Är humor ett effektivt debattknep? Rapport från forskningsfronten

Med anledning av att Agenda igår sände ett inslag om humor i politiska debatter fick jag idag frågan om jag visste något om hur effektivt det är. Det vet jag egentligen inte, och jag tror inte någon annan har något särskilt bra svar på det heller, åtminstone inte i svensk kontext. Min känsla är att det antagligen kan funka ibland, men att det ibland också kan fungera bättre att verka statsmannamässig och allvarlig.

Ett exempel på när det funkade var i debatten mellan vicepresidentskandidaterna i det amerikanska presidentvalet 1988 möttes George Bush’s ”running mate” Dan Quayle och Michael Dukakis dito Lloyd Bentson. Den 41-årige Quayle fick frågan om han hade tillräcklig erfarenhet för att eventuellt bli president, och svarade att han hade lika mycket erfarenhet som John F. Kennedy hade när han blev president. Bentson replikerade, med en väldigt nöjd min: ”Senator, I served with Jack Kennedy. I knew Jack Kennedy. Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you’re no Jack Kennedy.”

Valspurter i historiens ljus

Konventionell visdom behöver ofta revideras efter att ha konfronterats med systematisk empirisk prövning. En flitigt förekommande uppfattning är att allmänna val i Sverige avgörs nära inpå valen. Partiers väljarvinster och väljarförluster bestäms av deras insatser under valrörelserna. Sista valveckan är helt avgörande för valutgången. Inget fel på den dramaturgin, om det inte vore för att valrörelsernas betydelse för valutgången har en stark tendens att överskattas av såväl journalister, partier, kampanjmakare och diverse förståsigpåare.

Bilden av den helt avgörande valrörelsen grundar sig ofta på uppgifter om väljarnas egna vittnesbörd om vid vilken tidpunkt de slutgiltigt bestämde partivalet. Allt fler uppger (efter valet) att de bestämmer partivalet sent. I de senaste valrörelserna har andelen som uppger att de bestämt partivalet under valrörelsen varit klart högre än 50 procent (53 procent 2010). Var tionde väljare uppger att hon bestämde partivalet på självaste valdagen!

Omständliga omval – del 2

Ett av demokratins grundläggande kännetecknen är den allmänna och lika rösträtten: varje röstberättigad person har en och endast en röst. Men så är inte alltid fallet i svenska val. Att den principen inte alltid upprätthålls beror på bestämmelser kring omval vars konsekvenser förefaller vara oförutsedda. De har åtminstone inte fått något nämnvärt utrymme i debatten.

Omständliga omval – del 1

De allmänna valen 2010 innebar en prövning för det svenska valsystemet. Överklagande brukar trilla in efter val, men den här gången var de av en helt ny omfattning. Det kom in 209 överklaganden avseende 2010 års val. Det är fler än i de 10 föregående valen tillsammans. Överklagandena gällde 21 av 29 riksdagsvalkretsar, 10 landsting och 38 kommuner. Valprövningsnämnden, som är den instans som fattar beslut om överklaganden, beslutade senare att omval skulle ske i valet till landstingsfullmäktige (eller regionfullmäktige som det också kallas) i Västra Götaland och i valet till kommunfullmäktige i Örebros nordöstra valkrets. I det här och i ett uppföljande inlägg i morgon diskuterar jag omval, olyckliga konsekvenser av dem och behovet av att se över den nuvarande ordningen.

Varför bildade inte Jimmie Åkesson ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”

För inte så länge sedan släppte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sin bok, Satis polito (Asp & Lycke). Den inte alldeles omedelbara titeln betyder enligt författaren ”välpolerad nog”.  Titeln ska anspela på att han trots all kritik som riktas mot honom faktiskt duger bra som han är. Bakgrunden till boken är troligen att vi ett år före valet ska få lära känna Jimmie Åkesson lite bättre.

Reflektioner kring boken om Stefan Löfven

I två nyutkomma böcker får vi närmare lära känna Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och Sverigedemokraternas dito Jimmie Åkesson. Jag ska i denna bloggpost uppehålla mig vid boken om Stefan Löfven och i morgon återkomma med några reflektioner kring Jimmie Åkessons bok.

Journalisten KG Bergström lär ha sagt att Socialdemokraterna skulle ha förtroende för sin partiledare även om denne vore en häst. De senaste årens byte av partiledare indikerar att hästen dock måste kunna vinna val. Allt sedan den socialdemokratiska segermaskinen fick motorstopp 2006, har partiet på sex år bytt lika många partiledare som det förut tog sjuttio år att omsätta. Behovet av en trygg, välförankrad och eftertänksam partiledning har varit påtaglig. I boken ”Humlan som flyger” (Nordsteds) skriven av journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson, framställs Stefan Löfven som ett förkroppsligande av denna längtan. Frågan vi lämnas att fundera över är om Löfven är något mer än ett tryggt val och om han har förmågan att ta tillbaka Socialdemokratin till vinnarcirkeln.

