Varför bildas nya partier?

Hösten 2005 disputerade jag på avhandlingen Varför bildas nya partier. Den försöker besvara varför människor bildar nya partier över huvud taget, och varför det blev allt vanligare att nya partier bildades under perioden 1973 – 2002. Studien har fått sina 15 minuter i rampljuset vart fjärde år sedan dess: under valår ringer journalister och vill veta mer om de nya partier som bildats inför de aktuella valen. (Kuriosa i sammanhanget: 2006 ledde avhandlingen förövrigt till mitt enda framträdande i Aktuellt. Ingen av mina större stunder: Jag fick låna Bo Inge Anderssons alldeles för stora kavaj, hade en passus som kändes som en vecka då jag tystnade, och i upphetsningen som följde kallade jag Bert Karlsson för ”cirkusdirektör”). Nåväl, på förekommen anledning tänkte jag kort sammanfatta ett par av mina käpphästar.

För nu är det dags igen – det är trots allt supervalår. Frågan om nya partier är i hög grad aktuell. För att plocka ett par exempel ur högen har s.k. sjukvårdspartier bildats i Landstinget Sörmland och i Region Skåne; och Sveriges första uttalade antikorruptionsparti har sett dagens ljus i Göteborg. Att människor finner det mödan värt att bilda ett nytt parti är rätt så fascinerande – för det är faktiskt lite gåtfullt, åtminstone ex ante. Förutom att partibildning/organisering tar tid och kostar pengar, riskerar partibildare sitt sociala anseende (hög sannolikhet för att ens handel och vandel nagelfars av t.ex. massmedia).

Och även om en individ trots detta väljer att bära dessa kostnader, och bildar ett parti, är det ingen enkel sak att locka till sig väljare. Nollhypotesen är att väljaren ogillar att kasta bort sina röster på nya, oprövade kort och vill vara säker på att tillräckligt många andra röstar på nykomlingen. Om alla väljare tänker på detta sätt, blir det svårt för nykomlingar att attrahera väljare. Slutligen, en ytterligare detalj som kan göra livet surt för nya partier, de etablerade partierna är i en sådan gynnsam position att de kan bygga trösklar för nykomlingarna. I stor utsträckning kan de styra den politiska debatten så att de själva gynnas (och små utmanare missgynnas), samt justera politiska spelregler till egen fördel – tänk bara exempelvis på partistödets och fyraprocentsspärrens betydelse.

 ***

Mot denna bakgrund är då förstås 10 000-kronorsfrågan: varför bildas nya partier över huvud taget, och varför såg det under en ganska lång period ut som om partibildning blev en allt vanligare strategi (och varför de då också fick en hygglig framgång i framför allt kommunalval). Jag vill lyfta fram tre samverkande faktorer som tillsammans kastar ett visst ljus över denna utveckling.

1. PUSH-FAKTORN: Sämre förnyelsekapacitet = fler hugade partientreprenörer?
För det första: en s.k. push-faktor. De etablerade partierna har genomgått vissa interna förändringar som gör att de inte längre tycks ha förmågan att husera alla som är beredda att vara politiskt aktiva. Exempelvis har de etablerade partiernas behov av att ha många medlemmar har minskat. Förr behövde partier många medlemmar för att kunna bedriva effektiva kampanjer, för att kunna lyssna in vad väljarna pratade om ute på gatan, och inte minst behövde man medlemmar för ekonomins skull. Idag kampanjar man med hjälp av PR-byråer och genom stora medier, man lyssnar in väljarnas synpunkter genom fokusgrupper eller opinionsmätningar, och man har i princip gjort sig helt oberoende av medlemsintäkterna. Ett uttryck för detta är att drygt hälften av partiernas medlemmar har försvunnit sedan 1991, vilket motsvarar omkring 300 000 personer; och nästan 5 av 6 medlemmar har försvunnit sedan slutet på 1960-talet. Något slarvigt kan man, mot denna bakgrund formulera hypotesen att något hänt med partiernas förnyelsekapacitet – att det blivit svårare för folk att (a) göra karriär inom partierna, och (b) föra fram nya idéer. Fyrfältaren nedan fångar vad jag far efter: vid situationen i ”punkt A” är sannolikheten rätt låg att potentiella partientreprenörer bryter sig loss och bildar ett nytt parti; medan ju mer vi rör oss mot ”punkt D”, desto mer ökar sannolikheten för att potentiella partientreprenörer lägger ned sitt engagemang i ett etablerat parti och startar eget – något man kan förvänta sig om individer tycker att det är svårt att göra karriär och/eller föra fram nya idéer.

