Partiordförande Fredrik Reinfeldt fyller 10 år

Följande inlägg är samförfattat av Katarina Barrling och Patrik Öhberg

***

Statsminister Fredrik Reinfeldt firar nu 10 år som partiordförande. Därmed inställer sig frågan om Reinfeldt tillfört något nytt och bestående i svensk politik. Det har under åren talats mycket om hur Moderaterna ägnat kraft åt att förändra de yttre aspekterna av den politiska framtoningen. Men vi skulle vilja peka på några faktorer som ligger bortom pärlhalsband och logotyper och som kan vara tecken på mer grundläggande förändringar. För ett säkert svar på frågan huruvida de Nya Moderaterna verkligen är nya skulle det krävas ett mer ingående studium av perioden under Reinfeldt. Vi gör inga sådana anspråk men kommer här ändå att redovisa några förändringar som kan tyda på att någonting faktiskt har hänt, både med Moderaterna och med svensk politik.

Det man slås av när man betraktar Reinfeldts tid som partiledare är hur Moderaternas politik under dennes ledning delvis kommit att omforma det svenska politiska landskapet. Det första som bör nämnas är borgerlig samverkan. Reinfeldt har lyckats få en borgerlig regering att hålla samman och dessutom nå regeringsmakten två val i rad. Bilden av en splittrad borgerlighet som inte kan regera ett land är ett vapen som Socialdemokraterna förlorat. Att inför ett val lyckas förhandla fram ett gemensamt valmanifest är även i internationell jämförelse ovanligt. Genom bildandet av Alliansen har också blockpolitiken blivit tydligare, vilket varit gynnsamt för Moderaterna, som till skillnad från mittenpartierna har svårare att finna allianspartner på andra sidan blockgränsen. Omvänt har blockpolitiken missgynnat Socialdemokraterna, det parti som under decennier lyckades dominera svensk politik, bland annat just tack vare en splittrad borgerlighet. Paradoxalt nog har Socialdemokraterna själva medverkat till att befästa blockpolitiken, inte minst genom den valkoalition som Mona Sahlin bildade tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

För det andra har Reinfeldt genom att dels prioritera ned vissa symbolladdade skattesänkningar riktade till höginkomsttagare (t.ex. värnskatten), dels beskriva omfattande skattesänkningar som ett uttryck för arbetslinjen, i alla fall delvis förskjutit perspektivet på vad skattepolitik handlar om. Bland annat därigenom har Reinfeldt lyckats frigöra partiet från bilden av ett skattesänkarparti för de välbeställda, till ett parti för dem som arbetar. Även här har han fått viss draghjälp av Socialdemokraterna, i och med att partiledningen sagt att S inte kommer att ”gå till val på höjda skatter för vanliga löntagare”. Socialdemokraterna har helt enkelt fått anpassa sig till den moderata spelplanen. Som belysande jämförelse kan nämnas att efter det att Socialdemokraterna återtagit makten i valet 1982 blåste partiet till strid i en av senare årtiondens mest ideologiska frågor: löntagarfonderna. Något motsvarande verkar dagens Socialdemokraterna inte vara villiga att göra, utan de förefaller till och med tvehågsna inför såväl förslag om höjd skatt som förbud mot vinstuttag i välfärden.

Vad gäller förändringen av Moderaterna under Reinfeldts ledning så förefaller de Nya Moderaternas stora förändring ligga i att lämna ett tidigare starkt ideal om att vara i alla delar ideologiskt konsekvent, för en mer pragmatisk inriktning. Partiet har helt enkelt givit upp vissa delar för att vinna andra. Genom att tona ned områden som historiskt varit förknippade med högern (inte minst den konservativa högern), försvaret t.ex., har partiet även förstärkt bilden av att partiet inte är för överklassen utan för den arbetande klassen, en sorts inverterad variant av Socialdemokraternas gamla framgångsstrategi: att gå från att vara ett parti för arbetare till att bli ett parti för löntagare.

Vi kan med hjälp av de riksdagsundersökningar som genomförs vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, visa två figurer som illustrerar att även moderata riksdagsmän har förändrat sin attityd i frågor som varit centrala inom de moderata leden. Den första figuren visar moderata riksdagsledamöternas inställning till den offentliga sektorSkärmavbild 2013-10-24 kl. 13.34.41

Skillnaden mellan ”Moderaterna Classic” och de ”Nya Moderaterna” är tydlig för att inte säga anmärkningsvärd. Något hände med moderata riksdagsledamöters inställning till den offentliga sektorn vid valet 2006. Det var inte svårt att gissa hur 1985 års moderata riksdagsledamöter ställde sig till den offentliga sektorns storlek: det var mycket viktigt att den skulle minskas. Visserligen var den svenska offentliga sektorn som störst i början 1980-talet, men riksdagsledamöternas inställning till den offentliga sektorns storlek var likväl fortsatt kritisk även när den minskade i omfång. Men det gällde fram till 2006. Uppfattningen inom den moderata riksdagsgruppen om att det var mycket viktigt att minska den offentliga sektorns storlek sjönk med 23 procentenheter mellan valen 2002 och 2006, och i påföljande val, när rekordmånga moderater slog sig ned i riksdagsbänkarna, var det samtidigt rekordfå bland dessa som ansåg det som mycket viktigt att minska den offentliga sektorn.