Koalitionskurs eller kollisionskurs? Personkemi som tänkbar hypotes vid studiet av koalitionsregeringar

När jag intervjuar politiker om partikulturer är det ett ord som ofta återkommer: personkemi. Det kan vara lätt frustrerande: jag kommer och vill tala gruppegenskaper – politiker vill tala om hur individer fungerar tillsammans, helt gruppobestämt. Men det är bara att bita i det sura äpplet: att det empiriska materialet påminner en om att det finns fler variabler att beakta än dem man själv intresserar sig för är vad som driver forskning framåt. Och när det kommer till kritan är just detta sura äpple inte så surt: det är något fascinerande med den svårfångade dynamik som formar samspelet mellan olika personligheter. Vi tycker instinktivt om vissa människor, blir glada och harmoniska i deras närvaro, medan vi har svårare för andra, ofta utan att alltid kunna sätta fingret på varför. Och i brist på bättre sammanfattar vi detta som just ”personkemi”.

Inom forskningen kan termen ”Interpersonal compatibility” sägas motsvara det vi i dagligt tal benämner personkemi. Grunden för detta forskningsområde är personlighetsforskningen, och den dominerande taxonomin är den, numera även utanför psykologin, välkända Femfaktorteorin (‘Big Five’) vars innebörd är att personlighet bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i fem övergripande dimensioner (Extraversion, Samvetsgrannhet, Öppenhet, Neuroticism, Vänlighet). Teorins anspråk är att de personlighetsdrag den beskriver uppvisar en betydande stabilitet och till stor del kan förklara hur en given individ kommer att uppträda i en viss situation.

Varför bli lokalpolitiker? Inte för pengarna i alla fall.

Det här är ett gästinlägg av Heléne Lundqvist, nationalekonom vid Stockholms Universitet.

***

I inledningen till första avsnittet av SVT:s program Kommunpamparna kommer kommunalrådet Peter Kovacs stolt cyklandes genom ett villaområde i sitt Höganäs, och vi får veta att vi ser ”världens lyckligaste människa för han har världens bästa jobb”. Att vara kommunalråd tycks passa honom som handen i handsken, eftersom att han är en ”man med visioner”.

Kanske är det så, att det som driver våra lokalpolitiker är visionen om att kunna förändra samhället till det bättre. Kanske ligger en ideologisk drivkraft bakom deras arbete mot det gemensamma bästa. En sådan bild framställer onekligen våra förtroendevalda i betydligt bättre dager än den av den oärlige, pengalystne politikern, vilken målats upp exempelvis kring den stora muthärvan i Göteborgs kommun.

Ett sätt att ta reda på huruvida det är troligt att genomsnittspolitikern drivs av pengar eller inte är att undersöka vilket monetärt värde politik de facto har. Detta gör jag i en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt (vilken bygger på ett kapitel från min avhandling). Specifikt så studerar jag betydelsen av att bli invald till kommunfullmäktige för kandidatens inkomstutveckling, både direkt efter valet och upp till femton år senare. Genom att jämföra kandidater som tack vare sin placering på partiets lista precis lyckades bli vald med dem som hade oturen att precis missa en plats, kan jag isolera den kausala effekten på inkomst av att bli invald från annat som särskiljer valda politiker. Metoden appliceras på ett omfattande och detaljerat datamaterial som täcker samtliga kandidater i valen till kommunfullmäktige 1991, 1998 och 2002.

Replik: Anders Sundells kritik skjuter över målet

Följande inlägg är en replik på Anders Sundells inlägg ”Vilseledande opinionsprognoser i tidningen Dagens Samhälle” och är författat av Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle. Längre ned finns en slutreplik av Anders Sundell.

***

Anders Sundell har författat en intelligent kritik av Dagens Samhälles månatliga opinionsprognoser. Jag har inget att invända mot matematiken i hans analys. Även om man räknar rätt kan slutsatserna bli fel om man har en annan utgångspunkt än Dagens Samhälle. Lite förenklat kan man säga att Anders Sundell räknar träden men missar att se den skog som förändras.

Vilseledande opinionsprognoser i tidningen Dagens Samhälle

Det är nu mindre än ett år kvar till nästa riksdagsval. Vi kommer få se fler och fler opinionsmätningar om stöd för partierna, som i vissa fall används för att göra förutsägelser om framtiden. Med så mycket information handlar det, som den kände bloggaren Nate Silver säger, att hitta signalen i allt brus, att urskilja vad som kan vara vägledande för framtiden.

Tidningen Dagens Samhälle publicerar i sitt senaste nummer en prognos för hur det kommer att gå i riksdagsvalet, som enligt uppgift kommer att uppdateras löpande. Den har jag inget att säga om: det är givetvis mycket svårt att göra en bra prognos för något som ligger så långt fram i tiden, men det är naturligtvis intressant och roligt att försöka gissa hur det kommer att gå i valet.

Men tidningen har under 2013 också varje månad presenterat en så kallad opinionsprognos. Denna syftar till att, utifrån tidigare mätningar, försöka förutsäga vad opinionsmätningarna kommer visa nästa månad. Tidningen förlitar sig här på ett genomsnitt av mätningar från olika institut. I bilden visas prognosen för september 2013.

Dagens Samhälles opinionsprognos för september 2013.

Metoden går ut på att räkna ut trenden de senaste månaderna, och sedan räkna ut vilket stöd varje parti kommer ha om trenden fortsätter. Jag har två invändningar mot den här prognosen, som jag anser bara bidrar till att öka bruset i den politiska diskussionen.