Vilket epitet får Sverigedemokraterna i tidningarna?

SVT:s Agenda ska ikväll diskutera om medierna bör kalla Sverigedemokraterna för ett rasistiskt parti eller ej. Som alla som följt debatten någorlunda vet är det en omtvistad fråga, vilket det också är inom forskningen om Sverigedemokraterna och andra europeiska partier med liknande politisk profil. Tillsammans med Carl Dahlström har jag skrivit en uppsats om SD, och vi valde då att beteckna partiet som ”anti-immigrant”, anti-invandring. Jag tycker att det är en bättre beteckning än till exempel ”radical right”, ”populist radical right” eller ”extreme right” som ofta används inom litteraturen, då både SD:s väljare och företrädare själva placerar sig i mitten på vänster/högerskalan.

I det här inlägget tänkte jag emellertid bara försöka göra en kort beskrivning av mediebilden av Sverigedemokraterna. Jag har gjort några sökningar i mediearkivet Retriever på artiklar som innehåller ordet ”sverigedemokrat*” – asterisken betyder att alla ord som börjar på ”sverigedemokrat” kommer med, till exempel ”sverigedemokratisk eller sverigedemokraterna, och noterat antalet artiklar år för år. Därefter har jag gjort om sökning men lagt till ”AND rasist*”. Det betyder att bara artiklar som innehåller ”sverigedemokrat*” och ”rasist*” dyker upp, och man kan då se hur stor andel av SD-artiklarna som innehåller ord som rasist eller rasistisk. Därefter gjorde jag samma sak för ”främlingsfientlig*” och ”invandringskritisk*”. Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter ingick i sökningen.

Brukar regeringar sänka arbetslösheten?

Idag skriver socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven på DN Debatt att arbetslösheten nu är högre än när alliansregeringen tillträdde. Jag antar här att Löfven menar när de tillträdde 2006, inte 2010. Men brukar arbetslösheten sjunka under mandatperioderna?

Man kan tycka att alla väljare och politiker borde ha järnkoll på hur arbetslösheten har utvecklats under de senaste regeringarna, för att veta om den nuvarande utvecklingen är rimlig eller inte. Det är ju centralt för ansvarsutkrävandet, givet att jobben är en av de viktigaste politiska frågorna. Tyvärr råder det ofta politisk oenighet om vilka siffror som ska användas, vilket gör att debatten blir rörig. Ska studerande räknas in bland de arbetslösa? Vilka åldersgrupper är det mest relevant att titta på? Dessutom ändrades de officiella definitionerna 2005 och 2007 vilket gör det svårare att jämföra över tid.

Ny avhandling: ”En legitim (elektronisk) förvaltning?”

Sverige brukar framhållas som ett av världens mest IT-mogna länder. Här har också offentliga satsningar mot allt mer e-förvaltning, där medborgarnas möte med den offentliga förvaltningen i allt större utsträckning förväntas ske via tangentbord och opersonliga skärmar, kommit ganska långt: det pratas väldigt visionärt om den nya teknikens välsignelser från offentligt håll, och det investeras skattemiljarder i utvecklingen.

Ur ett demokratiskt hänseende förutsätter detta, tja, systemskifte – där öga-mot-öga-möten tonas ned och IT-kontakter tonas upp – två saker: (a) för det första en ordentligt utbredd möjlighet till uppkoppling bland medborgarna och, (b) för det andra, hyggliga kunskaper om hur den nya tekniken ska användas. Och så kan man väl anta att det ser ut i ett av världens mest IT-mogna länder? Nja, det är verkligen inte helt givet. För ett par veckor sedan sändes ett Agenda på SVT (20/10 2013) där man uppmärksammade att dessa förutsättningar nog inte alltid är helt uppfyllda:

Vi lever i ett av världens mest digitaliserade samhällena där vi förväntas göra mer och mer själva via nätet och för många är det nog nästan omöjligt att tänka sig ett fungerande vardagsliv utan Internet. Samtidigt lever fler än en miljon människor fortfarande utan uppkoppling i Sverige och är beroende av att dom traditionella systemen fungerar.

Väljarnas önskeregeringar 1968-2010

Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan — att partiet avser att gå fram i 2014 års val utan att ha formerat ett valkoalition tillsammans med andra partier — orsakade mycket turbulens under gårdagen. Den spelorienterade mediebevakningen hade full lekstuga. Det finns som vanligt anledning att erbjuda korrektiv till de mest vildvuxna spekulationerna i form av en dos demokratistatistik. Den här gången om svenska folkets önskeregeringar under de senaste fyrtio åren. När allt kommer omkring är det ju väljarna som till slut ska bedöma trovärdigheten i partiernas ställningstaganden i regeringsfrågan. Är det Löfvens öppna förhandlingsmandat eller Reinfeldts färdigkomponerade fyrarättersmeny som kommer gillas bäst av väljarna?

