Valspurter i historiens ljus

Konventionell visdom behöver ofta revideras efter att ha konfronterats med systematisk empirisk prövning. En flitigt förekommande uppfattning är att allmänna val i Sverige avgörs nära inpå valen. Partiers väljarvinster och väljarförluster bestäms av deras insatser under valrörelserna. Sista valveckan är helt avgörande för valutgången. Inget fel på den dramaturgin, om det inte vore för att valrörelsernas betydelse för valutgången har en stark tendens att överskattas av såväl journalister, partier, kampanjmakare och diverse förståsigpåare.

Bilden av den helt avgörande valrörelsen grundar sig ofta på uppgifter om väljarnas egna vittnesbörd om vid vilken tidpunkt de slutgiltigt bestämde partivalet. Allt fler uppger (efter valet) att de bestämmer partivalet sent. I de senaste valrörelserna har andelen som uppger att de bestämt partivalet under valrörelsen varit klart högre än 50 procent (53 procent 2010). Var tionde väljare uppger att hon bestämde partivalet på självaste valdagen!

Men om man med hjälp av panelanalyser undersöker hur individuella väljares röstningsintentioner förändrar sig under de kritiska sista veckorna får man en annan bild. Stabiliteten i röstningsintentioner är påfallande. Att bestämma sig sent betyder nämligen inte nödvändigtvis att väljare ombestämmer sig. Det betyder heller inte att de sent beslutande väljarna skulle vara särskilt villrådiga när det gäller hur man tänker rösta. Det stora flertalet har redan fattat ett tentativt beslut när valrörelserna börjar. Att många väljer att — helt rationellt — hålla dörren öppen för senkomna nyheter om partiernas politik långt in i valrörelserna innebär inte per automatik att väljare ägnar sig åt partibyten i särskilt stor utsträckning. Och många av de väljare som faktiskt bestämmer sig sent — det vill säga går från ”vet ej” till att ta ställning för ett parti — använder valrörelsen för att göra ungefär samma resa som vi andra gjort tidigare, och de kommer till ungefär samma beslut som vi andra har gjort. Trots en ökad rörlighet är valrörelsernas kraft att förmå många väljare att ombestämma sig (conversion) alltjämt begränsad. Inga nyheter här alltså. Minimala kampanjeffekter (conversion effects) har varit huvudresultatet sedan den första klassiska väljarstudien från 1940 års amerikanska presidentval.

Tack vare de svenska Valundersökningarna vet vi hur stor andel väljare som bytt parti under tretton valrörelser under perioden 1968-2010. Det aktuella svaret är sjutton procent. Ungefär var sjätte väljare gick in i 2010 års valrörelse med en intention att rösta på parti X men röstar sedan på något annat parti. En miljon valrörelsebytare kan låta mycket; som att det faktiskt finns många väljare att vinna och förlora på sluttampen. Men betänker man att mer än fyra av fem väljare redan bestämt partivalet när valrörelsen börjar, att huvuddelen av alla dessa valrörelsebyten tar ut varandra (Karin byter från S till M samtidigt som Lennart byter från M till S) och att en bra bit över hälften av alla byten är inomblocksbyten, ja då inser man att utrymmet för stora valvinster eller valförluster under valrörelserna är mycket begränsade.

Det är lätt att minnas valrörelseraketer från forna valrörelser. Vem minns inte Folkpartiets valspurter 1985 och 2002? För att inte tala om Kristdemokraternas och Vänsterpartiets sena framgångar i1998 års valrörelse. Det är frestande att dra långtgående slutsatser baserat på vad vi råkar minnas av valrörelsehistorien. Minnet är dock bedrägligt. I vetenskapliga sammanhang duger hågkomster av det mest minnesvärda inte särskilt långt. En systematisk vetenskaplig analys behöver behandla alla partier och valrörelser lika. Alla partiers fram- och motgångar under tretton valrörelser – det handlar om nittioen fall — måste upp på bordet om man vill säga något vettigt om valrörelsers betydelse för partiers röstetal.

En analys av de 91 fall vi studerat under perioden 1968-2010 skänker ett korrektiv till etablerade uppfattningar om valrörelsernas stora betydelse för partiernas röststöd. Förändringar av partiernas styrkeförhållanden som äger rum under valrörelsernas 3-4 veckor är inte helt oväntat relativt blygsamma i förhållande till de vinster och förluster partierna gör jämfört med föregående val. I ungefär hälften av de 91 fall vi studerat har valrörelseförluster och valrörelsevinster utgjort blott en tredjedel av mellanvalsförändringarna; det har alltså varit klart större förskjutningar av partiernas röststöd före valrörelsen än under valrörelsen.