Så, min tanke är här alltså: Rimligen måste engagemanget hos alla besvikna gamla partiaktiva (alternativt potentiellt nya partiaktiva) ta vägen någonstans. Om alla dessa (lätt vredgade individer) inte helt resignerar inför utsikterna att påverka politiken – fast man inte längre vill vara engagerad i ett etablerat parti – skulle en väg kunna vara att öppna egen låda, att starta ett helt nytt parti.

2. PULL-FAKTORN: Mindre lojala väljare = jaktmarker för nya partier
Som ensam förklaring är detta förstås otillräckligt. För att starta ett parti krävs att den presumtive partibildaren tror att det finns presumtiva väljare, att det finns en marknad för det nya partiet, och det är här den andra faktorn kliver in på scenen. Det finns nämligen rätt så goda skäl att tro att utsikterna för valframgång för ett nytt parti ökat under den gångna trettioårsperioden. Detta, säger litteraturen, kan hänga samman med två saker: (a) Många har argumenterat för att partierna är blivit dåliga på att fånga upp väljarnas synpunkter och behov – att partiernas kanalfunktion s.a.s. ”slammat igen”: man förmår inte ta in nya frågor som intresserar väljarna på sina agendor; och (b): Åtminstone under perioden fram till och med 1998 ökade politikermisstron. Idealtypiskt resonerat, är argumentet här att vi rört oss från ”punkt A” i riktning mot ”punkt D” – åtminstone fram till och med 1998. Jämfört med situationen i ”punkt A” (där manöverutrymmet för nya partier är litet), kan en partientreprenör allt mer räkna med fler ”kunder” när vi närmar oss ”punkt D”.

Jag gör inte anspråk på att säga att argumentet ovan förklarar utvecklingen – men vi vet att läget åtminstone ser ut som följer: Från att närmast regelmässigt ha röstat på ett och samma parti, har väljarna börjat bestämma sig allt senare i valrörelserna för vilket parti de skall rösta på, deras lojalitet/partiidentifikation blir allt mindre – vilket får sitt uttryck i att de byter parti från val till val och de delar på sina röster mellan kommun-, landstings- och riksdagsval. Andelen osäkra väljare ökar och många väljare uppger att de har svårt att se skillnader mellan de etablerade partierna. En slug partientreprenör ser förstås möjligheter i rörligheten på denna marknad, med allt mindre trogna ”kunder” visavi de etablerade varumärkena. Situationen torde locka en lite förargad och revanschlysten före detta partiaktiv att åtminstone leka med tanken att bilda ett nytt parti och testa dess vingar.

3. SPRIDNINGSFAKTORN: ”Det blir vanligare… för att det blir vanligare!”
Det finns en tredje, kompletterande faktor: För ett par år sedan undersökte jag de kommunala valen mellan 1973–2002 för att ta reda på om det är mer sannolikt att nya partier tar plats i kommunfullmäktige om grannkommunen sedan tidigare hade ett icke-riksdagsetablerat parti i fullmäktige. Detta visade sig stämma hyggligt. Orsaken till detta ”spridningssamband” – ja, så argumenterar åtminstone jag – är följande: Om en människa i en viss kommun vid en tidigare tidpunkt når framgång med sitt nya parti, ger denna framgång andra personer i närheten – till exempel i den egna kommunen, grannkommunerna eller regionen) information om att ett partibildningsprojekt faktiskt är fullt möjligt. Informationen gör att personer i exempelvis grannkommuner blir mer övertygade om att ett partibildningsprojekt i just deras kommun också kan lyckas. Nya partier blir vanligare helt enkelt för att senare partibildare inspireras av partibildningspionjärer; de blir vanligare för att de s.a.s. blir vanligare.

