Anarki, banditer och Bitcoins

Utan vidare förvarning försvann igår plötsligt Mt. Gox, den äldsta och näst största börsen för handel av Bitcoins, från internet. Bitcoin (månadens nyord december 2013) är en digital och decentraliserad ny form av valuta. Till skillnad från vanliga valutor, som ges ut och regleras av centralbanker, bygger Bitcoin istället på en programvara med öppen källkod som drivs gemensamt av användarna. De tekniska lösningarna är komplicerade, men poängen är att Bitcoin kan föras över från en person till en annan utan att involvera en bank, och därmed utan transaktionsavgifter. Penningmängden är också förutbestämd i programvaran, och kan alltså inte påverkas av någon centralbank eller regering.

Detta har fått en del att proklamera att Bitcoin är framtidens valuta, och den tilltagande uppmärksamheten (se till exempel här och här) har fått marknadskursen på Bitcoins att öka från några bråkdelar av ett öre till över 1000 dollar per styck som mest, för några månader sedan. Användandet av Bitcoin som betalningsmedel är dock än så länge begränsat till entusiaster.

Bevara tidningen Riksdag och Departement

Tidningen Riksdag och Departement (RoD) är nedläggningshotad. Tidningen har getts ut sedan 1976 och har sina rötter i ett statligt informationsblad som regeringen började ge ut redan 1939. Administrativ huvudman är den svenska riksdagen, men riksdagen har inget inflytande över tidningens innehåll. RoDs uppgift är att täcka alla politiska beslut som leder fram till lagändringar. Alla direktiv, SOU, Ds och propositioner rapporteras. Tidningen gör också ett urval av vad läsaren behöver veta om sådant som lagrådsremisser, remissrundor, motioner etc.

I mitt arbete med att förstå vilka politiska beslut som fattas i det svenska politiska systemet är RoD och dess arkiv väldigt användbara. Jag har därför varit i kontakt med riksdagens ledamöter i konstitutionsutskottet för att uttrycka min oro inför nedläggningsbeslutet. Under våren tar nämligen konstitutionsutskottets ledamöter personligen på sig ansvaret att antingen lägga ner eller värna denna unika källa till information om det demokratiska beslutsfattandet i Sverige.

Sveriges mest inflytelserika statsvetare i media, forskning och politik

Tidningen Dagens Samhälle rangordnade häromdagen svenska akademiker utifrån hur ofta de synts i media det senaste året. Toppade den uppmärksammade listan gjorde Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors, både professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. Statsvetare utgjorde 20 av 50 på listan (Politologerna Henrik Ekengren Oscarsson, Katarina Barrling och jag var tre av dem) och var alltså väl representerade, somliga skulle säkert säga överrepresenterade. Det är dock lite oklart vad Dagens Samhälles rankning syftar till att mäta. I artikeln talas det om ”proffstyckare” och medialt kändisskap, medan rubriken på listan är ”Mäktigaste akademikerna”. Att vara en inflytelserik akademiker handlar dock om mer än att synas i media – att göra inflytelserik forskning är naturligtvis också en mycket viktig, eller överordnad, komponent.

Jag tänkte, inspirerad av Dagens Samhälles rankning, försöka avgöra vilka svenska statsvetare som har mest inflytande i Sverige, i tre dimensioner: medier, akademi och policy. Är de som syns mycket i media också de som gör den mest inflytelserika forskningen, och de som påverkar politiken? Och vem är Sveriges mäktigaste statsvetare?

Undersökningen begränsas för att kunna göras heltäckande till professorer på svenska statsvetenskapliga institutioner, som listade av Statsvetenskapliga Förbundet. Jag har besökt institutionernas webplatser och där försökt kartlägga alla nu verksamma professorer och professorer emiritus, det vill säga pensionerade professorer som fortfarande arbetar. Totalt fann jag 84; 62 män och 22 kvinnor. Gästprofessorer har inte räknats med.

Dåliga arbetsvillkor för kommunstyrelseordföranden – ett demokratihot?

Detta är en fördjupad version av en krönika som idag publiceras i Södermanlands Nyheter.

***

Häromdagen blev jag litet bedrövad när jag läste en artikel i Dagens Samhälle (nr 3, 2014), där man behandlar omsättningen på lokala toppolitiker. Det visar sig att 60 stycken kommunstyrelseordförande hoppat av sina uppdrag i förtid. Bevakning, stress och utsatthet tycks kunna vara en underliggande förklaring till en del av avhoppen. En av avhopparna pekade nämligen ut ”en fruktansvärd arbetsmiljö” som orsaken till hans avhopp; en annan beskrev arbetsmiljön som att ”[d]u blir så utsatt. Hela familjen påverkas”.

