Vilka vallöften bryts och vilka uppfylls?

I gårdagens inlägg skrev jag om antalet vallöften fyra svenska regeringar uppfyllde under perioden 1994-2010. Det här inlägget handlar om vilka löften som ges och vilka som bryts. Bland annat finner jag att Socialdemokraterna uppfyller sina arbetsmarknadspolitiska löften mer sällan än löften inom andra områden.

Generellt sett brukar vallöftesstudier komma fram till att partier ger viktiga vallöften som påverkar väljares vardag om de blir uppfyllda. Den bilden bekräftas när vallöften analyseras i Sverige.

Om svenska regeringars vallöften 1994-2010

I en ny artikel i West European Politics drar jag slutsatsen att svenska regeringar uppfyller fler vallöften än vad andra demokratiska regeringar gör. Svenska väljare har de senaste åren haft större anledning än väljare i andra länder att noggrant överväga de vallöften som givits i partiers valmanifest. Jag ska ägna två korta blogginlägg åt artikeln. I detta första ges en övergripande bild av hur många löften som uppfylls och av varför de svenska regeringarna är relativt effektiva. I nästa diskuterar jag vilka löften som ges och vilka som inte uppfylls.

Om sambandet mellan utbildning och politiskt deltagande

I fredags disputerade jag på min avhandling ”Does education cause participation in politics?” Enligt en rad studier är utbildning den faktor som har starkast effekt på politiskt deltagande. Vanligtvis framhålls att utbildning påverkar kunskap och kognitiv förmåga, vilket i sin tur påverkar politiskt deltagande. På senare år har dock en rad studier ifrågasatt hur det kausala sambandet ser ut. Frågan gäller närmare bestämt om utbildning bör ses som en direkt orsak till politiskt deltagande eller om det snarare är en proxy för andra faktorer som är relaterade till utbildning. Avhandlingen syftar till att bidra till debatten genom en serie analyser av hur utbildning är relaterat till politiskt deltagande.

Att vara demokrat är att vara ödmjuk

I mars 2015 är det tänkt att jag ska disputera. Då kommer jag att ha läst om politik på universitet i över 10 år, och tagit 640 högskolepoäng. Jag kommer att ha en Fil. Kand. i Europakunskap samt en Master of Science och Fil. Dr. i Statsvetenskap. Betyder det att jag då kommer veta vilken politik som är bäst för Sverige? Givetvis inte. Om något har mina år på universitet gjort mig mindre övertygad om vilka politiska lösningar som är bäst. Det finns frågor där det finns ett rätt svar – det är till exempel bättre att bygga betonghus med armeringsjärn än utan – men debatten handlar sällan om de frågorna. Istället handlar det om frågor där vi inte vet vilka förslag som kommer få de bästa resultaten, eller där olika värderingar står emot varandra.

Det jag däremot blivit övertygad om under min tid på universitetet är att representativ demokrati är det bästa styrelseskick vi har, just av anledningen att det i politiken ofta inte finns några rätta svar. De stora politiska frågorna, som hur vi ska möta klimathotet, finansiera välfärden eller hantera globaliseringen, är så komplicerade att det finns en väldigt reell möjlighet att det jag tror är den bästa lösningen kanske i själva verket inte är det. Jag kan ha (och har med all säkerhet) fel om många saker, helt enkelt. Därför är det för mig en självklar slutsats att vi måste släppa fram många olika idéer och låta dem stötas och blötas, innan vi låter alla vara med och bestämma vad vi ska satsa på i allmänna och hemliga val. Förhoppningsvis kommer det leda till att de bästa idéerna vinner.

Väljare är inga dumbommar

Väljare är inga dumbommar. Insikten härrör från Valdimer O Keys analys i klassikern The Responsible Electorate. Idén har kommit att i stor utsträckning genomsyra forskningen om väljarbeteende. Keys bok kan ses som ett svar på den socialpsykologiskt influerade Michiganskolan som betonade betydelsen av starka känslomässiga band mellan väljare och partier. Key ville föra in mer av politik och rationella val i förklaringar av politiskt beteende. Han vände sig mot den mycket negativa bild av enskilda väljares politiska kunskaper och kognitiva kapacitet som vuxit fram i de tidiga studierna. Demokratins tillkortakommanden ”skylldes” på ignoranta och okunniga medborgare. I ett större sammanhang, menade Key, var väljarnas preferenser och beteenden fullt begripliga om man tog hänsyn till hur de formats av saker som utbud av alternativ, grundläggande livsvillkor, ackumulerade personliga erfarenheter och tillgänglig information.

…voters are not fools /…/ in the large the electorate behaves about as rationally and responsibly as we should expect, given the clarity of the alternatives presented to it and the character of the information available to it (Key 1966).

Hur effektiva är samtalskampanjer egentligen? Ett varningens ord från forskningen

Det nya svarta inom svenska politiska kampanjer är samtal. Miljöpartiet ska genomföra 250000 samtal innan valet, Moderaterna 900000 och Socialdemokraterna slår på allra störst och satsar på att prata med 1,5 miljoner väljare, avslöjade valledaren Jan Larsson häromdagen.

Man får anta att dessa samtal ska syfta till att övertyga väljare att rösta på partiet i fråga. Men hur effektiv är strategin egentligen? Jag känner inte till forskning i ämnet på svenska förhållanden (men tar gärna emot tips i kommentarsfältet!), men det finns i gengäld en del från USA. Det kanske dessutom är passande, eftersom man kan anta att samtalskampanjerna inspirerats av Barack Obamas imponerande kampanjorganisation. En förklaring till Obama-kampanjens effektivitet har varit dess ”ground game”, det vill säga förmågam att övertyga och mobilisera väljare genom direkta väljarkontakter snarare än nationella politiska budskap.

Legalisera korruption? Lärdomar från 1800-talets Sverige

”Vi har alla ett ansvar att agera mot den cancer som är korruption” sa FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon i samband med FN:s antikorruptionsdag för ett tag sedan. Det är bra att korruption uppmärksammas, då det är ett samhällsproblem som har visat sig ha stora konsekvenser för mänsklig välfärd och ekonomisk utveckling. Sören Holmberg och Bo Rothstein som leder QoG-institutet där jag är med skriver till exempel här bra om den omfattande korruptionen inom sjukvården runtom i världen.

Ban Ki Moons uttalande (och andra i samma tonläge) riskerar emellertid, anser jag, leda till att vi förbiser vissa möjliga pragmatiska lösningar. Han säger bland annat att vi ska ”crack down on corruption” och ”shame those who practise it”. Det är rimligt om man ser korruption som en brottslig handling, som motiveras av girighet, vilket i många fall absolut stämmer. Men mycket forskning pekar också på att korruption i många fall, särskilt inom vårdsektorn, drivs av nödvändighet. I många länder är vårdpersonalen underbetald, och får ibland knappt någon lön alls. I en artikel som nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Scandinavian Political Studies argumenterar jag därför att vi måste försöka angripa orsakerna till korruptionen, snarare än att angripa symptomen. Jag menar också att det i vissa lägen kan det vara en mer framkomlig väg att legalisera vissa typer av korrupt beteende.