Från maskrosäng till tuktad rabatt – Miljöpartiet i förändring?

Förvåningen stod högt i tak då Miljöpartiet för snart ett år sedan höll sin årliga kongress. Vad som föreföll överraska var att det parti som mer och mer kommit att uppfattas som ett pragmatiskt parti bland andra, nu gav så tydliga påminnelser om sitt ursprung. Kongressen gick mot partiledningens beslut i centrala politiska frågor, dessutom på ett sätt som kunde komma att försvåra partiets ställning som vågmästare eftersom kongressens ståndpunkter (alldeles oavsett vilken dimension som dessa kan härledas till) av många tolkades som en rörelse åt vänster, så till den grad att tillställningen till och med applåderades av Vänsterpartiet. Den fråga som inställer sig är därför: är det en återgång till Miljöpartiets ursprung vi kan se?

Nej, inte i någon enkel mening lyder det grovhuggna svaret. Miljöpartiet är ett avsevärt mycket mer pragmatiskt och professionaliserat parti i dag än då det var nytt i riksdagen. Partiet har gått en lång väg från utomparlamentarisk rörelse till etablerat parlamentariskt parti, och under 1990- och 2000-talen även ingått i långtgående, rentav institutionaliserade, samarbeten med andra partier och regeringar. Forskningen indikerar ett större motstånd mot att ingå regeringskoalitioner hos gröna partier och Miljöpartiets utveckling på denna punkt är därför särskilt intressant. Det finns vidare ett större utrymme för en professionell hållning till politik i dag även om professionalismen betraktas med viss misstänksamhet.

Finns den kommunale väljaren? (Del 2)

Det här är den andra av tre delar i Gissur Ó Erlingssons och Henrik Ekengren Oscarssons serie ”Finns den kommunale väljaren?” Här försöker vi ringa in vad det är som karakteriserar ”röstdelaren”.

***

Som konstaterades i förra delen: Det politiska beteendet att en individ delar sina röster mellan riksdagsval, landstings/regionval och kommunval har blivit mycket vanligare sedan den gemensamma valdagen infördes 1970. Det förs understundom en livlig diskussion om huruvida denna trend endast ska betraktas i ljuset av ökad väljarrörlighet och försvagade känslor av partianhängarskap, eller som ett resultat av att allt fler väljare gör informerade bedömningar av lokala politiska förhållanden.

Svenska väljares kampanjexponering

Inför årets två val har Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet gått ut med att de ska satsa stort på så kallade dörrknackningskampanjer. Enligt uppgift är Socialdemokraternas mål inför Europaparlamentsvalet och Riksdagsvalet att knacka på 1,2 miljoner dörrar medan Moderaternas mål ligger på 900 000 dörrar. Dörrknackningskampanjer tjänar  vanligtvis två syften, dels att få väljare att rösta, dels att få väljare att rösta på ett visst parti.  Som det vid två tillfällen tidigare skrivits om på den här bloggen finns det anledning att förhålla sig skeptisk  när det gäller den förväntade effekten av dörrknackning samtidigt som det i Sverige fortfarande saknas studier där man med experimentellt upplägg undersöker huruvida satsningar på höja valdeltagandet verkligen har någon effekt.

I det här inlägget avser jag att backa ett steg och ställa frågan i vilken grad svenska väljare exponerar sig och blir exponerade för valkampanjer. Jag ska belysa svenska väljares kampanjexponering i Riksdagsvalet och Europaparlamentsvalet och hur utvecklingen har sett ut över tid. Samtliga uppgifter baseras på de svenska valundersökningarna för Riksdagsvalen respektive Europaparlamentsvalen och finns tidigare rapporterat i exempelvis böckerna Väljarbeteende i Europaval samt Nya svenska väljare (författade av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg).

Finns den kommunale väljaren? (Del 1)

Den kommande trilogin på temat ”Finns den kommunale väljaren?” är samförfattad av Gissur Ó Erlingsson och Henrik Ekengren Oskarsson. Vi ställer frågan om svenska väljare gör aktiva val i kommunpolitiken visavi rikspolitiken. Inläggsserien har denna struktur: (1) I det första inlägget försöker vi belägga att en lokal dimension vuxit fram i svensk politik de senaste 20 åren, (2) i det andra redovisar vi data på vilka väljargrupper som röstdelar, och (3) i det tredje försöker vi ringa in varför folk delar på sina röster mellan kommun- och riksdagsval.

