Riksdagen ger sig tillkänna

Detta är ett gästinlägg skrivit av Lars Davidsson, filosofie doktor i statsvetenskap. Han arbetar idag som tjänsteman vid riksdagen, och var tidigare sekreterare i Budgetprocesskommittén. Lars disputerade 2006 vid Uppsala universitet på avhandlingen ”I linje med partiet: Maktspel och lojalitet i den svenska riksdagen”.

***

”Med en rösts marginal vann regeringspartierna. Därmed stoppas inte regeringens planerade höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt” (Riksdag och departement, 2013-10-24).*

Tidningen Riksdag & Departement och andra medier rapporterade i torsdags upphetsat från dramatiken i riksdagens plenisal. En del medieröster gav intrycket att bara alla oppositionsledamöter hörsammat voteringsklockan hade regeringen varit rökt och skattesänkningen uteblivit.

Men var det verkligen så?

Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Kampen om opinionen under den långa valrörelsen avgörande

Det här är ett gästinlägg av Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik, Mittuniversitetet.

***

Om mindre ett år är det dags för nästa riksdagsval. Då kommer vinnare och förlorare i kampen om opinionen åter att koras. Redan nu är det dock många som frestas att dra slutsatser om nästa års val utifrån de opinionsmätningar som publiceras. Alla sådana slutsatser bör dock betraktas som förhastade. Kampen om opinionen inför nästa val har bara börjat, och det är först nu som den långa valkampen drar igång på allvar. Mycket kan fortfarande hända.

Ett bra exempel på detta handlar om riksdagsvalet 2010. Om man utgår från Sifo:s mätningar ökade exempelvis moderaterna med 1,1 procent mellan september 2009 och september 2010, Centerpartiet med 1,6 procent och Kristdemokraterna med 1,9 procent. Samtidigt tappade Socialdemokraterna 3,3 procent och Miljöpartiet 1,5 procent.

Att stora förändringar kan ske är inte förvånande. De svenska valundersökningarna visar att hela 53 procent i valet 2010 bestämde vilket parti de skulle rösta på under den korta valrörelsen de sista veckorna före valdagen, medan 17 procent bytte parti. Än större förändringar sker under den långa valrörelsen.

Hänger placering i ”Bästa skolkommun” ihop med hur nöjda kommuninvånarna är med skolan?

För en tid sedan presenterade Lärarförbundet sin årliga rankning av skolan i landets kommuner, ”Bästa skolkommun”. Jag och Gissur Ó Erlingsson har tidigare på DN Debatt, här på bloggen, och i andra media kritiserat kommunrankningar, och ”Bästa skolkommun”. Jag tänker inte återupprepa kritiken i sin helhet, men i korta drag går den ut på:

1. Att kommunrankningar oftast görs av organisationer med en agenda, i syfte att påverka. De är inte neutrala.
2. Risken finns att kommunalt utvecklingsarbete inriktas mot indikatorer som premieras i rankningar istället för de verkliga problemen.
3. Det är dessutom inte säkert att rankningarna fångar upp intressanta skillnader mellan kommunerna, framförallt inte när det gäller förändringar från år till år. Min erfarenhet är att det är relativt stabilt i botten och toppen, men att kommuner åker berg- och dalbana i mitten av rankningen. Det är därför meningslöst att tolka in mycket i förändringar från år till år.

En sak som jag däremot tidigare inte undersökt är hur väl olika kommunrankningar samvarierar med önskade utfall. Lärarförbundet har till exempel kritiserats för att hälften av kriterierna som vägs in inte handlar om eleverna, utan om sådant som lönenivåer för lärarna och hur kommunen är som avtalspart. Två av dessa lärarfaktorer viktas dessutom dubbelt. Det är naturligt eftersom Lärarförbundet är ett fackförbund för lärare, som givetvis vill främja sina medlemmars intressen, men det är ju inte helt givet att det bör väga så tungt i en rankning av landets bästa skolkommuner.

Vem talar krångligast och vem får flest applåder i riksdagens partiledardebatter?

Idag är det dags för det här riksmötets första partiledardebatt. Varje partiledare håller ett anförande var ,på högst tio minuter, och sedan kan de övriga partierna begära replik och ställa talaren till svars. Partierna företräds av sina partiledare, med undantag av Socialdemokraterna, där Mikael Damberg för partiets talan eftersom Stefan Löfven saknar plats i riksdagen.

Debatten kommer följas av ”spinn” från andra företrädare från partierna, som går ut på att övertyga väljarna om att just deras parti vann debatten och tvålade till motståndarsidan. Troligen kommer också experter uttala sig om vem som vann.

Jag tänkte istället se om det finns några objektiva indikatorer att ta fasta på, som kanske kan säga något om hur det brukar gå för partiledarna. Jag kom på två: antal applåder, och hur krångligt språk som används i talet. Jag utgår bara ifrån partiledarnas öppningsanföranden, och tittar här på de nio partiledardebatter som hittills hållits under mandatperioden.

V-ledningens strategi – lättnad eller bekymmer för S?

