Att vara eller inte vara intellektuell i politiken – recension av Maud Olofssons bok ”Jag är den jag är”

Maud Olofsson har kommit ut med sina memoarer. När jag fick höra talas om att memoarerna skulle släppas i början av valåret undrade jag om Olofsson skulle göra en Kjell-Olof Feldt, det vill säga ta chansen att läxa upp de sina. Olofsson är trots allt upphovskvinna till Alliansen, en konstellation som just nu inte övertygar i opinionsundersökningarna. Men Olofsson har inte några sådana ambitioner Det är istället en rak berättelse om livet före och i toppolitiken.Boken börjar på för ett för politiska memoarer traditionellt sätt. Politikern beskriver sin uppväxt som tämligen knaper. Kanske var det inte en uppväxt i armod, men det vändes på slantarna. Man kan faktiskt säga att Olofsson tar avstamp i ett klassanalytiskt tänkande. Upprepade gånger återkommer hon till att hon saknar akademisk utbildning och ser likheter med hur andra centerpartister, på grund av deras enklare bakgrund, har setts ner på. Bland annat stannar hon i hur Fälldin behandlades: ”den högutbildade stadsbon Olof Palme, som aldrig kunde acceptera att en bonde från Ramvik hade besegrat honom/// Det var som om han inte dög bara för att han kom från enklare förhållanden och inte hade någon högre utbildning.”

Olofsson berättar att hon inte fick lära sig engelska skolan. Läraren kunde inte engelska. Gymnasietiden i Örnsköldsvik gav inte mersmak. Det var jobbigt att vara en rund tjej från landet med bristande baskunskaper. Hon hade särskilt problem med svenskläraren. Problemet – jo, läraren var folkpartist ”Svenskläraren var folkpartist och gillade inte mina åsikter, så jag fick tillbaka uppsatsen fullklottrad med politiska kommentarer. Jag blev sur och besviken och drog slutsatsen att skolan inte var något ställe för oss med starka uppfattningar”. Sagt och gjort, efter gymnasiet var det slutpluggat. Efter några år som ungdomspolitiker politik blev hon mamma och fick tre barn i snabb följd. Med tre barn och inget fast jobb var familjens ekonomi bitvis hårt ansträngd. I denna pressade situation ringer dåvarande arbetsmarknadsminister, Börje Hörnlund, och undrar om hon inte kunde tänka sig att börja jobba som politisk sakkunnig på hans departement. Ett ganska osannolik scenario för en hemmavarande trebarnsmamma med enbart gymnasieutbildning i bagaget. Men ändå inte.

Skärmavbild 2014-02-13 kl. 21.47.01

Olofssons formella utbildning må vara begränsad, men hennes politiska utbildning håller betydligt högre standard. Fadern Hans Olssons var en inflytelserik centerpolitiker och vid köksbordet hemma i Högfors satt ofta Torbjörn Fälldin och diskuterade politik. Maken Rolf var aktiv centerpartist och politikerproffs. Själv hade Olofsson varit mycket engagerad i Centerns ungdomsförbund och lärt sig politikens ABC. Den klassanalys som Olofsson använder sig av borde således även kompletteras med en analys om villkoren för politikerklassen. I memoarerna går hon inte närmare in på hur det kom sig att Hörnlund erbjöd henne ett jobb. Men i artikel i tidningen Fokus berättas att det var kompisen och ordförande i finansutskottet Per-Ola Eriksson som tjatade på Hörnlund att anställa Olofsson. Hörnlund gick med på det eftersom han ”hade högaktning för hennes far”. Om Olofsson håller med om den beskrivningen framgår dock inte av boken. Efter det att den borgerliga regeringen förlorade valet 1994 gjorde partiet ansträngningar för att ta hand om de sina. Olofsson erbjöds en riksdagsplats, men hon tackade nej och blev istället rekryterad till länsstyrelsen. Olofsson var helt enkelt en politisk insider med stort politiskt kapital i bagaget.

Skillnaden mellan att vara en insider och en outsider i politiken blir tydlig när jag parallellt med Olofssons bok läser Michael Ignatieffs memoarer. Ignatieff valdes 2009 till partiledare för det liberala partiet i Kanada. Förhoppningen var han i rollen som outsider med ett liv bortom partipolitiken skulle kunna revitalisera ett krisande parti. Ignatieff har allt det som Olofsson säger sig vara i avsaknad av. När Ignatieff gav sig in i politiken var han en uppburen intellektuell och aktiv som lärare vid Harvard, ett amerikanskt prestigeuniversitet. Men vid partiledarvalet var han dryga 60 års ålder och stod inför utmaningen att lära sig sådant som Olofssons hade fått med sig sedan barnsben. Det som skulle vara Ignatieffs styrka blev strax hans svaghet.

