till att rösta reflekterar människors förväntningar på sitt framtida beteende men också anpassning till kulturella normer. I och med att det anses socialt önskvärt att rösta vet vi att människor gärna vill anpassa sig till normen och säga att de ska rösta när man innan valet frågar om de har för avsikt att rösta. Men hur hänger avsikt till röstning ihop med faktiskt beteende? Går de som säger att de avser att rösta faktiskt också och gör det? Och i vilken mån röstar de personer som på förhand säger sig inte ha för avsikt att rösta eller är osäkra på om de ska rösta?

Läs mer

Vem bestämmer i Göteborg? En nätverksanalys av nämnder och kommunala bolagsstyrelser

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Anders Sundell.

***

Who governs? – ”vem styr?” frågade sig statsvetarlegenden Robert A. Dahl, i sin studie av maktstrukturer av staden New Haven. Maktforskning av det här slaget, det forskningsfält Dahl verkade i, är numera tyvärr lätt insomnat. Tyvärr, eftersom det skulle kunna vara ett viktigt teoretiskt avstamp för mer djuplodande korruptionsstudier. På 1950-talet målade nämligen elitteoretikerna Floyd Hunter och Charles Wright Mills upp en deprimerande bild av den amerikanska demokratin: väljare och partimedlemmar verkade ha extremt litet inflytande på politiken. Makt över dagordning och beslutsfattande var istället koncentrerad till ett litet fåtal inom den politiska, ekonomiska och vetenskapliga sfären. Pluralisten Robert A. Dahl gick i clinch med elitteoretikerna när han menade att makten ingalunda finns hos en maktelit. Snarare fann han att makten var spridd mellan ett antal konkurrerande eliter, som ibland samarbetade med varandra, ibland inte. Läs mer