Svensk valforskning: Några funderingar kring hur mycket bra kan bli ännu lite bättre

Det här är ett gästinlägg av Mikael Gilljam, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Den svenska valforskningsmiljön är troligen den bästa i världen. Här finns de längsta tidsserierna, de många kort- och långtidspanelerna, de gentemot röstlängderna kontrollerade valdeltagandeuppgifterna, och de många olika kringstudierna av riksdagsledamöter, kommunpolitiker, partier och massmedier.

Genom Jörgen Westerståhls, Bo Särlviks, Olof Peterssons och, självklart och framförallt, Sören Holmbergs förtjänst finns i Göteborg en världsunik forskningsmiljö som den yngre generationen måste slå vakt om och utveckla.

Men mycket bra kan förstås bli ännu lite bättre. Och med risk för att låta snusförnuftig, att kasta sten i glashus och att någon läsare tänker ”gör det själv istället gubbdjävel”, tänkte jag komma med sju förslag till förbättringar. Fyra förslag handlar om former och organisation och tre om innehåll.

1) Fortsätt stärka den internationella profilen!

När det gäller internationalisering är det mycket som har blivit bättre sedan jag själv var med i valforskningen för drygt 15 år sedan: Fler internationella nätverk, fler komparativa databaser och fler internationella publikationer.

Men detta gäller i minst samma utsträckning för andra framgångsrika miljöer och subdiscipliner. Konkurrensen har hårdnat. Och valforskningen har här ett litet handikapp i form av ett stort inhemskt intresse och kanske också att anslagsgivaren SCB inte riktigt är med på noterna.

Men om valforskningen vill vara med i den allt hårdare konkurrensen tror jag att det behövs en ännu starkare fokusering på internationella samarbeten och internationella publikationer. Så med en viss hårdragning tror jag det måste ske en mental förändring, från vad av det svenska som kan översättas och skrivas om för en internationell publik, till vad av det internationella som kan översättas och eventuellt populariseras för en svensk publik.

Om valforskningen vill fortsätta rekryteringen bland de bästa doktoranderna och de bästa postdoktorerna, samtidigt som två artiklar i Electoral Studies numera smäller högre än en halv väljarbok på svenska, tror jag det är nödvändigt med en sådan mental förändring.

Internationaliseringen är ingen pendelrörelse som kan förväntas svänga tillbaka som några tycks hoppas och tro, utan ett stort steg framåt utan möjlighet till återvändo.

2) Fortsätt stärka öppenheten i samtliga led av forskningsprocessen!

Även här har det blivit klart mycket bättre sedan jag själv var involverad. Men också öppenheten kan bli bättre.

Det gäller för det första vid konstruktionen av frågeformuläret där fler än de närmast inblandade måste få chansen att ställa frågor, gärna efter någon form av ansöknings- och granskningsförfarande enligt amerikansk och numera också brittisk förebild.

Det gäller, för det andra, att visa större generositet med datamängden så fort den är klar. Den måste snabbt få bli den nationella och internationella forskningsresurs som den borde vara.

Och det gäller för det tredje att i ännu större utsträckning bjuda in till och delta i olika former av publiceringssamarbeten.

Härom veckan ringde jag till Svensk Nationell Datatjänst, SND, och förhörde mig om hur det ser ut med efterfrågan på de svenska valforskningsdatamängderna när de väl hamnar där. Och här går utvecklingen definitivt åt rätt håll:

På 1980-talet beställdes 14 undersökningar per år, på 1990-talet 47 per år, på 2000-talet 129 per år och under 2010-talet har det ökat till hela 212 beställningar per år, med en topp på 320 beställningar 2012. Från 14 till 212 beställningar per år alltså.

3) Flytta tyngdpunkten när det gäller tredje uppgiften: Från enkla svar på reporterfrågor till mer av eget skrivande!

Det är naturligtvis inget fel på forskningsbaserade och initierade mediekommentarer, men tiden räcker inte till allt. Och det är därför med viss tillfredsställelse som jag läser de uppställningar som visar att det numera är andra än de närmast berörda valforskarna som toppar statsvetarnas mediekommentarsliga.

De enkla mediekommentarerna är lite som att äta godis. Det är gott när man tuggar men man ångrar sig ofta efteråt. Och jag kan inte riktigt se varför Göteborgs universitet uppmuntrar till den typen av verksamhet.

Som ett dåligt exempel kan jag nämna mitt eget uttalande i tidningen China Daily 2008: ”Det ökade stödet för euron beror på den finansiella krisen, säger statsvetarprofessorn Mikael Gilljam”. Och för den gissningen fick jag ett mejl från rektorsämbetet som noterade att jag bidragit till att göra universitetet mer känt utomlands!

