Reformer i kommunpolitiken: Binder partierna ris för egen rygg?

Då och då gästspelar jag som krönikör i Södermanlands Nyheter (krönikorna är s.a.s. pluslåsta; så, du når dem tyvärr inte). Oftast knyter krönikorna an till lokala frågor, men i de fall de har en mer principiell bäring kommer jag att expandera dem och utveckla dem till blogginlägg här på Politologerna (med lite länkar och vidare lästips). Emellertid behålls den lite ledigare kröniketonen; men håll till godo.

***

Lågt förtroende för politiska partier, sjunkande medlemstal i partierna och svårigheter att få folk att ställa upp som förtroendevalda är tre förhållanden som ökat det offentligas satsningar på olika typer av demokratistärkande reformer. Men paradoxalt nog kan den goda viljan att stärka medborgerligt deltagande i offentliga angelägenheter ha oavsedda, negativa sidoeffekter som riskerar att långsiktigt försvaga det som varit den representativa demokratins styrka. 

Under 2013 års sista månader rapporterades det om ett par spännande reformförslag i en sörmlandskommun. Jag menar att reformerna ger upphov till en rad funderingar om vilken roll och vilket ansvar våra partier har – eller bör ha – i den lokala representativa demokratin. I den aktuella kommunen diskuteras införande av såväl ungdomsråd som idrottsråd. Dessutom bollar man med idén att avskaffa facknämnderna. Redan tidigare har man satsat på andra innovationer för medborgarkontakt vid sidan om ordinarie påverkanskanaler – bl.a. pensionärsråd och handikappsråd. Från slutet av 2012 ingår kommunen dessutom i SKL:s satsning på medborgardialoger. Utöver detta har kommuninvånarna möjlighet att lämna s.k. medborgarförslag, en möjlighet som finns i majoriteten av landets kommuner. Med andra ord: det är ett exempel på en kommun som valt att blåsa på ordentligt med vad som Stig Montin skulle kalla lokala demokratiexperiment.

Sådana reformer, där alla (utom avskaffandet av facknämnderna, jag återkommer till detta) syftar till komplettera de representativa demokratiska kanalerna, väcker en statsvetares nyfikenhet. Har man, som jag, utgångspunkten if it ain´t broken, why fix it? ställer man sig förstås frågan vilka problem reformerna är tänkta att lösa. Och kanske ännu viktigare: när de väl sjösatts, vilka oavsedda konsekvenser riskerar det att få när en och samma kommun, på en och samma gång, laddar på så rejält med olika typer av reformer som syftar till att komplettera de representativa kanalerna?

***

För att ge lite kött och blod åt mitt resonemang, låt oss särskilt titta på ungdomsråden och avskaffandet av facknämnderna. Ungdomsråd införs för att få in yngre i planering, beslutsfattande och genomförande av sådant som just berör yngre. Önskan är förstås att långsiktigt stärka deras politiska förtroende och engagemang. Poängen med att slopa facknämnder är att stärka fullmäktiges inflytande och förbättra helhetssynen i politiken. Gott så, och på papperet är det vällovliga initiativ.

Helt oproblematiska är nu inte reformerna. Jag har tidigare vädrat min skepsis om samverkansråd. Jag anser att råden delvis är uttryck för att partierna abdikerar från en av sina viktigaste uppgifter i den representativa demokratin: att väga samman åsikter till helhetsorienterade politiska plattformar. Motstridiga uppfattningar, inklusive ungdomars (och, ja, idrottsföreningars. handikappades och pensionärers), måste kunna vägas mot varandra till en helhet. I slutändan ska detta mynna ut i en politik som (i bästa fall) syftar till att gynna allmänintresset. I min värld bör partierna klara av att ta in ungdomar och deras uppfattningar – liksom idrottsföreningars, handikappades och pensionärers – i sitt formulerande av politik. Införande av rådsorgan kan därför ses som uttryck för partiernas kris, eller i vart fall att partierna resignerar inför utmaningen att väga samman olika typer av intressen mot varandra till sammanhållna helhetsplattformar.

Avskaffande av nämnder då? En baksida med dem är att antalet politiker kommer att minska. Detta gör att medborgarnas kontaktytor med kommunpolitiken krymper. Statsvetaren David Karlsson med kollegor målade i en SKL-rapport från 2009 upp ett scenario där kraven på de kvarvarande politikerna ökar dramatiskt, och att allt mer makt successivt flyttas till tjänstemän. Konsekvensen kan därför bli att den demokratiska förankringen på olika sätt försvagas. En ökad fokusering på långsiktiga frågor riskerar också att leda bort politiken från mer vardagsnära, dagsaktuella frågor, det vill säga sådant som vanligtvis engagerar medborgarna.

***

I min värld illustrerar denna vällovliga reformiver i svenska kommuner i allmänhet, och i den nämnda kommunen i synnerhet, ett generellt bekymmer. Reformviljan kommer gissningsvis från att de politiska aktörerna inte är blinda för det faktum att partierna dras med rätt så stora rekryteringsproblem: som Martin Karlsson och Erik Lundberg konstaterar, sedan 1970-talet har partierna tappat fem av sex medlemmaroch i en studie från 1999 konstaterade Gullan Gidlund och Tommy Möller att nästan var tredje lokal partiorganisation hade problem att fylla sina listor inför de allmänna valen.