Skärmavbild 2014-02-13 kl. 21.54.58

Problemen för Ignatieff började redan vid partiledarvalet 2006. De andra kandidaterna (alla huskatter och några till och med tidigare ministrar) bildsatte Ignatieff som etablissemangets kandidat. I sin bok har Ignatieff svårt att förstå varför han som outsider blir betraktad som partietablissemang. Men politik är inte någon akademisk tankeövning och Ignatieff lyckas inte förändra beskrivningen av honom. Till en början gick det trots allt ganska bra. Ignatieff väckte intresse och han vann den första rundan i partiledarvalet. Men de slagna insiderkandidaterna endas kring den tredjerankande kandidaten och professorn i statsvetenskap Stéphane Dion. Dion blir därmed ny partiledare och han vill inte ha med Ignatieff att göra. Två år senare är det dags för val. Liberalerna förlorar ånyo och Dion avgår. Nu får Ignatieff chansen att som partiledare försöka besegra den sittande konservativa regeringen (för den som till äventyrs vill se en statsvetare (Dion) kapitalt misslyckas med att besvara frågor från en journalist kan med fördel ta del av detta klipp).

För att göra en misslyckad historia kort – med Ignatieff som partiledare gjorde det liberala partiet 2011 sitt sämsta val någonsin. Misslyckandet kulminerade i att Ignatieff till och med tappade sin riksdagsplats. En bidragande orsak till debaclet var en kampanj som regeringen, med premiärminister Stephen Harper i spetsen, riktade mot Ignatieffs person. Under parollen ”Just visiting” fick tv-tittarna höra att Ignatieff återvänt till Kanada bara för att göra politisk karriär, och att han som liberal elitist saknade grundläggande kunskaper om det kanadensiska samhället. Kampanjen träffade där den skulle och Ignatieff lyckades inte bemöta angreppen. Problemet med kampanjen var enligt Ignatieff själv att den hade rätt. Ignatieff var en liberal professor som återvänt till Kanada för att ge sig in i politiken.

Skillnaden mellan Ignatieff och Olofsson är på alla sätt betydande och några mer långtgående slutsatser är svåra att dra. Men det är uppenbart att det som är komplicerat för nykomlingen Ignatieff kommer helt naturligt för Olofsson. Den berömda badtunnan var enligt Olofsson bara något hon drog till med när journalisterna började ställa frågor om vad partiledarna skulle göra i Högfors. Likaså beskriver hon skapandet av dokumentet som tillkom i Högfors som att ”man måste ha något att visa upp”. Därefter märktes att journalisterna gillade upplägget, och då beslöt man sig för att ha ett möte hos Hägglund med ytterligare preciseringar och utfästelser. Om man frågar Olofsson var det alltså inte mycket svårare än att bjuda på kaffe vid köksbordet hemma i Högfors (ungefär som man alltid gjort) när man skapade den tämligen unika konstellation som idag går under namnet Alliansen. Jag kan dock tänka mig att en och annan av Alliansens PR-strateger skulle vilja beskriva processen som mycket mer komplex och som en seger för en smart uttänkt strategi. Men i Olofssons bok framstår det viktiga Högforsmötet mer som något som kändes rätt i magtrakten.

En professorstitel vid ett fint universitet är inte någon garanti för politisk framgång. Och det behöver inte vara en nackdel att bara ha gymnasiebetyg och knackig engelska för att förstå det politiska hantverket. Ignatieff själv säger att politik inte är något man kan lära ut, utan något som en person med fallenhet kan lära sig – om denne lägger ner tillräckligt mycket tid. En outsider som vill lyckas med det komplexa uppdraget att vara politiker på toppnivå bör nog läsa Ignatieffs bok först. En insider som vill veta hur man lyckas med det politiska hantverket utan att krångla till det kommer att ha glädje av Olofssons berättelse.

Till sist, det liberala partiet i Kanada valde efter Ignatieffs avgång att satsa på den forne partiledaren och statsminister Pierre Trudeaus son Justin Trudeau som ny partiledare. En insider från den politiska överklassen framstod som det givna valet efter en tids vandring i den intellektuella öknen.

2 thoughts on “Att vara eller inte vara intellektuell i politiken – recension av Maud Olofssons bok ”Jag är den jag är”

  1. Mycket intressant. Videon med Dion var genuint plågsam.

    Jag noterade detta: ”Ignatieff själv säger att politik inte är något man kan lära ut, utan något som en person med fallenhet kan lära sig – om denne lägger ner tillräckligt mycket tid.”

    Det låter helt fel alternativt trivialt. Byt ut politik mot juridik, marknadsföring eller spjutkastning, och jag är rätt säker på att den 60-årige professorn skulle säga samma sak efter att ha haft en mycket likartad upplevelse om han försökt skola om sig på äldre dar.

    Sen förefaller det problematiskt att det finns ett sådant gap mellan en framgångsrik politiker (alltså en person som blir omvald) och framgångsrik politik (alltså genomförandet av förändringar som förbättrar samhället).

  2. Micke: Gapet består lite förenklat i ett tryck. Nämligen ett politiskt tryck från ett väsentligt samhällsintresse. Politiker kan inte, hur skickliga de än är, ändra något ensamma. De är bara de hantverkare som lotsar förändringen genom apparaten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s