4) Höj svarsfrekvensen. Och det kan förmodligen bara ske genom att valforskningen börjar betala för sig!

Svarsfrekvensen i valundersökningarna har visserligen ”bara” minskat från 82 procent 1982 till 69 procent 2010. Men om vi enbart ser till de fullständigt genomförda intervjuerna, och räknar bort det som kallas förkortade och extremförkortade intervjuer, har svarsfrekvensen sjunkit från 75 till 34 procent under samma period.

Och jag tror att valforskarna och SCB måste börja följa den utveckling som redan har börjat i USA, där svarspersonerna i vissa undersökningar får betalt för att ställa upp, och till och med utan att ha lovat att ställa upp – så kallad pre-pay.

Det naturliga är väl att erbjuda pengar eller presentcheckar, men det är förstås också möjligt att erbjuda att pengarnas skänks direkt till välgörande ändamål.

Och det behöver inte bli så särskilt dyrt. Jag såg nyligen en amerikansk studie som visade att människors benägenhet att ställa upp och låta sig intervjuas ökar ordentligt med ökande ersättning, men efter 15 dollar sker inte längre någon ökning värd pengarna.

Vi talar alltså om en hundralapp per person, vilket för samtliga tilltänkta svarspersoner i 2014 års valundersökning skulle innebära mindre än 400 000 kronor. Och om man istället väljer den billigare men enligt forskningen något sämre strategin att enbart betala för fullgjorda intervjuer skulle det kanske handla om drygt halva den kostnaden.

Så över till mina tre mer innehållsliga punkter:

5) Ägna mer tid åt den generella frågan varför väljarna röstar som de gör, och tona ner den historiska frågan om varför det enskilda valet gick som det gick!

Jag har själv varit med och skrivit flera böcker med just dessa två huvudfrågor i centrum. Men så här på lite avstånd tror jag inte att den kvantitativt orienterade valforskningen har eller vill införskaffa de verktyg som behövs för att svara på den historiska frågan om varför till exempel valet 2014 gick som det gick.

Det finns visserligen flera goda försök i valforskningens historia att omvandla alla de statistiska sambanden om varför väljarna röstar som de gjorde till svar på den historiska frågan om varför valet gick som det gick. Men ingen av dessa försök har mig veterligen överlevt och blivit standard på området.

De kvantitativt orienterade valforskarna är dessutom många gånger starkt kritiska till att försöka förklara enskilda händelser inom andra discipliner och subdiscipliner. Men då tänker de förmodligen inte på att det paradoxalt nog är precis det dom själva håller på med när dom försöker säga något om varför det enskilda valet gick som det gick.

Men observera att jag med detta inte har sagt att valforskningen skall avhålla sig från att jämföra olika svenska val och gärna även val i andra länder med varandra, för att på basis av dessa jämförelser säga intressanta saker om varför val går som de går och därmed också hur enskilda val skiljer sig från andra val.

6) Öka inslaget av formaliserad tidsserieanalys!

Valforskningen samlar in och presentera tidsserier av olika slag – men avstår samtidigt från att utnyttja dessa tidsseriers fulla potential.

Teknikerna för att koppla ihop olika tidsserier med varandra för att på statistisk väg försöka komma åt kau­sa­la processer är ju visserligen hyfsat kom­pli­ce­rade, men absolut inte omöjliga att ta till sig och använda.

Ett exempel på vad som kanske borde göras här är att ta den beroende variabeln andel politiker­miss­tro­ende medborgare och försöka svara på vad som driver misstro och tillit över tid genom att koppla den till variabler som utbild­nings­­nivå, nivån på den allmänna respektlösheten och mass­medie­innehållet, för att bara nämna tre lite fantasilösa exempel.

Valforskare som inte vill ta till sig de mer avancerade teknikerna för tidsserie­analys blir ju tyvärr med nödvändighet hänvisade till att enbart spekulera om de kausala processerna bakom varför kurvorna går upp eller ner.

7) Försök belägga den stora högervridningen i opinionen!

Det här är en käpphäst som är starkt inspirerad av diskussioner med professor Jörgen Westerståhl som var kritisk mot valforsk­ningens sätt att mäta och underskatta ide­o­logiska förändringar.

Westerståhls metafor i sammanhanget var begreppet vridscen – och hans poäng var att man underskattar förändringar av till exempel vänster-höger­opinio­nen om man endast observerar det som händer på den del av ­scenen som är vänd mot publiken och inte märker att föreställningen efter ett tag ut­spelar sig på en helt annan del av den rörliga scenen.

