Koalitionskurs eller kollisionskurs? Personkemi som tänkbar hypotes vid studiet av koalitionsregeringar

När jag intervjuar politiker om partikulturer är det ett ord som ofta återkommer: personkemi. Det kan vara lätt frustrerande: jag kommer och vill tala gruppegenskaper – politiker vill tala om hur individer fungerar tillsammans, helt gruppobestämt. Men det är bara att bita i det sura äpplet: att det empiriska materialet påminner en om att det finns fler variabler att beakta än dem man själv intresserar sig för är vad som driver forskning framåt. Och när det kommer till kritan är just detta sura äpple inte så surt: det är något fascinerande med den svårfångade dynamik som formar samspelet mellan olika personligheter. Vi tycker instinktivt om vissa människor, blir glada och harmoniska i deras närvaro, medan vi har svårare för andra, ofta utan att alltid kunna sätta fingret på varför. Och i brist på bättre sammanfattar vi detta som just ”personkemi”.

Inom forskningen kan termen ”Interpersonal compatibility” sägas motsvara det vi i dagligt tal benämner personkemi. Grunden för detta forskningsområde är personlighetsforskningen, och den dominerande taxonomin är den, numera även utanför psykologin, välkända Femfaktorteorin (‘Big Five’) vars innebörd är att personlighet bäst låter sig beskrivas med utgångspunkt i fem övergripande dimensioner (Extraversion, Samvetsgrannhet, Öppenhet, Neuroticism, Vänlighet). Teorins anspråk är att de personlighetsdrag den beskriver uppvisar en betydande stabilitet och till stor del kan förklara hur en given individ kommer att uppträda i en viss situation.

Medan personlighetspsykologi talar om individen så rör de interpersonella teorierna alltså vad som händer när individer möts, hur en typ av personlighet ”reagerar” med en annan.
Mot bakgrund av vad den psykologiska forskningen visat om personlighetens betydelse, är ämnet förvånansvärt outforskat inom statskunskapen. Ett uppenbart område att utforska vore koalitioner, i regering eller motsvarande, där ett gott samtalsklimat är själva livsluften. Det är snarare förvånande att koalitionsforskningen inte mer intresserat sig för att empiriskt undersöka personkemi. Möjligen ligger en förklaring i att ämnet kan vara svårundersökt och dessutom mer tidsödande än att studera koalitioners varaktighet, ingående parter, deras ideologiska preferenser och liknande.

Att personkemi är någonting som upptar politikernas egen föreställningsvärld blir också tydligt när man läser memoarer och biografier över politiker. I den nyligen utkomna biografin över Gösta Bohman av Lars Tobisson beskrivs t.ex. förhållandet till Olof Palme som komplicerat (vilket också är tydligt i Bohmans egna memoarer), medan Bohman på ett personligt plan sägs ha känt stark sympati för Gunnar Sträng. Vad gäller koalitioner är dock förhållandet mellan de borgerliga partiledarna av större intresse. Ahlmark och Bohman förefaller ha passat illa ihop, en beskrivning som får stöd i både Fälldins och Ahlmarks memoarer. Ahlmarks sätt att beskriva Bohman är nära nog hätskt. Den som fick gjuta olja på vågorna var Thorbjörn Fälldin. Men även om Ahlmark uttryckligen skriver att han mycket uppskattade Fälldin som person, menar han att dennes flegmatiska läggning i kombination med Bohmans och Ahlmarks samarbetssvårigheter på avgörande sätt försvårade regeringssamarbetet. Ahlmark gör till och med bedömningen att regeringen hade blivit mer framgångsrik om Ahlmark hade fått regera med t.ex. Ulf Adelsohn och Johannes Antonsson i stället för med Bohman och Fälldin.

Omvänt har personkemin mellan koalitionsbröderna Tage Erlander och Gunnar Hedlund beskrivits som god. Även på den borgerliga sidan, som fram till Alliansen hade erkänt svårt att finna fungerande samarbetsformer, finns ett partiledarpar som vid en yttre betraktelse framstår som i hög grad komplementärt: moderatledaren och statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringens tidigare näringsminister och centerledare Maud Olofsson. Olofsson har själv pekat på hur viktig personkemin inom Alliansen (Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg, Göran Hägglund) var för dess framgång och hon har särskilt lyft fram den goda relationen mellan sig själv och Reinfeldt – till och med citerats med att han påminner om hennes egen make: lugn, lyhörd och målmedveten. Med tanke på hur starkt den sociala dimensionen och goda personkemin i allianssamarbetet betonas av Olofsson så inställer sig lätt frågan i vad mån den falnade alliansglöd som Annie Lööf talade om i sitt uppmärksammade almedalstal 2012 delvis kan ha att göra med en ändrad personsammansättning i gruppen. Bara två av fyra i den ursprungliga alliansen finns kvar och bland dem som lämnat gruppen återfinns den till synes starkt samarbetsentusiastiska Olofsson.

Sannolikt är personkemi inte den enda förklaringen, i någon koalition. Vad gäller skillnaden mellan den ursprungliga Reinfeldtregeringen och senare kan en viss trötthet vid regerandet inte uteslutas, i synnerhet som regering i koalition tillhör politikens mer slitsamma grenar. Men att döma av vad som framkommit om arbetet i olika borgerliga regeringar talar en hel del för att personkemi kan ha varit en faktor som spelat roll, inte minst för att förklara varför Reinfeldtregeringarna varit så mycket mer framgångsrika i att hålla samman, även över ett val, än föregående borgerliga regeringar. Och även om personfaktors inverkan skulle vara marginell så är förhandlingar i koalition ett område där marginalerna inte sällan kan vara mycket små. Personkemi framstår med andra ord som en förklaringshypotes väl värd att pröva.

Referenser

AHLMARK, PER. 1911. Gör inga dumheter medan jag är död! Stockholm: Atlantis.
BARRLING, KATARINA. 2013. ”Osäkerheten var Bohmans stora tillgång” Anmälan av Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare av Lars Tobisson. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/understrecket/osakerheten-var-bohmans-stora-tillgang_8527258.svd
BARRLING, KATARINA och JULIA JENNSTÅL. 2013. ”Koalitionskurs eller kollisionskurs? En studie av personlighet och interpersonell dynamik i koalitionsregeringar”. Projektansökan till Vetenskapsrådet.
BERGSTRÖM, HANS. 1987. Rivstart. Stockholm: Tiden förlag.
BOHMAN, GÖSTA. 1983. Så var det. Stockholm: Bonniers.
DALÉUS, PÄR. 2012. Politisk ledarskapsstil: Om interaktionen mellan personlighet och institutioner i utövandet av det svenska statsministerämbetet. Stockholm: Stockholms universitet.
FÄLLDIN, THORBJÖRN. 1998. En bonde blir statsminister. Stockholm: Bonniers.
KRATZ, ANITA. 2008. Reinfeldt. Ensamvargen. Stockholm: Norstedts.
MONDAK, JEFFERY J. 2010. Personality and the Foundations of Political Behavior. New York: Cambridge University Press.
SAALFIELD, THOMAS. 2003. Intra-party conflict and cabinet survival in 17 West European democracies”, 1945—1999 i Daniela Gianetti och Kenneth Benoit (ed.) Intra-Party Politics and Coalition Governments. London and New York: Routledge/ECPR Studies in European Political Science.
TOBISSON, LARS. 2013. Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare. Stockholm: Atlantis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s