***

Finns det skäl att tro att den aktive kommunväljaren inte finns?

För drygt 20 år sedan konstaterade Sören Holmberg (1993) att den kommunale väljaren inte finns. Enligt då tillgänglig data tycktes det inte som om kommunala avgjordes av kommunala frågor, utan av, med Holmbergs ord: “rikspolitiska partisympatier, rikspolitiska frågor och nationella valvindar”. Frågan är om inte Holmbergs slutsats egentligen är något man i förväg skulle kunna förvänta sig? Egenskaper hos (a) de rikstäckande partiorganisationerna och (b) hos väljarna ger det vid handen. Se här:

Statsministerduellen i SVT:s Agenda – påhopp eller egna förslag?

Val har en framåtblickande och en bakåtblickande del. Den bakåtblickande handlar om att utvärdera den sittande regeringens arbete under mandatperioden, och den framåtblickande om att utvärdera de olika partiernas förslag inför framtiden.

Både regering och opposition måste förhålla sig till båda delarna. Det ligger naturligtvis i både regeringens och oppositionens intresse att försöka framställa sitt eget program som det bästa inför framtiden. När det gäller den bakåtblickande delen handlar det för regeringen om att försöka försvara det de gjort under mandatperioden, och för oppositionen att försöka kritisera det regeringen gjort.

Anklagelser om att motståndarsidan saknar ett trovärdigt program för framtiden har kommit från båda håll. Oppositionen menar att regeringen är trött och bara föreslår skattesänkningar som lösningar på alla problem. Från regeringshåll har mycket av kritiken handlat om att oppositionen saknar ett sammanhållen vision och ett tydligt regeringsalternativ – Fredrik Reinfeldt (M) tackade också nej till en duell med Stefan Löfven(S) i SVT:s Agenda i februari 2013 med motiveringen att Löfven inte presenterat något regeringsalternativ.

Ikväll möttes dock statsministern och hans utmanare i en debatt i samma program. Jag försökte undersöka hur de två kombattanterna disponerade sin tid – valde de att prata om vad de själva står för, eller kritiserade de motståndaren?

Valet 1994 – Stödstrumpevalet

I en nyligen publicerad studie visar Lena Wängnerud och jag att valet 1994 var något speciellt. Det kom nämligen in rekordmånga feminister i den svenska riksdagen. Bakgrunden till inflödet av feminister i riksdagsvalet 1994 var att andelen kvinnor i parlamentet under 1980-talet hade ökat från 27 till 37 procent. De som eftersträvade ett jämställt parlament var inte nöjda, men det gick trots allt åt rätt håll. Sedan kom valet 1991. Andelen kvinnor i riksdagen var plötsligt nere i 33 procent. För första gången sedan 1920-talet minskade andelen invalda kvinnor i det svenska parlamentet i relation till föregående val. Den långsamma men ändå positiva utvecklingen hade nu brutits och till och med gått tillbaka.

Vem väljer EU-Kommissionens nästa ordförande?

Det här är ett gästinlägg av Sofie Blombäck, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

***

I fredags utsåg Europeiska folkpartiet (EPP) sin officiella kandidat till att efterträda Barroso på posten som EU-kommissionens ordförande. Luxemburgs före detta premiärminister Jean-Claude Juncker gör därmed Martin Schulz (Socialdemokraterna, S&D), Guy Verhofstadt (Liberalerna, ALDE), Alexis Tsipras (GUE/NGL) och José Bové och Ska Keller (Greens/EFA) sällskap som officiella kandidater. Om Europaparlamentet får som det vill kommer alltså en av dessa kandidater att sommaren 2014 väljas till ett av de tyngsta uppdragen inom EU. Läs mer om kandidaterna här.

Detta är första gången som en majoritet av partigrupperna så här öppet presenterar kandidater till posten. Formellt sett så föreslås kommissionens ordförande av Europeiska rådet, och parlamentet har rätt att godkänna eller förkasta förslaget. Ytligt sett skiljer sig detta inte jättemycket från hur till exempel en svensk statsminister utses. Partier föreslår kandidater, väljarna röstar på det parti vars kandidat de gillar och någon, i det här fallet rådet, har i uppdrag att föreslå en kandidat som parlamentet kan ge sitt stöd. Men i EU är processen betydligt mer komplicerad, av (minst) tre anledningar.