Från maskrosäng till tuktad rabatt – Miljöpartiet i förändring?

Förvåningen stod högt i tak då Miljöpartiet för snart ett år sedan höll sin årliga kongress. Vad som föreföll överraska var att det parti som mer och mer kommit att uppfattas som ett pragmatiskt parti bland andra, nu gav så tydliga påminnelser om sitt ursprung. Kongressen gick mot partiledningens beslut i centrala politiska frågor, dessutom på ett sätt som kunde komma att försvåra partiets ställning som vågmästare eftersom kongressens ståndpunkter (alldeles oavsett vilken dimension som dessa kan härledas till) av många tolkades som en rörelse åt vänster, så till den grad att tillställningen till och med applåderades av Vänsterpartiet. Den fråga som inställer sig är därför: är det en återgång till Miljöpartiets ursprung vi kan se?

Nej, inte i någon enkel mening lyder det grovhuggna svaret. Miljöpartiet är ett avsevärt mycket mer pragmatiskt och professionaliserat parti i dag än då det var nytt i riksdagen. Partiet har gått en lång väg från utomparlamentarisk rörelse till etablerat parlamentariskt parti, och under 1990- och 2000-talen även ingått i långtgående, rentav institutionaliserade, samarbeten med andra partier och regeringar. Forskningen indikerar ett större motstånd mot att ingå regeringskoalitioner hos gröna partier och Miljöpartiets utveckling på denna punkt är därför särskilt intressant. Det finns vidare ett större utrymme för en professionell hållning till politik i dag även om professionalismen betraktas med viss misstänksamhet.

Samtidigt finns mycket av det gamla kvar och utvecklingen mot mer av pragmatism och professionalisering är inte entydig. Uppslutningen runt pragmatismen framstod som större 2002, då kulturen i riksdagsgruppen senast undersöktes. Under senare år delvis skett en återgång till att hämta tillbaka mycket av det som förknippats med partiet som en ”alternativrörelse”. Och Miljöpartiets arv av att lägga stor vikt vid medlemmar och kongress intar en mycket framträdande roll i den egna självbilden och rådande normer om hur parlamentariskt arbete bör bedrivas.

Vad som sammantaget kan beskrivas som partiets stärkta ställning, från slutet av 1990-talet och framåt (parlamentariskt, väljarmässigt och i medlemstal) förefaller ha fört med sig ett bättre självförtroende. Partiet är i dag inte lika angeläget att betona att man är ”ett parti som andra”, vilket var ett framträdande drag under början av 2000-talet. Det var då som om erfarenheten av att faktiskt kunna åka ur riksdagen förde med sig en angelägenhet att visa att man minsann kunde sköta sig, att man minsann var redigare än sitt yviga rykte. Den något ängsliga känslan förefaller avsevärt svagare i dag och partiets självförtroende framstår som mycket gott.

För att förstå det motstånd mot pragmatism och professionalisering som präglat, och i viss mån fortfarande präglar, partiet, måste man ta fasta på den starka idealism som partiets kultur rymmer. Föreställningen om det egna partiet som gräsrotsdemokratiskt och icke-hierarkiskt spelar en viktig roll här. I sammanhanget skall också nämnas att samtidigt som individen har ett betydande utrymme i Miljöpartiet (ett av de mest individualistiska partierna i riksdagen) så är uttalad karriärism hos individen inte alldeles väl sett. Även denna motsättning kan förstås med utgångspunkt i de starkt idealistiska drag som lever kvar i partikulturen. Individualismen betraktas som ett sätt att skydda idéerna mot den hotande, kollektivistiska koloss som en partiapparat anses kunna utgöra. Den individuella ledamoten blir en sorts”whistleblower” gentemot den makt ett parti med dess inneboende kollektivism kan föra med sig.

Avslutningsvis kan även nämnas att Miljöpartiet i vad som kan beskrivas som en delvis återgång till sitt kulturella ursprung också kan hämta näring ur en förändrad tidsanda. Dagens samhälle är mer präglat av individualism än den tid så Miljöpartiet växte fram. Därtill kommer att de livsstilsideal Miljöpartiet förespråkade – och alltså i dag i stor utsträckning förespråkar – inte längre ses som begränsade till en skara groddodlande barkbrödsfundamentalister.Vad som för bara några decennier sedan sågs som extrema uppfattningar bortom allt vad elektricitet och modernitet heter, är nu tidsandans huvudfåra. Detta gäller såväl synen på klimatfrågan som akut, som vissa livsstilsideal, där surdegsbröd, ekologisk odling och avancerad sopsortering under 2000-talet kommit att bli den trendkänsliges identitetsmarkörer. I det avseendet kan man konstatera att om det är något som har förändrats så är det samhällsandan i stort.

Den studie föreliggande text bygger på återfinns i
Barrling, Katarina. 2014. ”Från maskrosäng till tuktad rabatt? En studie av partikulturell förändring i det svenska Miljöpartiet”, Statsvetenskaplig tidskrift 116 (1): 95—122.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s