Valet 1994 – Stödstrumpevalet

I en nyligen publicerad studie visar Lena Wängnerud och jag att valet 1994 var något speciellt. Det kom nämligen in rekordmånga feminister i den svenska riksdagen. Bakgrunden till inflödet av feminister i riksdagsvalet 1994 var att andelen kvinnor i parlamentet under 1980-talet hade ökat från 27 till 37 procent. De som eftersträvade ett jämställt parlament var inte nöjda, men det gick trots allt åt rätt håll. Sedan kom valet 1991. Andelen kvinnor i riksdagen var plötsligt nere i 33 procent. För första gången sedan 1920-talet minskade andelen invalda kvinnor i det svenska parlamentet i relation till föregående val. Den långsamma men ändå positiva utvecklingen hade nu brutits och till och med gått tillbaka.

Strax efter valet beslöt sig därför ett antal kvinnliga akademiker och journalister för att något måste göras. I ett försök att få partierna att agera bildades ett feministiskt nätverk – Stödstrumporna. De hotade med att bilda ett eget parti om inte de etablerade partierna lovade bot och bättring. I början av valåret 1994 gjordes en opinionsmätning som visade att 23 procent av svenskarna var beredda att rösta på ett kvinnoparti, och 15 procent ville se en av talespersonerna för nätverket, Maria-Pia Boëthius, som statsminister. Stödstrumpornas opinionsstöd, hot och fotarbete bar frukt. Efter valet 1994 bestod riksdagen till 40 procent av kvinnor och den tillträdande socialdemokratiska regeringen hade lika många kvinnliga som manliga statsråd. (I programmet Min sanning berörde en av förgrundsgestalterna, Ebba Witt-Brattström, hur Stödstrumporna lade upp sitt arbete).

Skärmavbild 2014-03-14 kl. 23.17.29

Det vi undersöker i vår studie är om det var något speciellt med de nyvalda ledamöter som kom in 1994 – närmare bestämt ville vi undersöka om nykomlingarna dragits med av den feministiska diskussion som uppstått och lett fram till en jämnare könsfördelning i riksdagen. Resultatet visar att så faktiskt är fallet.

I valet 1994 kom rekordmånga feminister in i riksdagen, 45 procent.  Definition av feminist bygger på hur ledamöterna svarade på en fråga som handlar om hur viktigt det är att representera olika intressen. De ledamöter som säger att det är mycket viktigt att representera kvinnors intressen klassar vi som feminister.

Det kan tyckas naturligt att inflödet av feminister ökade 1994 eftersom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick framåt samtidigt som Miljöpartiet gjorde comeback i riksdagen. Feministiska frågor har bland riksdagsledamöterna varit mer påtagligt bland de röd-gröna partierna. Men 1994 ökade även andelen feminister bland nykomlingarna från den borgliga sidan. Trenden är alltså genomgående. Vi studerar även andra frågor som relaterar till kvinnors intressen, såsom sex timmars arbetsdag, förbud mot porr, en ovilja mot att privatisera sjukvården och finner att nykomlingarna från 1994 är mer fokuserade på dessa frågor än andra ledamöter.

En invändning mot resultat skulle kunna vara att nykomlingarna var trendkänsliga och kände av strömningarna och utifrån någon slags populistisk nerv sade sig vara feminister. Men i våra analyser kan vi se att denna feministiska generation håller fast vid sina ståndpunkter över tid. I tabellen nedan illustreras skillnaden mellan olika nykomlingsgenerationer och deras ”feministiska ståndaktighet”.

Skärmavbild 2014-03-14 kl. 13.17.05

I tabellen anges hur många av nykomlingarna säger sig vara feminister och hur utvecklingen inom respektive generation ser ut över tid. De som var nykomlingar i valet 1994 är som synes stabila i sin feminstiska uppfattning över tid. Nykomlingar från andra generationer är emellertid mer ombytliga. Det intressanta i sammanhanget är nykomlingarna från 1991. Tyvärr genomfördes inte någon riksdagsundersökning 1991, men vi kan se att de som kom in 1991 och är kvar i riksdagen 1994 var betydligt mindre intresserade av att representera kvinnliga intressen än andra generationer. Utifrån det perspektivet hade kritikerna av könsfördelningen efter valet 1991 rätt i sina farhågor. Minskning av andelen kvinnor 1991 handlade inte bara om numerär, utan också om ett minskat intresset av att representera kvinnor.

Vår slutsats är att generationen som kom in 1994 var den feministiska generationen. Kravet på ett mer jämställt parlament resulterade inte bara i fler kvinnor, utan även till att det kom in fler feminister. En mer generell slutsats är att förändringar inte kommer av sig själva, men framgångsrika lobbyaktioner kan leda till att både attityder och sammansättningar i riksdagsbänkarna förändras. Till sist, låt valet 1994 gå till historien som Stödstrumpevalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s