Och inte nog med det: de förändringar som äger rum under valrörelserna har till övervägande delen (i 62 fall av 91) samma tecken som mellanvalsförändringarna, vilket är ett gott belägg för idén att valrörelserna i huvudsak förstärker tendenser från tidigare. Endast i fjorton fall har valrörelsen kunnat rädda ett parti från en större valförlust än vad det sedan blev (positiv spurt men tillbakagång sedan senaste valet). Lika sällsynt (15 av 91 fall) är det att positiva opinionsvindar under mandatperioden förbyts i motvind under de sista fyra veckorna av valrörelsen, det vill säga att valrörelserna lett till väljarförluster för partier i medvind (negativ spurt men framgång i förhållande till senaste valet).

Läs hela analysen av partiernas spurtvinster och spurtförluster i den nyutkomna boken ”Kampen om opinionen” (Strömbäck & Nord red.). Där kan du läsa om vilka partier som har gjort de största spurtvinsterna och spurtförlusterna under de senaste 40 åren, och hur dessa ovanliga förskjutningar har kunnat förklaras. Fler detaljerade analyser av väljarrörlighet i Sverige finner du också i Oscarsson & Holmberg (2013). Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik. Kanske bör dock en varning utfärdas: Inhämtande av systematisk akademisk forskning riskerar att leda till revideringar av egna tidigare uppfattningar och försanthållanden. Till alla er som vågar utmana egna föreställningar anbefalles läsning av ifrågavarande alster.

2 thoughts on “Valspurter i historiens ljus

  1. I det stora ger jag dig rätt. (Redan som tonåring stötte jag tom. på tesen att valrörelsen framförallt är en form av ”pep talk” för partimedlemmarna, syftar till visa de inre kretsarna att man är aktiv, eller liknande.) På samma gång får vi inte glömma att valrörelser ofta avgörs av detaljer. Ta det tyska valet från förra söndagen:

    o CDU/CSU (”M”) var några få mandant från att få en egen majoritet, men bildar nu troligen en koalition med SPD (”S”).

    o Deras förra regeringspartner FDP missad 5%-spärren med 0.2%. Dels kan de nu inte fortsätta regeringen (jmf. ovan); dels har deras egen värld ställts på huvudet, tex. genom att hundratals medarbetare måste avskedas.

    o Nykomlingen AfD missad med en liknande marginal att komma in i riksdagen för första gången.

    Beroende på relativt små förskjutelser hade den politiska världen kunnat bli mycket annorlunda—i flera olika riktningar.

    Det intressanta är att detta inte på något sätt är inkompatibelt med att huvudskiljnaden görs av långfristiga ändringar. FDP, tex., har haft problem med opinionen över en längre tid och har i summan tappat nästan 10 procentenheter sedan förra valet (alltså ~ 60–70 % av sitt stöd), men såg före valet ut att hamna just ovanför gränsen. Efteråt hamnade de just under gränsen…

    I övrigt finns det åtminstone tre andra faktorer än att övertyga tvekare i sista sekunden:

    1. Variationer av ”kamrat 4%”, där väljare strategiskt/pragmatiskt väljer ett annat parti än de egentligen vill för att stödja sitt block bättre. Just detta försökte FDP mycket starkt i veckor före valet—men misslyckades för att CDU sade ifrån hos sina väljare. (Något de kanske ångrar nu.)

    2. Mobilisering av väljare: Det räcker inte att ha det största stödet, man måste även få sina (potentiella) väljare till valurnorna. Bush vann tex. åtminstone ett av sina val genom att han och Republikanerna var klart bättre än Demokraterna på detta.

    3. En liten kortfristig verkan kanske stöds av en ytterligare långfristig verkan genom att reklamen för parti X kan få en väljare att se X som ett realistisk alternativ, även om han fortfarande väljer Y vid det här valet. Denna ”fot i dörren” kan då vara en central hjälp i att få honom att välja X vid _nästa_ val.

    En potentiellt viktig faktor är naturligtvis att valkampanjerna kan neutralisera varandra: De har liten effekt för att alla driver kampanjer, men den som ensidigt avstår skulle kanske förlora.

  2. Syftet med valrörelsen är väl inte främst att få folk att ändra uppfattning, utan dels att signalera enl. vad michaeleriksson skriver ovan och dels att få de egna anhängarna att verkligen rösta. När jag har läst vad valarbetare som arbetar utifrån en budget lägger tid och pengar på är det i stort sett enbart det sistnämnda.

    Sen säger förstås politikerna själva att syftet är att ändra folks uppfattning, men vad politiker säger (till skillnad från vad de gör) finns det ju ringa anledning att färsta särskild vikt vid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s