Men är då själva resignationen inför några av partiernas viktigaste uppgifter vägen att gå till att komma till rätta med medborgarnas minskade vilja att delta i organiserad partipolitik? Personligen är jag inte övertygad. Sedan mitten av 1990-talet har, allmänt sett, entusiasmen varit stor för olika slags deltagardemokratiska reformer. Bland annat har Stig Montin konstaterat, möjligen med med en ironisk blinkning, att ”[v]arje kommun med självaktning … numera [har] någon form av demokratiprogram”. Men det tycks faktiskt inte som om resultaten av demokratisatsningarna har varit helt upplyftande. För ett par år sedan gjorde Mikael Gilljam och Ola Jodal (2005:26) en analys av demokratisatsningarnas effekter, och nådde då slutsatsen att:

[k]ommunernas satsningar på demokratiutveckling har inte resulterat i en mer vital demokrati med mer aktiva och tillitsfulla medborgare. Trots en lång rad olika analyser har vi inte funnit några belägg för att kommunerna har lyckats administrera fram en bättre fungerande demokrati. De kommunala demokratisatsningarna måste tvärtom bedömas som misslyckade.

Det finns andra invändningar än den grundläggande empiriska mot olika typer av deltagardemokratiska satsningar (dvs. att forskning visar att reformerna helt enkelt inte verkar vara särskilt verkningsfulla; och faktiskt, att medborgare i allmänhet föredrar den representativa demokratin framför en deltagardemokratiskt orienterad demokrati, se Gilljam och Jodal 2002; samt Esaiasson, Gilljam och Persson 2011)*. Bland annat argumenterar Maria Jarl (2003) för att exempelvis brukarmedverkan och brukarinflytande utgör avsteg från principen om den politiska jämlikhetstanken, alltså alla medborgares lika rätt att påverka. Deltagardemokratiska inslag i den representativa demokratin kan göra att särintressen riskerar att gynnas på bekostnad av allmänintresset (t.ex. att ett starkt pensionärsråd kan göra att pensionärer får mer resurser än vad de annars skulle få vid demokratiskt beslutsfattande i fullmäktige). Principiellt hotar alltså olika former av samverkansråd idén om att allas intressen skall väga lika tungt i det politiska systemet.

***

Sammanfattningsvis: Att avskaffa facknämnder minskar partiernas incitament till att aktivt söka upp och rekrytera medlemmar lokalt (de behöver helt enkelt inte lika många förtroendevalda). Att införa alternativa vägar in i politiken, vid sidan om partierna, minskar medborgarnas incitament att söka sig till partierna (de kan ju få igenom sina preferenser och önskemål betydligt snabbare via alternativa kanaler). Min gissning är därför att de reformer som är på agendan i den kommun som stått som exempel i texten ovan, knappast lär locka fler personer till partierna. Snarare riskerar de tyvärr att långsiktigt fördjupa partiernas problem, och – om vi får tro t.ex. Gilljam och Jodals resultat – ändå inte lösa de grundläggande problem de var tänkta att lösa från början, utan snarare skapa en del oavsedda problem för den representativa demokratin.

Vi bör därför, tror jag, tänka oss för innan vi s.a.s. kommunaliserar demokratin. Inte minst bör partierna själva ställa sig frågan vad olika former av mer eller mindre ambitiösa deltagardemokratiska innovationer långsiktigt riskerar att göra med deras egna inre liv.

___

* Notera att övertygade anhängare av den representativa demokratin, kontra anhängare av deltagardemokratin, ökade rätt så dramatiskt mellan 2001 och 2010 (se sid 271 i Esaiasson, Gilljam och Persson 2011.). Utvecklingen sammanfaller också med trenden att förtroendet för våra folkvalda också ökat mycket kraftigt under samma tidsperiod.

___

Referenser och vidare läsning

Esaiasson, Peter, Mikael Gilljam och Mikael Persson (2011). ”Medborgarnas demokratiuppfattningar” i Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Oscarsson (red) Lycksalighetens ö. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet

Gidlund, Gullan och Tommy Möller (1999). Demokratins trotjänare. SOU 1999:30. Stockholm: Fakta Info Direkt.

Gilljam, Mikael (2003). ”Deltagardemokrati med förhinder”, i Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Malmö: Liber.

Gilljam, Mikael och Ola Jodal (2005). Kommunala demokratisatsningar: vägen till en mer vital demokrati? CEFOS: Göteborgs universitet.

Gilljam, Mikael och Ola Jodal (2002). ”Medborgarnas demokratiuppfattningar”, i Sören Holmberg och Lennart Weibull (red.) Det våras för politiken – trettiotvå artiklar om politik, medier och samhälle. Göteborg: Göteborgs universitet, SOM-institutet.

Erlingsson, Gissur Ó. (2008). Partier i kommunpolitiken. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.

Jarl, Maria (2003). ”Deltagardemokraterna och den representativa demokratin”, i Mikael Gilljam och Jörgen Hermansson (red.) Demokratins mekanismer. Lund: Liber.

Karlsson, David, Olof rommel & Johan svensson (2009). Alternativa politiska organisationer. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.

Montin, Stig (2006a). Politisk styrning och demokrati i kommunerna: Åtta dilemman i ett historiskt ljus. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting.

Montin, Stig (2006b). ”Från servicedemokrati mot ett medskaparsamhälle?”, i Leif Jonsson (red.) Kommunledning och samhällsutveckling. Lund: Studentlitteratur.

Montin, Stig (1998). Lokala demokratiexperiment: Exempel och analyser. SOU 1998:155. Stockholm: Fritzes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s