I den andra figuren illustreras den moderata riksdagsgruppens inställning till försvaret.

Skärmavbild 2013-10-24 kl. 13.35.44

På 80-talet rådde stor uppslutning bakom uppfattningen att det var ett dåligt förslag att minska försvarsanslagen. Men 2006 var det för första gången mindre än 60 procent av ledamöterna som ansåg att det var ett dåligt förslag att dra ned på försvarsanslagen.  Detta trots att försvaret tvingats till kraftiga nedskärningar, som till och med fick den moderate försvarsministern Mikael Odenberg att avgåFör att sammanfatta de två figurerna skulle man kunna göra gällande att under de Nya Moderaterna har den offentliga sektorn blivit mer populär medan den interna partiopinionen mindre än förr verkar motsäga en beskrivning av försvaret som ett ”särintresse”.

De tecken på förändring som kan skönjas inom Moderaterna har beskrivits som en rörelse mot mitten. Vi kan dock inte se att de Nya Moderaternas riksdagsledamöter skulle skilja sig från sina företrädare när det gäller var de placerar sig längs den ideologiska vänster-högerskalan. Den genomsnittliga placeringen på en elvagradigskala (0-10) låg 1985 på 7,9 och 2010 är den 7,6. Förändringen på 0.3 poäng är inte signifikant. Mycket talar dock för att den rörelse som kan iakttas – ironiskt nog – på ett mer grundläggande plan kan sägas spegla ett mer konservativt synsätt. Reinfeldt har genomgående förordat vad som är en av konservatismens grundsatser: det är inte genom systemskiften man bäst åstadkommer politisk förändring utan genom att förändra med utgångspunkt i de förhållanden och värderingar som råder i ett visst samhälle och som vuxit fram under lång tid. I ett land präglat av socialdemokrati innebär detta att högerns sakpolitik får röra sig mot mitten, men då alltså av konservativa skäl. Det är från detta perspektiv betecknande att Reinfeldt markerar sina tio år med att i sitt inledningsanförande till moderaternas arbetsstämma uttrycka sin vördnad för historien, företrädd av såväl Axel Oxenstierna som Socialdemokratin. Det är också betecknande att Reinfeldt vid upprepade tillfällen inte bara pekat på människans förmåga och autonomi, utan även på hennes oförmåga, brister och beroende av andra. Och det är betecknande att Reinfeldt gång på gång lägger så stor vikt vid tilliten och det sociala sammanhangets betydelse.

Reinfeldt har så här långt lyckats driva sin vilja att förändra partiet utan större internt motstånd. Men möjligen är det lättare att älska den partiledare som vinner valen och makten. Och möjligen är det först vid en valförlust som vi vet hur djupgående den moderata förändringen är. Vad händer om Moderaterna skulle förlora valet 2014? Vilka slutsatser kommer att dras i eftervalsanalysen? Frågan är särskilt befogad i en hierarkisk partikultur som den moderata, där partiledningen förvisso har ett betydande mandat att styra efter eget huvud, men där formerna för ansvarsutkrävande också är tydliga. Eller som Lars Tobisson sammanfattat saken: Partiledningen har en auktoritet inom Moderaterna — i synnerhet när det går bra.

Vidare läsning
Agius, Maria. 2007. Sweden’s 2006 Parliamentary Election and After: Contesting or Consolidating the Swedish Model? http://pa.oxfordjournals.org/content/60/4/585.short
Barrling Hermansson, Katarina. 2004. Partikulturer.
Björck, Anders. 2010. Dagens moderater har mycket att lära av Arvid Lindman. http://www.newsmill.se/node/22628
Calmfors, Lars. 2013. Nej till nytt jobbskatteavdrag. http://www.dn.se/ledare/kolumner/nej-till-nytt-jobbskatteavdrag/
Hylén, Jan. 1991. Fosterlandet främst.
Lindbom, Anders. 2010. Moderaterna och välfärdsstaten. http://www.statsvetenskapligtidskrift.se/cms/documents/C1331205-C140-41B2-AE4A-3E03E962D3C2.pdf
Möller, Tommy. 1986. Borgerlig samverkan.
Reinfeldt, Fredrik. 2010. Framåt tillsammans: Min berättelse om Föregångslandet Sverige.
Svensson, Torsten. 1994. Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi.
Sveriges Radio. 2013. ”Kritiker backar – stödjer femte jobbskatteavdrag” (1 oktober) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5661271
TV4. 2013. Tio år med Reinfeldt (20 oktober) http://www.tv4play.se/program/dokument%C3%A4rfilm?video_id=2466612

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s