Varför bildade inte Jimmie Åkesson ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”

För inte så länge sedan släppte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sin bok, Satis polito (Asp & Lycke). Den inte alldeles omedelbara titeln betyder enligt författaren ”välpolerad nog”.  Titeln ska anspela på att han trots all kritik som riktas mot honom faktiskt duger bra som han är. Bakgrunden till boken är troligen att vi ett år före valet ska få lära känna Jimmie Åkesson lite bättre.

Likheter med Kristdemokraterna

Boken leder tankarna till hur andra partier och partiledare har försökt att etablera sig. Mina tankar dras till den resa Alf Svensson gjorde med Kristdemokraterna. År 1998 gjorde Alf Svensson och Kristdemokraternas sitt dittills (och hittills) bästa val. Partiet fick närmare 12 procent av rösterna. Inför valet 2002 fanns det till och med en diskussion om att Alf Svensson i kraft av sin personliga popularitet skulle kunna vara en enande kraft som statsministerkandidat i en borgerlig regering.

Jimmie Åkesson – Satis Polito.

Ett år före valet 2002 kom Alf Svensson ut med sin bok ”Här kommer Alf Svensson” (Albert Bonniers Förlag). Jag ska inte dra liknelsen mellan Åkesson och Svensson för långt, men det finns i sammanhanget intressanta likheter. Precis som Åkesson tillträdde Svensson i unga år ledarpositionen för ett parti som ogillades av sin omgivning. Journalister och konkurrenter hade inte mycket till övers för deras sakfrågor. Men efter idogt slit och upprepade misslyckanden, bemästrade Svensson till slut uppgiften att lotsa in Kristdemokrater till riksdag och regering. Kristdemokraterna hade efter många år blivit, satis politio, välpolerade nog.

Frågan är om Åkesson kommer att lyckas upprepa Svenssons bedrift och göra sitt parti rumsrent. Efter tre år i riksdagen ses Sverigedemokraterna fortfarande officiellt som oberörbara, medan Kristdemokraterna klev rätt in i regeringen vid sitt riksdagsinträdande 1991. Det kan tyckas att Svensson hade en enklare uppgift.  Men Sverigedemokraterna har i och med en stabil flyktingkritisk opinon ett opinionsutrymme som inte har fyllts av andra partier. Kristdemokraterna hade inte lika mycket gratis och har fått kämpa på för att skapa opinion för sina frågor. Åkessons problem är/var tillskillnad från Svensson inte i att skapa en opinion för sina sakfrågor. Istället är Sverigedemokraterna i behov av att en bredare opinion accepterar dem. Budbäraren står så att säga i vägen för budskapet.

Enfrågeparti

Sverigedemokraterna försöker i varje fall på olika sätt polera upp den yta som kritikerna menar har alltför stora sprickor för att kunna tas på allvar. I sin ambition att försöka normalisera Sverigedemokraterna tar Åkesson i sin bok på sig rollen som uttolkare av folkhemstanken. På bokomslaget sitter Åkesson i en soffa och i bakgrunden återfinns en bild på Per-Albin Hansson. Bokens första kapitel inleds sedan med ett fiktivt tal av densamme. Den forne statsministern upprörs av sakernas tillstånd i dagens Sverige. Folkhemstanken har, enligt den fiktive Hansson, förkastats. Istället håller mångkulturalismen på att slå sönder det en gång så homogena svenska samhället. Hanson kommer i det närmaste ut som sverigedemokrat. Budskapet är att Sverigedemokraterna och folkhemstanken är naturlig kombination.

Åkesson vill i boken göra gällande att Sverigedemokraterna är mer än ett enfrågeparti. Sverigedemokraterna bör istället ses som ett socialkonservativt parti. Men dit är det en bit kvar. Åtminstone om man får döma av hur Åkesson disponerar utrymmet i boken. När författaren utvecklar sina tankar om de utmaningar som det svenska samhället har att hantera, är det mångkultur och invandringspolitiken som står i fokus. Det var också invandringsfrågan som fick Åkesson att gå över från Moderat skolungdom till Sverigedemokraterna, och det är det som driver honom idag. Hela det övergripande syftet med att   engagera sig är att få Sverige att lägga om sin flyktingpolitik. Han bryr sig egentligen inte om vem som gör det. Bara det görs.

