Finns den kommunale väljaren? (Del 1)

Den kommande trilogin på temat ”Finns den kommunale väljaren?” är samförfattad av Gissur Ó Erlingsson och Henrik Ekengren Oskarsson. Vi ställer frågan om svenska väljare gör aktiva val i kommunpolitiken visavi rikspolitiken. Inläggsserien har denna struktur: (1) I det första inlägget försöker vi belägga att en lokal dimension vuxit fram i svensk politik de senaste 20 åren, (2) i det andra redovisar vi data på vilka väljargrupper som röstdelar, och (3) i det tredje försöker vi ringa in varför folk delar på sina röster mellan kommun- och riksdagsval.

***

Finns det skäl att tro att den aktive kommunväljaren inte finns?

För drygt 20 år sedan konstaterade Sören Holmberg (1993) att den kommunale väljaren inte finns. Enligt då tillgänglig data tycktes det inte som om kommunala avgjordes av kommunala frågor, utan av, med Holmbergs ord: “rikspolitiska partisympatier, rikspolitiska frågor och nationella valvindar”. Frågan är om inte Holmbergs slutsats egentligen är något man i förväg skulle kunna förvänta sig? Egenskaper hos (a) de rikstäckande partiorganisationerna och (b) hos väljarna ger det vid handen. Se här:

  • Hans iakttagelser är inte särskilt konstiga om vi , för det första, tänker ur ett s.k. utbudsperspektiv (dvs. hur partierna själva kan antas tänka/fungera). Som följd av den gemensamma valdagen hamnar de rikstäckande partiorganisationerna i ett avvägningsproblem. Partiet centralt frestas till att se partimedlemmarna/gräsrötterna som fotsoldater i riksdagskampanjen. De lokala partiavdelningarna får följaktligen uppdrag föra ut riksbudskapet. Utrymmet att bedriva en egen, genuint lokal valrörelse, där lokala hjärtefrågor står i centrum, blir kringskurna. Bedrivs inte en sådan kampanj, är det månne svårt att väcka den kommunale väljaren till liv. Sålunda: utan genuint lokala kampanjer, inte särskilt förvånande att människor röstar likadant i kommun- och riksdagsval.
  • Förväntan om en inaktiv väljare i kommunala val stärks om vi tänker ur ett efterfrågeperspektiv (läs: väljarnas kunskap om kommuner och kommunpolitiska förhållanden). Det finns en del evidens som tyder på att väljarna i gemen inte har särskilt goda kunskaper om vilka frågor partierna driver i kommunfullmäktige, känner dåligt till vilka som egentligen styr i den egna hemkommunen och känner dåligt till vilka personer som företräder dem där. Med tanke på att vi på papperet har s.k. ”samlingsstyren” i kommunerna, är det då verkligen rimligt att tro att väljarna vet vem som styr kommunen? Givet detta, ska vi kanske inte förvänta oss att väljarna gör aktiva, medvetna val i kommunala val.

Sammantaget: I början av 1990-talet hade Sören Holmberg svårt att empiriskt registrera någon puls på kommunväljaren. Iakttagelsen kan till viss del begripliggöras med de egenskaper som finns hos de rikstäckande partiorganisationerna, samt egenskaper hos väljarna.

Från och med 1991: en lokal dimension växer fram i svensk politik

Emellertid har det hänt saker sedan Holmberg dödförklarade den kommunale väljaren. Nedan följer tre indikationer på att vi de senaste tjugo åren sett en lokal dimension växa fram i kommunpolitiken.

Ett första sätt att visualisera en framväxande lokal dimension i politiken, är att analysera utvecklingen över tid avseende röstdelning med hjälp av de svenska valundersökningarna 1970-2010:

röstdelning

Den övre (blåa) grafen är den intressanta: andel som delar sin röst mellan kommun- och riksdagsval. Utvecklingen mot ökad röstdelning är markant om vi tar utgångspunkt i 1988 års val, då bara 17 procent delade på sina röster. I valet 2010 var andelen 27 procent, dvs. drygt var fjärde väljare röstar på olika partier i kommun- respektive riksdagsvalet.

En andra indikation hänger ihop med den ökade röstdelningen, nämligen: förekomsten av s.k. övriga partier, inte sällan just genuint lokala partier i landets kommunfullmäktigen. Figuren nedan visar hur förhållandevis vanligt det blivit att sådana partier gjort insteg i kommunfullmäktigen de gångna 20 åren:

lokala partierDen nedre linjen visar att, fram till och med valet 1988, hade var femte, var fjärde kommun ett annat parti än ett etablerat riksdagsparti i fullmäktige – därefter sticker det iväg, och det ganska ordentligt. Sedan valet 2002 har ungefär varannan svensk kommun ett parti med denna karaktär representerat, en signal om att fler individer aktivt väljer att lägga sin röst på ett lokalt alternativ i kommunalvalet. Den övre linjen visar kumulativt, över tid, hur stor andel av våra kommuner som någon gång har haft ett övrigt/lokalt parti representerat i fullmäktige – och det är numera cirka 80 procent av kommunerna. Lokala partier i den egna hemkommunen är inte längre något främmande för svenska väljare.