Läsningen förde mina tankar till Rudin. Ni minns, stockholmspolitikern som snattade en whiskeyflaska, medgav alkoholproblem och tog en s.k. ”time-out”. Även Dagens Nyheters Erik Helmersson gjorde en liknande association:

Det svindlar att tänka på hur hårt arbete, hur många urtrista möten, hur mycket motionsförfattande, hur långa sittningar genom diverse ältande av dagordningar som ligger bakom ett politiskt liv som Rudins. Alla dessa skakade händer, kaffekoppar, språngmarscher i regnet från konferens till sammanträde.

Ämnet – ledande politikers arbetsvillkor – är viktigt om vi bryr oss om den representativa demokratin. Det väcker en fråga om politikens villkor: Begär vi för mycket av våra ledande kommunpolitiker? Jag lutar åt att så kan vara fallet, och sålunda att kommunsverige måste arbeta mer aktivt och medvetet med olika typer av stödfunktioner som gör det mer mänskligt för, till exempel, kommunstyrelseordföranden att fullgöra sina uppdrag (med hälsan i behåll).

Junilistan kandiderar till fel parlament

Det här är ett gästinlägg av Markus Johansson, doktorand i statsvetenskap vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

***

2014 ställer Junilistan upp i valet till Europaparlamentet för tredje gången. 2004 ställde man upp första gången och vann över 14 % av de svenska väljarna och fick därmed tre mandat i Europaparlamentet. Vid valet 2009 lyckades man inte behålla någon av sina platser när väljarstödet sjönk till 3,6 %. Inför valet 2014 är partiet tillbaka med nya förgrundsgestalter, man har förnyat sig och lanserat en ny valplattform, presenterad på bland annat DN debatt den 18 februari.

Valplattformen består av tre prioriteringar: för det första, att fridlysa den svenska kronan genom att skapa ett permanent undantag från Euron likt det som Storbritannien och Danmark har sedan Maastrichtfördraget. Den andra prioriteringen är att omförhandla det svenska EU-avtalet för att återta beslutsbefogenheter till den nationella nivån. Ett sådant omförhandlat avtal vill man också folkomrösta om. För det tredje vill man lagstifta om att varje ny maktförskjutning till EU ska vara föremål för folkomröstning. Denna sista punkt skulle i princip innebära ett folkomröstningskrav vid godkännande av nya fördrag, liknande det konstitutionella krav som finns på Irland. Junilistans tre prioriteringar kan reduceras till två huvudpunkter, att dels omförhandla det svenska EU-avtalet, eurokravet inkluderat, och att dels få till stånd ett krav på folkomröstning vid nya fördragsändringar. Ingen av dessa Junilistans prioriterade frågor avgörs i Europaparlamentet.

Att vara eller inte vara intellektuell i politiken – recension av Maud Olofssons bok ”Jag är den jag är”

Maud Olofsson har kommit ut med sina memoarer. När jag fick höra talas om att memoarerna skulle släppas i början av valåret undrade jag om Olofsson skulle göra en Kjell-Olof Feldt, det vill säga ta chansen att läxa upp de sina. Olofsson är trots allt upphovskvinna till Alliansen, en konstellation som just nu inte övertygar i opinionsundersökningarna. Men Olofsson har inte några sådana ambitioner Det är istället en rak berättelse om livet före och i toppolitiken.

Hur förebygger man korruption och nepotism i rekryteringen av ämbetsmän?

Ett stort problem i många länder är att den offentliga förvaltningen är genomkorrupt. Mycket forskning pekar nu på att formerna för rekrytering här är en viktig faktor. När tjänstemän rekryteras efter politisk lojalitet, eller genom nepotism (gynnande av familjemedlemmar), ökar risken för korruption. Som jag skrev häromdagen är anledningarna två. För det första riskerar personer som är inkompetenta och har tvivelaktig moral anställas. För det andra minskar ämbetsmännens incitament att anmäla korruption när de är beroende av sina överordnades välvilja för att behålla jobbet. I länder där det finns väldigt få regler för hur ämbetsmän ska anställas, som Nicaragua, är politisering och nepotism ett jätteproblem.

Efter att den amerikanske presidenten James Garfield mördades 1881 av en (galen) person som var missnöjd med att inte ha fått ett jobb i förvaltningen trots att han stöttat Garfield gjordes anställningssystemet om i USA, enligt en modell som sedan kommit att bli inflytelserik. I stora drag centraliserades makten att anställa, bort från cheferna i förvaltningen. Jobbsökande utvärderades genom standardiserade tester som rättades centralt, och cheferna blev hänvisade till att välja mellan de tre som presterat bäst på testet. Detta försvårade givetvis möjligheterna att anställa politiska supporters och var en viktig del i professionaliseringen av den amerikanska förvaltningen.

Nya partier och den magnetiska vänster/högerskalan

Idag presenterar Göteborgs-Posten en undersökning som jag gjort åt tidningen, där jag gått igenom de 133 voteringar (omröstningar) som ägt rum i Göteborgs kommunfullmäktige hittills under mandatperioden. För varje omröstning har jag undersökt vilka partier som röstar på samma sätt – ja, nej eller avstår, och därefter sammanställt ett diagram som visar hur ofta de olika partierna röstar på samma sätt.