I fredags ”läckte” Vänsterpartiledningens långsiktiga strategi ut i en artikel i Expressen. En tolkning som fått stor spridning är att ledningens nya hållning – att inte till varje pris ställa krav på att få sitta i en socialdemokratisk regering – innebär att Vänsterpartiet inte kommer att kräva några ministerposter 2014, och att strategin över huvud taget underlättar för Socialdemokraterna. S kan nu slå sig till ro med att V åter tagit plats på läktaren för renläriga betraktare. Är det så? Som jag skall visa talar mycket för att V:s nya strategi tvärtom på många sätt kan försvåra för S.

Vem attackerade vem i Agendas partiledardebatt?

Alldeles nyss gick Agendas stora partiledardebatt av stapeln. Jag anlade ett statistiskt perspektiv på debatten, och försökte räkna hur många gånger de olika partiledarna attackerade varandra. Som ”attack” räknade jag en kritisk fråga, en gliring, ett påhopp, en kritik eller ifrågasättande av den andre partiledaren eller dennes partis politik. Det vill säga, all kritik där det gick att urskilja en enskild mottagare. Kritik mot regeringen eller oppositionen i stort räknades alltså inte, och den utgjorde ju självklart en stor del av debatten.

När det kom flera påhopp på en gång räknade jag det ändå bara som en attack. Detta för att undvika att påverkas av retorik, då samma fråga kan upprepas flera gånger.

Forskas det för lite om svenska kommuner?

I fredags (4/10) hade Per Dahl – f.d. politisk chefredaktör på Barometern – en krönika i Svensk tidskrift betitlad ”Kommunpolitikens status quo”. Ett av argumenten som förs fram är att kommunpolitik inte intresserar svenska statsvetare i särskilt stor utsträckning. Han går t.o.m. så långt som att skriva att ”forskarsamhället lyser oftast med sin frånvaro” när det kommer till att uppmärksamma politiken i våra kommuner. Vore Dahls porträtt av den svenska kommunforskningen riktigt, är läget dystert. Som Dahl mycket riktigt påpekar, det är i kommuner och landsting som mycket av den svenska politiken i praktiken sker; cirka två tredjedelar av Sveriges totala offentliga utgifter förvaltas av dessa nivåer. Skulle kunskapsutveckling om kommuner och landsting saknas, sitter vi i praktiken med en ganska stor blind fläck rörande hur svensk demokrati fungerar.

Kommuner med högre arbetslöshet tar emot fler flyktingar per capita

Följande inlägg är samförfattat av Elin Cronholm, tidigare student på Göteborgs universitet och numera masterstudent på Uppsala universitet, och Anders Sundell. Inlägget bygger på Elin Cronholms kandidatuppsats ”Flyktingar i svenska kommuner – arbetslöshet, bostäder och närhet till andra utlandsfödda.” Uppsatsen i sin helhet finns att ladda ned här.

***

En av många tragiska konsekvenser av kriget i Syrien är att människor tvingas på flykt. Under 2012 och 2013 har cirka 14700 personer sökt sig till Sverige, och de som får uppehållstillstånd ska enligt beslut få stanna permanent istället för tillfälligt. Integrationsminister Erik Ullenhag menar att permanenta uppehållstillstånd underlättar för flyktingarna att lära sig svenska och få jobb.

Överlag har integrationsarbetet i Sverige alltmer kommit att fokusera på arbete. På 1980-talet var istället bostadstillgängligheten den uttalat viktigaste fördelningsfaktorn i den svenska flyktingmottagningen. Då fördes Hela Sverige-strategin med främsta syfte att sprida ut flyktingmottagningen över hela landet, för att jämnare fördela ansvaret mellan kommunerna. Idag har såväl den politiska debatten som de institutionella strukturerna förändrats och efterfrågan på arbetskraft anses vara det som främst ska fälla avgörandet för var flyktingar hamnar. Det syns inte minst i Etableringsreformen från år 2010, vars huvudsakliga syfte var att lägga större vikt vid arbetsmarknadsperspektivet för att underlätta och påskynda nyanländas etablering i Sverige. I budgeten för 2014 föreslår regeringen också att nyanlända invandrare ska tvingas flytta till jobb i andra delar av Sverige.

Svensk valforskning: Några funderingar kring hur mycket bra kan bli ännu lite bättre

Det här är ett gästinlägg av Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Den svenska valforskningsmiljön är troligen den bästa i världen. Här finns de längsta tidsserierna, de många kort- och långtidspanelerna, de gentemot röstlängderna kontrollerade valdeltagandeuppgifterna, och de många olika kringstudierna av riksdagsledamöter, kommunpolitiker, partier och massmedier.

Genom Jörgen Westerståhls, Bo Särlviks, Olof Peterssons och, självklart och framförallt, Sören Holmbergs förtjänst finns i Göteborg en världsunik forskningsmiljö som den yngre generationen måste slå vakt om och utveckla.

Men mycket bra kan förstås bli ännu lite bättre. Och med risk för att låta snusförnuftig, att kasta sten i glashus och att någon läsare tänker ”gör det själv istället gubbdjävel”, tänkte jag komma med sju förslag till förbättringar. Fyra förslag handlar om former och organisation och tre om innehåll.