***

I avhandlingen, som alltså kom 2005, sammanfattade jag lite förenklat resultaten på följande sätt. De två översta rutorna ska betraktas som ett slags bakomliggande strukturella förutsättningar/omständigheter; medan de tre nedre handlar om de enskilda partientreprenörernas väg mot partibildningsbeslutet:

Ni kan förstås själva läsa argumenten och beläggen i avhandlingen – texten finns online – men jag ska kort säga att en av pull-faktorerna i figuren blivit obsolet (argumentet gäller ju perioden 1973 – 2002): även om misstron mot partier (som institutioner) är fortsatt stor; har förtroendet för partirepresentanter plötsligt ökat igen, dramatiskt. Ser vi till push-faktorerna, det som s.a.s. puttar ut, eller avskräcker, politiskt engagerade individer från de etablerade partierna, skulle jag formulera mig annorlunda idag. ”Oframkomliga”, förstås vara ”svårframkomliga”; även om det – som t.ex. Jan Teorell och Karl Loxbo argumenterar för – ingalunda är empiriskt belagt att interndemokratin i etablerade partier har försämrats över tid. Ni får ta det för vad det är – mina två cent på frågeställningen om nya partier.

FÖRDJUPA DIG? LÄS HÄR (OCH, I FÖRVÄG, FÖRLÅT FÖR SKAMLÖS EGENREKLAM…)
Bolin, N. (2012). Målsättning riksdagen : Ett aktörsperspektiv på nya partiers inträde i det nationella parlamentet. Diss. Umeå : Umeå universitet, 2012 (Statsvetenskapliga institutionens skriftserie : 2012:3)

Borgs, Martin och Maria H. Rankka (1996). Politikens entreprenörer. Stockholm: Timbro.

Eriksson, Cecilia (1999). Lokalt engagemang med platsideologisk bas – exemplet lokala partier. Novemus: Örebro universitet.

Erlingsson, Gissur Ó, Karl Loxbo och Richard Öhrvall (2012). ”Anti-immigrant Parties, Local Presence and Electoral Success”,Local Government Studies 38(6), 817-839.

Erlingsson, Gissur Ó. och Mikael Persson (2011). ”The Swedish Pirate Party and the 2009 European Parliament Election: Protest or Issue Voting?”, Politics, 31(3), 121-128.

Erlingsson, Gissur Ó. (2009) ”The Spatial Diffusion of Party-entrepreneurs in Swedish Local Politics”, Political Geography28(7), 654-673.

Erlingsson, Gissur Ó. (2009). ”Why Do Party Systems Tend to Have So Few Players? A Review of Rationalist’s Contributions”, Bifröst Journal of Social Science 3(1), 113-123.

Erlingsson, Gissur Ó. och Mikael Persson (2010). ”Utmanarna: Idéer, opinion och uppkomst”, Statsvetenskaplig tidskrift nr 2, 229-248.

Erlingsson, Gissur Ó. (2006). ”Varför bildas nya partier? Vrede och revanschlust som beslutsmobiliserande faktorer”, Sociologisk Forskning, nr 3, 43-74.

Erlingsson, Gissur Ó. (2005). Varför bildas nya partier? Om kollektivt handlande och partientreprenörer (doktorsavhandling). Lund: Lund Political Studies, Dept of Political Science.

Erlingsson, Gissur Ó. (2002). ”Spelar representation av nya, lokala partier någon roll, och i så fall vilken?” Kommunal Ekonomi och Politik 6(1), 7-34.

Fridolfsson, Charlotte och Gullan Gidlund (2002). De lokala partierna och den nya politiska kartan. Örebro: Novemus, Örebro Universitet.

Gidlund, Janerik, (1978). Aktionsgrupper och lokala partier. Lund: CWK Gleerup.

Wörlund, Ingemar (1999). ”Lokala partier i Sverige”, Kommunal ekonomi och politik. 3(3), 51–64.