Huvudpoängen i GP:s artikel är att det lokala partiet Vägvalet, vars profilfråga är motstånd mot trängselskatten, mycket oftare röstar på samma sätt som allianspartierna M, Fp och Kd (C är ej representerat i kommunfullmäktige) än med de rödgröna partierna (som är i majoritet i Göteborg): 52-55% jämfört med 14-17% på samma sätt som de rödgröna. Faktum är att de borgerliga oftare röstar på samma sätt som de rödgröna än vad Vägvalet gör. Utifrån bland annat detta resultat satte GP rubriken att Vägvalet var ”Mer höger än Moderaterna”. På sin blogg skriver partiledaren Theo Papaioannou och Håkan Andersson kritiskt om undersökningen och menar bland annat att de inte borde betecknas som höger när de röstar emot hela etablissemanget. Vidare vill de inte placera in partiet på vänster/högerskalan.

När kommer första opinionsmätningen inför EP-valet?

Nu väntar vi med spänning på den första opinionsmätningen av svenskarnas röstningsintention i 2014 års Europaparlamentsval. Hur många opinionsmätningar som beställs av medieredaktioner kan ses som en viktig indikator på valtemperaturen: Hur intressant och spännande kommer EP-valet att bli?

EP-valet 2009 blev ett fall framåt när det gäller valdeltagandet. Redan i januari började radions P1 att intervjua presumptiva kandidater till parlamentet. Hittills har det varit mycket surr om supervalår men ännu låter de mer konkreta avtrycken i medievalrörelsebevakningen vänta på sig. Ännu inte så mycket fokus på Europaparlamentsvalet. (Kanske beror det på att jag var föräldraledig våren 2009 och hade radion påslagen hela dagarna).

Sist det begav sig genomfördes sammanlagt tjugo opinionsmätningar som handlade explicit om röstning i Europaparlamentsvalet. Den första dök upp ungefär nu, i början av februari, och genomfördes av Sifo. Nästan alla mätningar genomfördes dock under den sista månaden inför EP-valet. Nu väntar vi med spänning på första mätningen inför årets EP-val. Då kan jag äntligen köra mitt skript som talar om vilka av partiernas kandidater som står med foten inne i parlamentet.

Källa: Oscarsson & Holmberg (2010) Väljarbeteende i Europaval. Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen.

Varje EP-val behöver sitt utmanarparti. Förra gången var det Piratpartiet som utsågs att spela rollen. Efter Pirate Bay-rättegången i början av april började PP framträda i opinionsmätningarna. I en undersökning från Synovate den 29 april kom den första indikationen på att det höll på att hända saker. Den överraskande opinionsframgången bekräftades snart av andra mätningar. PP fick vittring på att ta mandat. Opinionsvinden skapade medieuppmärksamhet och utrymme för partiet att artikulera sina valfrågor. Till slut vann PP två mandat och representation i Europaparlamentet 2009-2014. Det är dessa mandat partiet ska försöka försvara den 25 maj.

Sena och snabba opinionsförskjutningar inför EP-val har vi nu sett vid två tillfällen, med Junilistan 2004 och med Piratpartiet 2009. Valrörelsen är kortare, väljarna bestämmer sig senare, medierna har svårt att hantera EP-valen som de hanterar våra riksdagsval, partierna har tidigare satsat mindre och sänkt garden i EP-valsammanhang. Nu ligger EP-valet blott 112 dagar från riksdagsvalet och vi förväntar oss att det kan komma att påverka karaktären på EP-valrörelsen. Utrymmet för överraskningar kan vara mindre än tidigare.

Farorna med en politiserad förvaltning

I dagarna har ett ”öppet brev” till anställda i Stockholms läns landsting, det vill säga ett pressmeddelande på Stockholms läns landstings hemsida, diskuterats och kritiserats. I brevet varnar Kristoffer Tamsons, valledare för Nya moderaterna i landstinget, för konsekvenserna av en socialdemokratisk valseger i riksdagsvalet. Bland annat skriver Tamsons att många anställda inom landstingen skulle ”riskera att få sparken” med en vänsterregering.

Kritikerna menar att brevet är ett försök att missbruka ställningen som arbetsgivare för att påverka de anställdas val. Visserligen tycker jag att brevet är ganska tondövt, och ser vid en snabb överblick ut att sticka ut jämfört med övriga pressmeddelanden på sidan, men Vänsterpartiet kunde samma dag som brevet kom släppa ett eget pressmeddelande på samma sida där Tamsons brev kritiserades. Vänsterpartiet har också tidigare kritiserat Alliansen i pressmeddelanden.

För mig ser det här alltså inte ut som ett allvarligt övertramp. Men händelsen aktualiserar en fråga som vanligtvis är mycket mer aktuell i andra länder, om farorna med en politiserad förvaltning. I en sådan har politikerna makt att både ”hire and fire”, anställa och avskeda, de som jobbar i den offentliga förvaltningen. Det här får framförallt två olyckliga konsekvenser.