Förföljd av islamister

Åkesson är förvånansvärt öppen i sin bok. Bland annat med hur han ser på sina tillkortakommanden som partiledare och som människa. Åren som partiledare har inneburit att han numer har svårt att lita på människor i sin omgivning. Han har problem att öppna sig, vilket gör att den redan slutna personen Jimmie Åkesson blir ännu mer sluten. Läsaren får även ta del av den oro han kände inför valet 2010. Om inte Sverigedemokraterna lyckats komma in i riksdagen är han säker på att det betytt slutet på hans politiska karriär. Den frågan han ställer sig är hur arbetsmarknaden skulle värdera en före detta partiledare från Sverigedemokraterna som saknar akademisk examen. Gissningsvis är Åkesson inte tillräckligt nyfiken för att vilja ta reda på svaret. Och som det ser ut just nu behöver han heller inte oroa sig.

Han berättar också om sin erfarenhet av att vara förföljd av radikala islamister. Personer med arabiskt utseende sågs cirkla i sin bil runt Åkessons bostadskvarter. Det var grannar som först rapporterade om personer som såg ut som muslimer och som visade intresse för Åkessons hus. Polisen kopplades in och ett säkerhetsföretag installerade olika typer av larm. Vid ett tillfälle fruktade Åkesson till och med för sitt liv. Det visade sig emellertid vara bygdens körskollärare. Körskolläraren är muslim och det udda beteende berodde helt enkelt på att det var elever som körde bilen.

Partiets historiska rötter

När jag började läsa boken var jag nyfiken på hur Åkesson skulle förhålla sig till partiets tidiga historia, och varför han ens gick med i ett parti med kopplingar till nazistorganisationer. Om jag förstår Åkesson rätt så verkar han se på partiet vid den tiden som en talang som drogs med sociala problem. I valet mellan sociala problem och talang, så valde Åkesson att fokusera på den senare. Likväl så undrar man egentligen hur talangfull Sverigedemokraterna var på den tiden. Om man får tro författaren så saknades en fungerande organisation, partiprogrammet hade ingen stringens och efter ett tag ansåg han att partiledningen borde bytas ut.

Sammantaget verkar det inte vara så mycket som talade för partiets potential vid den tiden då Åkesson blev medlem. Tillsammans med Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder (även kallad ”de fyras gäng”) påbörjades resan mot riksdagen. Fem år efter det att Åkesson tagit på sig rollen som partiledare bär deras arbete frukt. Därmed kan man säga att Åkesson gjorde ett strategiskt riktigt val när han fokuserade på partiets potential. Detta till trots – de ”sociala problemen” har på olika sätt förföljt Sverigedemokraterna. Åkesson återkommer också till hur trött han är på att journalister och politiska motståndare använder partiets historisk som tillhygge.  Givet att Åkessons egentliga mål är att lägga om svensk flyktingpolitik är det högst osäkert om valet av Sverigedemokraterna var omdömesgillt.

Med en fortsatt generös flyktingpolitik och en kritisk opinion finns det ett utrymme för Sverigedemokraterna att operera på. Åkesson har följaktligen stora planer för framtiden. I det långa perspektivet vill han att Sverigedemokraterna ska ta upp kampen med Moderaterna och Socialdemokraterna. I det korta perspektivet är han beredd att erbjuda Moderaterna ett långt maktinnehav. Om Moderaterna tar med Sverigedemokraterna i regeringen så skulle de enligt Åkessons beräkningar kunna regera landet under långt tid framöver. Erbjudandet är visserligen inte villkorslöst och Åkesson är djupt missnöjd med dagens moderatledning. Men Åkesson är ändå öppen för ett djupare samarbete med Alliansen.

Mediekritik

Kanske inte så förvånande ägnar Åkesson ganska mycket utrymme åt media. I dess första del är hans diskussion om svenska medier ganska intressant. Åkesson menar att partiet tjänar på de konflikter som uppstår mellan dem och det så kallade etablissemanget. När partiet hamnar i fokus ges de utrymme att föra fram sin politik. Partiets politik blir något som människor förhåller sig till. Den ansträngda relationen till Aftonbladets Jan Helins verkar på det hela taget fallit ut till Sverigedemokraternas fördel, enligt Åkesson.

Men det finns också ganska mycket jämmer och klagan över hur media rapporterar om Sverigedemokraterna. För egen del hade jag nog önskat att Åkesson ägnat mindre tid på att klaga på media. Det är ganska få partiledare som är nöjda med medias bildsättning. Däremot hade jag velat se mer om hur den första tiden i riksdagen var. Hur de togs mot i utskotten och om han över tid har märkt någon förändring i hur de behandlas av de andra partiföreträdarna. Är exempelvis Sverigedemokraternas representant en i gänget när ett utskott ger sig ut på resor och olika arrangemang, eller hålls hen på ett armlängds avstånd? Kort sagt, har Sverigedemokraterna ”normaliserats” i sitt umgänge med de andra ledamöterna?

