Förvåningen stod högt i tak då Miljöpartiet för snart ett år sedan höll sin årliga kongress. Vad som föreföll överraska var att det parti som mer och mer kommit att uppfattas som ett pragmatiskt parti bland andra, nu gav så tydliga påminnelser om sitt ursprung. Kongressen gick mot partiledningens beslut i centrala politiska frågor, dessutom på ett sätt som kunde komma att försvåra partiets ställning som vågmästare eftersom kongressens ståndpunkter (alldeles oavsett vilken dimension som dessa kan härledas till) av många tolkades som en rörelse åt vänster, så till den grad att tillställningen till och med applåderades av Vänsterpartiet. Den fråga som inställer sig är därför: är det en återgång till Miljöpartiets ursprung vi kan se?
Nej, inte i någon enkel mening lyder det grovhuggna svaret. Miljöpartiet är ett avsevärt mycket mer pragmatiskt och professionaliserat parti i dag än då det var nytt i riksdagen. Partiet har gått en lång väg från utomparlamentarisk rörelse till etablerat parlamentariskt parti, och under 1990- och 2000-talen även ingått i långtgående, rentav institutionaliserade, samarbeten med andra partier och regeringar. Forskningen indikerar ett större motstånd mot att ingå regeringskoalitioner hos gröna partier och Miljöpartiets utveckling på denna punkt är därför särskilt intressant. Det finns vidare ett större utrymme för en professionell hållning till politik i dag även om professionalismen betraktas med viss misstänksamhet.