Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

Sedan Stefan Löfven tog över som partiledare för Socialdemokraterna har åtminstone jag fått intrycket att partiet verkar vilja röra sig åt höger och lägga sig närmare regeringens politik. Detta märks framförallt i konkreta politiska utfästelser, som att den ekonomisk-politiske talespersonen Magdalena Andersson trots invändningar mot ett eventuellt femte jobbskatteavdrag inte skulle avskaffa det vid en valvinst, eller att partiet till skillnad från Vänsterpartiet inte vill förbjuda vinster i välfärden.

Även retoriskt tycks en viss högerförskjutning kunna skönjas. Partiets höstbudgetmotion 2012 presenterades som en ”Affärsplan för Sverige” – knappast typisk socialdemokratisk retorik. På de två senaste partikongresserna syntes inga röda fanor , och till skillnad från när Mona Sahlin första maj-talade 2010 så var det inga röda fanor på scenen varken under Håkan Juholts eller Stefan Löfvens första maj-tal 2011 och 2012. Ordval och olika dekorationer ska inte övertolkas, men kan kanske ge en viss indikation om vilken bild partiet vill förmedla. Kommunikationschef Nina Wadensjö sa till exempel angående avsaknaden av de röda fanorna att ”det finns förståelse för att förnyelse är nödvändig.”

För att förstå Socialdemokraternas agerande kan en av de centrala statsvetenskapliga teorierna vara till god hjälp: Medianväljarteoremet. I sin enklaste form kan man dra en parallell till en gata med tio hus. I varsin ände av gatan ligger en mataffär, Coop till vänster och ICA till höger. Priser och utbud är likvärdigt, så de boende på gatan handlar i den affär som är närmast, som i figuren nedan.

Figur 1.

Coop-handlaren får en snilleblixt och flyttar affären till mitten av gatan. De fem husen till vänster som tidigare handlade på Coop har fortfarande närmast till Coop och fortsätter handla där, men två av husen som tidigare handlade på ICA får nu närmare till Coop, som i figur 2.

Detta gillas naturligtvis inte av ICA-handlaren, som i gengäld flyttar ICA-affären så att den nu ligger precis till höger om Coop. På så sätt får de två tappade kunderna nu återigen närmare till ICA, som i figur 3.

Vad har nu hänt? De två affärerna har konvergerat i kring husen i mitten. Tänk nu att affärerna är partier, och gatan en politisk dimension, till exempel rörande rätt nivå av statligt ingripande i ekonomin. Längst ut till vänster finns åsikten att alla resurser i samhället ska ägas gemensamt genom staten, och längst till höger finns åsikten att staten ska vara minimal och i princip inte ingripa i ekonomin. Väljarna har olika åsikter och finns spridda längs denna dimension, och föredrar det parti vars politik ligger närmast deras egen åsikt.

En av de viktigaste insikterna från medianväljarteoremet är att i ett tvåpartisystem kommer partiernas politik att konvergera mot mitten, mot medianväljaren. Det är naturligtvis en förenklad bild, men det finns tydliga exempel på när partier vunnit stora framgångar på att röra sig mot mitten. Det allra mest kända exemplet är antagligen när Tony Blair tog över ledarskapet för Labourpartiet i Storbritannien. Kort efter sitt tillträde som partiledare aviserade Blair att partiet skulle stryka en paragraf ur partiprogrammet som uttryckte målsättningen att produktionsmedlen skulle ägas gemensamt, alltså förstatligande av industrin. Den här tydliga förskjutningen åt höger uttrycktes också genom att partiet började kallas ”New Labour”. Under Blairs ledarskap vann partiet stort i valen 1997, efter 18 av konservativt styre.

I USA gjorde Bill Clinton också en tydlig högersväng inför presidentvalet 1996, och deklarerade bland annat att ”the era of big government is over” – de stora offentliga utgifternas tid är förbi – och lyckades därmed vinna många mittenväljare. Här finns ett youtubeklipp på citatet.



Förmodligen inspirerad av New Labour ledde Fredrik Reinfeldt en liknande förvandling av Moderaterna, fast från andra hållet. Reinfeldt gjorde, åtminstone när det gäller bilden av partiet, en väldigt tydlig vänstersväng. Partiet började kalla sig Nya Moderaterna och lanserades som ”Sveriges enda arbetarparti”. Se till exempel nedan en moderat reklamfilm från 2006 där det blir obekväm stämning i lunchrummet på en byggarbetsplats när en av arbetarna bär en tröja med Reinfeldts bild. Omsvängningen var som bekant extremt framgångsrik, både i valen, men också i bedömningar av partiet. I valet 2002 tyckte 15 procent att moderaterna hade en bra politik för sysselsättning; 2006 var motsvarande tal 35 procent och 2010 46 procent. Även när väljarna får placera ut partiet längs en vänster/högerskala så syns en förskjutning till vänster mellan 2002 och 2006. Om detta kan man läsa om i ”Nya svenska väljare” av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg.



Min gissning är alltså att Stefan Löfven försöker ”göra en Reinfeldt”, eller en Blair, och föra partiet in mot mitten för att locka tillbaka de väljare som stöttat Alliansen i de två senaste valen. Problemet är att verkligheten inte är så enkel som i teorin. Om vi går tillbaka till exemplet med Coop och ICA-affärerna finns det ju en risk att nya affärer startar. Lidl skulle till exempel kunna starta en affär på Coops gamla plats och locka några kunder till sin affär, som i bilden nedan.

I Storbritannien och USA gör valsystemen där mandat i parlamenten vinns av det parti som får flest röster i en valkrets att det är väldigt svårt för små partier att få något inflytande, och politiken domineras helt av de två stora partierna Labour och Tories i Storbritannien och Democrats och Republicans i USA. Varken Blair eller Clinton riskerade alltså att utmanas från vänster när de förde sina partier in mot mitten.

I det svenska proportionella valsystemet är det mycket enklare för nya partier att vinna representation i riksdagen, och vi har därför som bekant många fler småpartier, bland annat Vänsterpartiet som står till vänster om Socialdemokraterna. Om Socialdemokraterna går mot mitten riskerar alltså S-väljare som står långt till vänster enligt modellen att lockas över till Vänsterpartiet. Företrädare för Vänsterpartiet är också tydliga med att påpeka att de står till vänster om Socialdemokraterna när det till exempel gäller vinster i välfärden. Risken finns också att väljare som upplever att deras parti har förflyttat sig för långt bort avstår från att rösta överhuvudtaget.

Möjligen har Löfven en något tuffare utmaning än Reinfeldt. Genom att samla hela borgerligheten i Alliansen undvek Reinfeldt att missnöjda högerröster gick förlorade, eftersom alla alternativa partier på högerkanten ingick i regeringsunderlaget (och kanske är en del av förklaringen till de små allianspartiernas problem att det blivit trängre i mitten). Löfven har inte samma möjlighet: att Mona Sahlin tog med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet inför valet 2010 bidrog till att föra hela regeringsalternativet till vänster. Socialdemokraternas utmaning blir därför att vinna tillbaka mitten utan att tappa vänsterflanken.

One thought on “Försöker Löfven ”göra en Reinfeldt”? Medianväljarteoremet i svensk politik

  1. Ping: Skolpolitisk triangulering | FLS - Föreningen Lärare i Samhällskunskap

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s