Avslutning

Länge utgjorde Sverige ett undantag då man kombinerade generös flyktingpolitik med frånvaron av invandringskritiska partier, alternativt en politisering av flyktingopinionen. Med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har detta ändrats. Hitintills har Sverigedemokraternas framgångar stannat vid framgångar i opinionsmätningar.  Frågan är om det på längre sikt kommer att se likadant ut. I skrivande stund verkar det i varje fall som om det val Åkesson en gång gjorde när han var med och utvecklade Sverigedemokraterna står i vägen för det reella inflytande som han så hett eftersträvar. Man kan ju misstänka att det på sina håll finns strateger som funderar på hur man kan ta tillbaka röster från Sverigedemokraterna. Men här gissar jag att Sverigedemokraternas sociala problem står i vägen för en omläggning av nuvarande politik. Inget av de andra partierna vill bli förknippade med Sverigedemokraterna. Av den anledningen försvåras situationen för de partier som eventuellt lockas av att möta upp den negativa flyktingopinionen. Paradoxalt nog skulle Sverigedemokraternas framgångar kunna utgöra det största hindret för en omläggning i flyktingfrågan.  Eftersom ”de fyras gäng”  enligt Åkesson i mångt och mycket stöpte om partiet så undrar man varför de inte bara startade ett nytt parti. Förmodligen hade ett mer populistiskt parti med en radikal omläggning av flyktingpolitiken på agendan varit ett mer framgångsrikt recept

8 thoughts on “Varför bildade inte Jimmie Åkesson ett nytt parti? Reflektioner kring ”Satis polito”

  1. Nej, det hade det knappast. Jag och Åkesson gick med i SD samtidigt och jag tror att vi var i samma situation. Det behövs pengar, organisation och helst bra kontakter med media för att framgångsrikt bygga upp ett parti från noll. Och vilka var vi, han och jag? Jag var 19 och Åkesson 16, unga slynglar som just lämnat gymnasiet och i fullständig avsaknad av allt detta. Allt vi hade var idealism och en vilja att ändra på saker och ting. Hade vi valt att starta ett nytt parti (eller varsitt nytt parti, eftersom vi inte kände varandra då) så hade det mest troligt slutat med haveri och att allt runnit ut i sanden, precis som många andra partibildningar som jag har sett naiva ungdomar starta under årens lopp. Den enda rimliga lösningen var att välja ett befintligt parti. För egen del lekte jag med tanken på Framstegspartiet (i likhet med Björn Söder, som också började där), men de var ju så splittrade och fanns dessutom inte i min hemkommun. Sjöbopartiet hade kanske också kunnat bli något, men de ville ju aldrig göra någonting utanför Sjöbos närmaste omgivningar. Då fanns det inte många alternativ kvar.

    • @Joakim, du har rätt i att det kan vara mycket begärt av en 16-åring att starta ett nytt parti. Men det fanns väl ett läge när Mikael Jansson inte ville kliva av uppdraget som partiledare. Det bildades två grupperingar, där en pushade för Jansson och en annan för Åkesson. Åkesson skriver att det fanns tankar på att bryta sig ur SD. Det hade kanske varit det rätta valet. Då hade det nya partiet med Åkesson i spetsen kunnat göra poänger av den kritik och de kampanjer som den gamla delen av SD troligtvis hade sjösatt.

      • Ja, jag satt i den partistyrelse där de ledande i båda falangerna fanns. Jag vet såklart inte hur Åkesson resonerade (vi talar inte om den där tiden så ofta), men det var ju ett risktagande involverat med att bryta sig ur. Hur skulle man vara säker på att få med sig en tillräckligt stor andel av partiorganisationen? Den som hade förorsakat att partiet rämnade ännu en gång hade naturligtvis stämplats som svikare av rest-SD och bekämpats med all kraft, precis som blev fallet med personerna bakom ND några år innan. Deras plan var också att starta ett nytt parti på SD:s gamla grund vilket blev ett grundligt misslyckande för dem i valet 2002.
        Dessutom fanns det ju en betydande risk för att man iallafall skulle stämplas som extremist. Vår upplevelse var att en hel del personer som till en början var tveksamma till att stödja SD och valde att driva egna organisationer med ambition att så småningom skapa ett ”obefläckat” parti (t.ex. nätverket Folkviljan och Massinvandringen eller personerna bakom tidskrifterna Fri Information respektive Blågula Frågor eller för den delen Skånes Väl) upptäckte successivt hur de isolerades från det offentliga samtalet och sakta graviterade mot SD eftersom de inte hade något annat val. Särskilt Fri Information, som vad jag förstår drevs av en krets fd. moderater, borde ha haft en viss potential i och med sina kontakter i och erfarenheter från det etablerade politiska spelet. Ändå blev det inget av detta. Dessutom: om Åkessons grupp hade brutit sig ur nån gång kring 2004 så hade de inte längre varit ”obefläckade.” De hade då iallafall konfronterats med SD:s dåliga rykte eftersom de ju faktiskt hade suttit i partiets och ungdomsförbundets ledning i flera år. Det hade blivit precis samma besvärliga diskussioner om diverse klantigheter och skandaler som vi fått höra nu. ”Men Jimmie Åkesson, varför satt du flera år i partistyrelsen för ett parti där det fanns personer som X som gjorde Y?”
        Med tanke på ovanstående så tror jag därför att det där med att bryta sig ur aldrig var något annat än en plan B. Risken var för stor och vinsten för tveksam.