I min värld finns det tre huvudsakliga tekniker för att mäta förändringar av till exempel vänster-högeropinionen:

a) Att fråga rakt på sak – det vill säga att vid olika tillfällen be svarspersonerna att placera ut sig själva på en vänster-högerskala.

b) Att låta svarspersonerna ta ställning till samma konkreta sakfrågor vid oli­ka tillfällen.

c) Och att låta svarspersonerna ta ställning till aktuella och därmed olika konkre­ta sakfrågor vid olika tillfällen.

Att fråga om subjektiv vänster-högerposition innebär en risk hamna i den Westerståhlska fällan om man inte noterar den scen­väx­ling som samtidigt äger rum.

Om vi går till de svenska val­un­dersök­ningarna får vi till exempel reda på att sedan 1968 – då opi­nio­nen stod som längst till vänster – och fram till nutid, så har an­delen vänster­män­niskor minskat och andelen högermänniskor ökat med någonstans mellan 10 och 15 procentenheter.

Men det som samtidigt har hänt ute i verkligheten är ju sådant som att Berlinmuren har fallit och att olika politiska revolutionärer och ledare som tidigare hyl­la­des som hjältar på vänstersidan och som åtnjöt stor respekt långt in i borger­lig­heten nu knappast får nämnas vid namn.

Och på hemmaplan kan man väl säga att kursen har lagts om 180 grader så att partier som tidigare slogs för bevaran­de nu arbetar för förändring åt höger medan partier som tidigare slogs för förän­dring åt vänster nu slår vakt om det bestående.

Och att i dessa 180-gradiga sammanhang påstå att vänster-höger­­-opinionen har förskjutits med 10-15 procentenheter känns inte helt tillfredsställande.

Och förklaringen till denna grova felvisning är förstås att begreppen vänster och höger idag har ett annat och om man så vill mer ”högervridet” innehåll än för 30-40 år sedan.

Den andra möjligheten att mäta ideologiska förändringar är som sagt att låta svarspersonerna ta ställning till samma konkreta sakfrågor vid olika tidpunkter. Men inte heller den vägen tycks framkomlig.

För det blir ju lite problematiskt om dom frågor som ställs inte uppfyller kravet på aktualitet. Exempelvis skulle det nog höjas på ett och annat ögonbryn om 2014 års valundersökning skulle ställa frågor om huru­vida banker och storföretag skall socialiseras och om huruvida löntagarfonder skall återin­fö­ras.

Den tredje möjligheten att mäta ideologiska förändringar är att fråga om aktuella och därmed olika saker vid olika tillfällen. Och förmodligen är det här någonstans som lösningen på vridscensproblematiken ligger. Men jag har ännu inte sett något bra exempel på hur en sådan analys skulle kunna se ut.

Men bara det faktum att intervjufrågor om förstatliganden och löntagarfonder har ersatts av frågor om utförsäljningar och privatiseringar är ju i sig ett slags bevis för att vridscenen har roterat.

Så det enda som återstår är alltså att försöka fånga den förändringen med något smart mätverktyg. Lättare sagt än gjort, naturligtvis.

Det var mina sju förslag. Och oavsett i vilken jord dessa förslag kommer falla, så är jag övertygad om att svensk och internationell valforskning kommer att fortsätta att utvecklas i mycket positiv riktning.

*** Texten utgör en reviderad version av ett föredrag vid seminariet “Stabilitet och förändring i svensk valforskning”, Göteborgs universitet. 30/9 2013.

2 thoughts on “Svensk valforskning: Några funderingar kring hur mycket bra kan bli ännu lite bättre

  1. Höger-vänsterskalan härstammar såvitt jag vet från tiden efter den franska revolutionen. Känns inte det hela lite daterat?

    Och nej, jag har inget förslag på vilka dimensioner som vore bättre. Politicalcompass.org kastar in en social dimension i det hela också, vilket är en idé. Ett annat förslag vore en kosmopolitism-kommunitarismskala.

    Om GU lyfte frågan skulle vi kanske äntligen få till en fruktsam dimensionering.

  2. Väldigt intressant. Får en lekman tillägga: sluta lita så mycket på vad väljarna själva säger. Fler experiment, färre intervjuer. Ett exempel: att väljarna påstår att de bestämmer sig senare och senare i en valrörelse beror förmodligen mest på att det uppfattas som omodernt och lite halsstarrigt att vara fast övertygad sedan länge. Jag vill veta när väljarna bestämmer sig, inte när de säger att de bestämmer sig. Dras inte valforskningen med en överdriven tillit till vad väljarna själva påstår?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s