Bevara tidningen Riksdag och Departement

Tidningen Riksdag och Departement (RoD) är nedläggningshotad. Tidningen har getts ut sedan 1976 och har sina rötter i ett statligt informationsblad som regeringen började ge ut redan 1939. Administrativ huvudman är den svenska riksdagen, men riksdagen har inget inflytande över tidningens innehåll. RoDs uppgift är att täcka alla politiska beslut som leder fram till lagändringar. Alla direktiv, SOU, Ds och propositioner rapporteras. Tidningen gör också ett urval av vad läsaren behöver veta om sådant som lagrådsremisser, remissrundor, motioner etc.

I mitt arbete med att förstå vilka politiska beslut som fattas i det svenska politiska systemet är RoD och dess arkiv väldigt användbara. Jag har därför varit i kontakt med riksdagens ledamöter i konstitutionsutskottet för att uttrycka min oro inför nedläggningsbeslutet. Under våren tar nämligen konstitutionsutskottets ledamöter personligen på sig ansvaret att antingen lägga ner eller värna denna unika källa till information om det demokratiska beslutsfattandet i Sverige.

Mitt perspektiv på RoD är konstitutionellt och handlar om att ett demokratiskt system bör göra allt som står i dess makt för att underlätta granskningen av vilka beslut som fattas av valda beslutsfattare. I tider då ett av problemen för effektiv granskning av politiska beslut är överflödet av information (och inte bara underskottet av detsamma) spelar RoD en avgörande roll. Som jag ser det har svenska riksdagsledamöter dessutom ett arv att förvalta när det gäller att vara konstitutionellt innovativa för att hålla det svenska offentliga beslutsfattandet öppet.

Det är nämligen svårare än vad man tror att förstå vilka beslut som faktiskt fattas i en demokratisk stat. Det finns inga lättförstådda register över vilka beslut som fattas (än mindre över dem som inte fattas). Trots att vi i Sverige har vår offentlighetsprincip, trots att det finns beslutsprotokoll för det mesta, trots att fria medier granskar och rapporterar, så är det svårt att skapa sig en överblick över vad det är som beslutas och inte beslutas av regering och riksdag.

En viktig orsak till att det är svårt är att det finns så mycket information och att det tar tid att lära sig att lotsa sig fram i systemen. Riksdagen fattar tusentals beslut varje år. Och inför de besluten hålls det debatter, frågestunder, utfrågningar, remissrundor, lagrådsgranskningar etc. Allt detta sätts på pränt och skapar text att gå igenom när man skall skapa sig en bild av vad som görs och vem det är som skall ha ansvar för vad det är som görs och inte görs.

Utöver riksdagens beslut så fattar regeringen egna beslut. Varje vecka har regeringen torsdagssammanträden där det i genomsnitt fattas ungefär hundra beslut. Det betyder att mellan 6000 och 7000 regeringsärenden listas per år i beslutsprotokoll. I dessa dokument nämns besluten bara med namn och för att förstå vad besluten handlar om måste man ta del av och sortera i förarbeten, utredningsdirektiv, remissvar etc.

Riksdagens och regeringens hemsidor ger förstås massor av information om vilka beslut som fattas, se till exempel här och här. Och på t.ex. www.lagrummet.se listas vilka lagar Sverige har, vilka förarbeten som skapas, vad varje enskild ledamot skrivit eller sagt i kammaren m.m. Men när sökningen gäller ett visst ämnesområde (snarare än en viss aktör eller en typ av dokument) är sökningsmöjligheterna mindre. Särskilt om frågorna sträcker sig över flera olika departement. Det finns inga officiella databaser som baseras på policybeslut. Om jag som medborgare till exempel vill ta reda på vilka beslut som har fattats som har betydelse för byggandet av äldreboenden, eller för allergisanering av skolor, eller för det svenska pensionssystemet eller för hur sopsortering skall gå till, så har jag många timmars sökande och läsande framför mig om jag bara skall förlita mig på de elektroniska resurser som riksdag och regering själva tillgängliggör på sina hemsidor. Som forskare måste jag göra just det, men även jag är beroende av ingångar och ledtrådar för att göra mina sökningar effektiva. RoD är tveklöst den bästa källan till sådana ingångar. Hemsidan lagrummet.se använder jag mer som ett sista steg, när jag vet vad det är jag letar efter eller behöver få information bekräftad.

Inom forskningen använder vi ibland begreppet ”big data” för att illustrera att det finns en enorm mängd information att undersöka i dagens elektroniska samhällen. Forskarna är eniga om att vi numer inte främst behöver personer som samlar in all denna data. Vi behöver anställa människor som kan komma på intressanta frågor att ställa till datan. Vi behöver teorier, ingångar och klokskaper för att kunna dra intressanta slutsatser utifrån de enorma mängderna text och ”datapunkter” som snurrar runt i den elektroniska verkligheten.

På samma sätt behöver medborgare kloka människor och kloka system som lotsar oss genom informationsrökridåer och visar oss fram till det viktiga när det gäller det politiska beslutsfattandet. Riksdag och Departements roll i detta arbete är ovärderligt, unikt och essentiellt att bevara. Deras journalister har erfarenhet och kunskap, deras organisation är byggd för att klara just detta och de brinner för att göra det. Och idén att politiska system behöver människor med kompetens och engagemang för att möjliggöra öppenhet är inget konstigt i konstitutionellt hänseende. Den svenska offentlighetsprincipen kompletteras på ett självklart vis med att tjänstemän i offentlig regi utbildas och ges till uppgift att underlätta spridandet av och lotsandet i information.

Den svenska konstitutionella kreativiteten kring öppenhet bör berömmas och beskyddas även när det gäller den kreativa lösningen med att parlamentet äger och beskyddar en självständig tidning. Det må vara så att det inte är vanligt att ett parlament äger en tidning. Men svensk öppenhet är udda även på andra sätt. Det är udda med en offentlighetsprincip av svensk rang. Och det är udda att ha en snart 250 år gammal tryckfrihetsförordning. Sverige har i själva verket en lång historia av att vara udda och generös med offentliga medel – eller konstitutionellt innovativ som jag hellre vill kalla det – när det gäller öppenheten i det politiska beslutsfattandet. Konstitutionsutskottets ledamöter bör vara stolta över den tradition de har att förvalta och de bör axla det ansvar som det innebär att bära vidare dessa normer av innovativ öppenhet till nästa generations riksdagsledamöter.

***

Förresten och avslutningsvis: Politiker och partier borde vilja underlätta för granskningar av politiska beslut eftersom det leder till att uppmärksamhet ges till sakfrågor snarare än till det politiska spelet, och till substans snarare än till person. Vallöftesforskningen är, som tidigare beskrivits på den här bloggen, ett illustration till att politiker inte kan räkna med att bli rättvist bedömda för vad de fattar för beslut. Politiska beslut är långt ifrån alltid kända. Granskningar av vilka vallöften som uppfylls leder därför relativt ofta till att politiker får erkännande för vad de gör.

2 thoughts on “Bevara tidningen Riksdag och Departement

  1. Jag har hört från jurister att den rådande trenden är att lagändringar, förordningar mm kommenteras mindre, och man låter istället den nya lagen eller regeln så att säga ”tala för sig själv”. Kan du bekräfta den trenden, eller några kommentarer kring det?

    • Hej och tack för din kommentar. Låter intressant och värt att följa upp, men jag måste bolla ut det till jurister i nätrymden. Har inte koll på någon sådan litteratur. För övrigt håller jag med om att det är intressant med diskussioner om konstitutionell och juridisk kultur. Det är ju människor som tolkar regler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s