  2. ”Inget av de andra partierna vill bli förknippade med Sverigedemokraterna. Av den anledningen försvåras situationen för de partier som eventuellt lockas av att möta upp den negativa flyktingopinionen. Paradoxalt nog skulle Sverigedemokraternas framgångar kunna utgöra det största hindret för en omläggning i flyktingfrågan.”

    De etablerade partierna har haft alla chanser i världen att lägga om den havererade invandringspolitiken. De har dock inte gjort det och har därmed fått sällskap av ett kraftigt växande SD i riksdagen. I Norge och Danmark har etablissemanget närmat sig de ”högerpopulistiska” partierna, och man har fått en mer folkligt förankrad och långsiktigt hållbar invandringspolitik, medan Sverige går i motsatt riktning. Därmed går Sverige en mörk framtid till mötes med ökad polarisering (t o m nynazistiska ”Svenskarnas parti” har börjat vinna mandat i val), politisk instabilitet och växande samhällsproblem. Och allt på grund av låsningen vad gäller invandringspolitiken. Tragikomiskt är det. En liten öppning till förändring kan väl dock komma efter valet 2014, givet att Moderaterna tappar stort till SD (som med god marginal blir tredje största parti), att alliansen bryts upp genom de borgerliga småpartiernas marginalisering och att Reinfeldt byts ut. Hur Moderaterna i ett sådant läge ställer sig till SD kan föra utvecklingen mot ett annat, och mer positivt, håll.

  3. ”Men det fanns väl ett läge när Mikael Jansson inte ville kliva av uppdraget som partiledare. Det bildades två grupperingar, där en pushade för Jansson och en annan för Åkesson. Åkesson skriver att det fanns tankar på att bryta sig ur SD. Det hade kanske varit det rätta valet.”

    Det hade ju varit jättesmart att ännu en gång splittra det ledande invandringskritiska partiet, just när de börjat hämta sig från en allvarlig partisplittring. Den fullständigt okända och rätt okarismatiska Åkesson hade med tillförsikt kunnat arbeta för ett riksdagsinträde 2022 eller liknande… Man ska komma ihåg att den ”fantastiska fyran” gick med i SD för att de i grunden sympatiserade med partiets ideologi och politik; deras uppgift har varit att, som Söder brukar säga, ”minska träffytorna” mot partiet. Du underskattar verkligen Åkesson om du tror att hans drivkraft mest handlar om att lägga om invandringspolitiken. Det är utan tvekan partiets viktigaste profilfråga, men Åkesson och SD strävar efter så mycket mer. De vill förändra det svenska samhället i grunden mot en mer socialkonservativ och nationalistisk riktning, och där är den havererade invandringspolitiken bara ett av många symptom på det svenska samhällets förfall och kris.

  4. Ping: Jimmie Åkessons bok Satis Polito | Motargument.se

  5. Ovan: ”var jag nyfiken på hur Åkesson skulle förhålla sig till partiets tidiga historia,
    och varför han ens gick med i ett parti med kopplingar till nazistorganisationer.”

    Som forskare borde du nog vara mer försiktig/nyanserad i din beskrivning av det unga SD,
    där det 15-åriga barnet Jimmie gick med i.

    Jämför tex:
    Den legendariske Statsministern, 1946 – 1969, socialdemokraten Tage Erlander i Valfrihetens samhälle
    (Tiden 1962), s. 82:
    ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation.

    Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen
    utan också i många andra avseenden.”

    Kända socialdemokrater som gick med i partiet under hans tid
    statsministrarna Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson mfl.

    Vilka hemska kopplingar har då Socialdemokraterna?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s