Vi väljer partier i svenska val. Inte regeringar. I flerpartisystem som det svenska betyder det att regeringsfrågan alltid blir viktig i samband med valen. Redan Anthony Downs lärde oss att väljare i flerpartisystem behöver ha tillräcklig information för att kunna bedöma sannolikheten för att olika regeringskonstellationer och regeringspolitik blir verklighet efter valet. Väljarna behöver kunna räkna ut vad den egna rösten får för effekt; vilka signaler som skickas till det politiska systemet. För det mesta är det relativt enkelt att göra dessa bedömningar. Det beror på att koalitioner och partisamarbeten efter val tenderar att ingås av partier som står ideologiskt nära varandra. I det svenska fallet är det ovanligt lätt eftersom Sverige förmodligen har det mest endimensionella partisystemet i världen. ”Vem tar vem”-spekulationerna kräver inte direkt någon raketforskare.

Sveriges mest segregerade kommuner

Det verkar råda stor konsensus om att (etnisk) boendesegregation är ett stort problem i Sverige. Som boende i Göteborg är det också lätt att se att min stad är väldigt segregerad. Första och andra generationens svenskar bor i hög utsträckning i områden där många också är arbetslösa, och där det den senaste tiden varit stora problem med skottlossningar. Men jag har inte kunnat hitta någon jämförbar data på hur stor segregationen är i olika kommuner i Sverige. Var är segregationen störst och minst?

Jag har gjort ett försök att mäta segregationen i landets kommuner. Jag har använt mig av data om befolkningen från SCB, som har information om befolkningssammansättningen bland d e röstberättigade i kommunalvalen i de olika valdistrikten, inklusive information om hur många som är utrikes födda (även de som inte är svenska medborgare har rösträtt i kommunalvalen om de varit folkbokförda i Sverige i tre år, eller är EU-medborgare) Det finns säkert mycket bättre data, men det här var den jag hade tillgång till och kan ses som ett uppslag för fortsatta undersökningar.

Europaparlamentsvalet – möjligheternas val

Detta inlägg är samförfattat av Henrik Oscarsson och Maria Solevid.

I dag är det 200 dagar kvar tills Europaparlamentsvalet den 25 maj 2014. I en serie inlägg under de närmaste veckorna kommer vi att belysa likheter och skillnader mellan Europaparlamentsval och Riksdagsval. Det här inlägget kommer att handla om väljarmobilisering och valdeltagande.

En central mekanism som avgör hur viktigt ett val anses vara är i vilken utsträckning som centrala aktörer i valdemokratin – väljare, partier, medier – uppfattar att det står mycket på spel. Beroende på hur mycket som anses stå på spel delas valen in i första och andra rangens val. Till kategorin första rangens val förs oftast nationella val. Andra rangens val är ofta – men inte alltid – lokala/regionala val samt Europaparlamentsval. Det som karaktäriserar andra rangens val är att de relativt första rangens val har en mer lågintensiv valrörelse. Det betyder att det är en lägre kampanjaktivitet bland partierna och lägre intresse från media. Som en konsekvens av detta blir det också en svagare väljarmobilisering och ett lägre valdeltagande. Men andra rangens val innebär också ofta att regeringspartier och/eller stora partier bestraffas av väljarna i högre grad till förmån för mindre partier och utmanarpartier. Vidare innebär andra rangens val också att ”fel” sakfrågor ofta dominerar och att väljarna utkräver ansvar för hur partierna presterat på den inrikespolitiska arenan trots att valet rör Europa eller den lokala nivån. I Sverige har Europaparlamentsvalet också en ytterligare viktig karaktär som inte har med valets rang att göra; vilken inställning väljaren har till EU påverkar starkt om och hur hen röstar.

Om statsvetare i offentligheten och kärleken till ämnet

Det diskuteras ibland om det behövs en statsvetarlicens eller ett slags uppförandekod för statsvetare i offentligheten. Du har tidigare kunnat läsa om detta i tidigare inlägg på min forskarblogg. Bakgrunden till diskussionen är givetvis det betydande och växande genomslag som statsvetare har i offentligheten. Vad har den enskilde statsvetaren för ansvar när journalister ringer och ställer frågor?

Understundom låter sig krav på disciplinering av disciplinen höras. Men jag är inte någon vän av idén om ett slags statsvetarsamfund som ska agera internpolis inom statsvetarskrået. Det vore i själva verket förödande för ämnets utveckling. Det är samtidigt utomordentligt viktigt att statsvetare inte slutar diskutera sin egen roll i det offentliga samtalet. Varför finns vi med? Vem uttalar sig bäst om vad och varför? Vad blir effekterna av alla uttalanden på publikens syn på statsvetenskapen som ämne?

En viktig orsak till behovet av diskussion av statsvetarrollen är att förtroendet för vetenskaplig forskning befinner sig i utförsbacke. SOM-institutets regelbundna mätningar av forskningsförtroendet visar en långsamt smältande glaciär. De senare årens data visar att forskningsförtroendet kan vara på väg att urholkas. Och statsvetenskap som ämne hamnar redan långt ned på listan över vilka områden medborgarna tycker att Sverige bör satsa mer på i framtiden. I den senaste mätningen var det bara 9 procent av svenska folket som tyckte vi borde satsa mer på statsvetenskaplig forskning. Vi behöver stärka förtroendet för ämnet. Därför har alla vi som ofta förekommer i medierna ett stort ansvar för statsvetenskapen som varumärke. Vad som skadar eller stärker detta varumärke finns det förstås många olika uppfattningar om. Hur kan statsvetares samverkan med det omgivande samhället stärka förtroendet för forskningen? Hur bör vi agera i medier och samhällsdebatt?