En tredje sak som är värd uppmärksamhet, är att det alls inte tycks omöjligt att göra den lokala dimensionen levande för väljaren. Det finns en icke-oansenlig mängd fall då vi ser ett givet parti – i en och samma kommun – göra ett enormt mycket bättre val i kommunalvalet jämfört med hur många riksdagsröster väljarna ger samma parti i kommunen. En av de få analyser som gjorts av detta fenomen återfinns i Sveriges kommuner och landstings rapporter om kommunal- och landstingsvalen 2006 och 2010I 2006-års rapport visas bl.a. hur Vänsterpartiet i Fagersta slog sitt riksdagsresultat (i samma kommun, dvs. med ungefär samma demos) med över 48 procentenheter! Också att Centerpartiet i Mönsterås gjorde samma sak med 35 och Kristdemokraterna i Markaryd med nästan 32 procentenheter. Rapporten redogör för 15 fall där partier slagit sitt riksdagsresultat, i en och samma kommun, med mer än 14 procentenheter. Vidare: i 2010-års rapport får vi veta att Vänsterpartiet i Fagersta och Kristdemokraterna i Markaryd fortsatte överprestera rejält visavi riksdagsresultatet, men där Vänsterpartiet i Degerfors slagit sig in på listans andraplats (med cirka 38 procentenheter fler röster i kommunalvalet jämfört med riksdagsvalet). Även om sådana här lokala överprestationer inte är supervanliga, illustrerar de att det går att väcka den kommunale väljaren till liv.

***

Med 290 lokala val är det lätt att de färgstarka exemplen där lokala faktorer haft betydelse för väljarbeteendet i de kommunala valen drunknar i de stora rikstäckande mönstren. Sammantaget och i genomsnitt är skillnaderna i partiernas röststyrka mellan kommun- och riksdagsval relativt små. Mönstren brukar vara samma i den meningen att Socialdemokraterna gör bättre val kommunalt (32,4%) än nationellt (30,7%)  medan Moderaterna gör bättre val nationellt än kommunalt. Centerpartiet har tidigare klarat sig bättre i de kommunala valen än i de nationella men den skillnaden var mindre i samband med de allmänna valen 2010. De stora framgångarna för somliga lokala partier gör sig påminda genom att andelen ”övriga partier” är större kommunalt än nationellt (4,0 procent mot 1,4 procent). Figuren nedan visar skillnaden i röstandelar i kommun- respektive riksdagsval parti för parti.

20140313 SNES Presentation Kommunala väljare Norrköping

***

Det är förstås viktigt att besvara frågan vad det är som gör att den lokala dimensionen får ett sådant rejält genomslag i vissa kommuner, medan andra i stort sett följer den nationella riksvinden. I inläggsseriens tredje och sista del återkommer vi till vad det är som tycks kunna göra att väljaren gör aktiva, medvetna val i kommunala val. I nästa inlägg redogör vi kort för deskriptiva data över vad det är som kännetecknar den svenske röstdelaren.

Vill du förkovra dig i ämnet – läs mer!

Aidemark, Lars-Göran, Håkansson, Anders och Jonsson, Rolf, 1982. Röstsplittring vid valet 1979. En studie av skillnaderna mellan partiernas resultat i riksdags och kommunfullmäktigevalet. Forskningsrapport. Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet, meddelanden 1982:2.

Erlingsson, Gissur Ó 2005. Varför bildas nya partier? Lund: Statsvetenskapliga institutionen.

Holmberg, Sören. 1987. “Röstsplittring i Sverige”, i SOU 1987:6 Folkstyrelsens villkor.

Holmberg, Sören. 1993. “Kommunala väljare: Finns de?”, i Nilsson, Lennart (red.) Västsvensk opinion. Göteborg: SOM-institutet.

Håkansson, Anders. 1992. Konsten att vinna ett val: En studie av socialdemokraternas fram- och tillbakagångar i valet 1988. Lund: Statsvetenskapliga institutionen.

Johansson, Folke (1995). ”Visst finns kommunala väljare”. Kommunaktuellt, 1995.

Johansson, Folke (1996). ”Röstdelning – en kommunal fråga”. i L. Nilsson (red), Västsvenska perspektiv. SOM-rapport 17. Göteborgs universitet: SOM-institutet.

Johansson, Folke, Nilsson, Lennart, & Strömberg, Lars (2001). Kommunal demokrati under fyra decennier (1. uppl. ed.). Malmö: Liber.

Johansson, Folke, red (2010). Kommunvalet 2006: Väljare och partier i den lokala demokratin. Göteborg: CEFOS.

Oscarsson, Henrik, red. (2001). Skilda valdagar och vårval. Forskningsrapporter utgivna av 1999 års Författningsutredning. SOU 2001:65. Stockholm, Justitiedepartementet.

Westlind, Dennis (1997). ”Det kommunala väljarbeteendet och förändringarna i kommunerna”, i Håkansson, Anders (red.) Folket och kommunerna – systemskiftet som kom av sig. Stockholm: Statsvetenskapliga institutionen.

One thought on “Finns den kommunale väljaren? (Del 1)

  1. Ping: Finns den kommunale väljaren? (del 3) |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s