Vilka frågor ska en bra valkompass innehålla?

Det har nu lanserats flera olika sk valkompasser inför europaparlamentsvalet. Bland annat har Sveriges Television , Aftonbladet , och TT konstruerat valkompasser. TTs valkompass används av bland annat Svenska Dagbladet. För tydlighetens skull vill jag direkt nämna att jag själv har varit inblandad i framtagandet av framförallt Aftonbladets valkompass, men även i mindre utsträckning med Sveriges Television för att tillhandahålla data för förtester av frågor.

Med detta sagt vill jag passa på att diskutera vad en bra valkompass bör innehålla. Valkompasser är alltid och har alltid varit såväl kontroversiella som uppskattade. Politiska partier kan uppleva att de missgynnas eller gynnas. De kan alltid anklagas för förenklingar då de med nödvändighet innehåller förenklingar. I värsta fall kan de även anklagas för att vara missledande och direkt skadliga.

Hur dåligt valresultat kan en partiledare överleva?

Snart är det EU-val. Men efter det kommer riksdagsvalet, och vi lär knappast se något parti byta partiledare till dess. Däremot är det ganska troligt att vi efter valet får se en hel del diskussioner om vilka partiledare som ska avgå och vilka som ska stanna kvar. Rent intuitivt känns det troligare att en partiledare vars parti gör ett bra val stannar kvar än en som gör ett dåligt val. Men går det att få fram lite siffror på hur stora skillnaderna är? Hur dåligt valresultat kan en partiledare överleva?

Är valkompasser bra eller dåligt för demokratin?

En  nätaktivitet som har haft ett stort genomslag i moderna valrörelser är olika typer av valkompasser (voting advice applications). Så gott som alla större medieredaktioner bjuder sin publik på  möjligheter att matcha sina åsikter i sakfrågor med partiernas ståndpunkter. Genom att fylla i en enkät om vad man tycker i ett stort antal sakfrågor får testpersonen reda på vilka partier eller kandidater som står honom eller henne åsiktsmässigt närmast. Hur bra funkar testen? Har de några effekter? Är de bra eller dåliga för demokratin? På några punkter börjar forskningsläget klarna tack vare helt nya studier på området.

 Mer än var fjärde väljare gör partitest i Sverige

Partitest är populära. I Sverige uppger mer än var fjärde väljare uppger att de gjort ett partitest enligt de två senaste valundersökningarna (27 procent 2006 och 28 procent 2010). Valkompasser och partisnurror uppfattas som ett kul och lärorikt inslag i valrörelserna och är sannolikt här för att stanna. 

Partitest för åsiktsmatchning mellan partier och osäkra väljare låter som en harmlös och en i grunden god idé – ett kul och engagerande sätt att sprida information om partiernas sakfrågeståndpunkter och att ge vägledning åt individuella väljare.

Men partitesterna är inte enbart politainment. Analyser av användandet av valkompasser har kunnat visa att en mindre del av väljarna – främst yngre och politiskt oerfarna – faktiskt låter sig påverkas av den rådgivande informationen så till den grad att de får en ny syn på sig själva och partierna och förändrar sitt röstningsbeteende (Oscarsson & Holmberg 2013). Under vissa omständigheter kan testresultaten påverka individer att rösta på ett annat parti än vad de gjort om de inte utfört ett test. Bra eller dåligt? Vi återkommer till det längre fram i inlägget.

Vad är inne och vad är på väg ut? Riksdagspolitikernas valrörelseaktiviteter under 25 år

Det nyligen genomförda regionvalet i Quebec – där jag för tillfället befinner mig – blev en uppvisning i hur illa valkampanjer kan skötas av regeringspartier. Vid början av valrörelsen hade det regerande partiet, Parti Québécois, en klar ledning i opinionsmätningarna. Minoritetsregeringen såg ut att ganska enkelt kunna öka sitt stöd och få egen majoritet i regionsparlamentet. När valet väl var över hade partiet på en månad tappat mer än 10 procentenheter och gjort ett av sina sämsta val genom tiderna. Ärkemotståndarna i Parti Liberal blev tydliga segrare och regerar nu med ensam majoritet i parlamentet. De flesta valrörelser har inte samma dramatiska dynamik. Henrik Oscarsson har redogjort för att vissa valrörelser i Sverige är tämligen stillsamma när det gäller opinionsförändringar.

Eftersom vi tidigare har ägnat oss åt att studera vad väljarna har att säga om valrörelser, så ska det här inlägget handla om hur politikerna beskriver sina insatser under valrörelserna vad som är och varit populära valrörelseaktiviteter. Eftersom vår svenska politiska elit är förhållandevis öppen, kan vi följa deras egenrapporterade aktiviteter under 25 år och i sju riksdagsval.

Social mobilitet, välfärdsstaten och adliga gener i Sverige

Jämlika möjligheter, till skillnad från jämlika utfall, är ett närmast universellt omfamnat politiskt värde. Socialdemokratins kamp mot klassklyftor är i mångt och mycket en kamp för att ens föräldrars ställning inte ska vara avgörande för barnens; för liberaler blir det mycket lättare att försvara ojämlikhet om alla har samma möjligheter att nå framgång. På Socialdemokraternas hemsida beskrivs jämlikhet som att:

”alla människor, oavsett vad, ska ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle.” – Socialdemokraterna

I sin första partiledardebatt i riksdagen som partiledare var den första fråga som Fredrik Reinfeldt lyfte också lika möjligheter:

”…vi har ett Sverige som stelnar i sina former. // Vi har ett Sverige där den som föds fattig riskerar att förbli fattig och får barn som har det ganska dåligt ställt. Vi har ett Sverige där den som föds rik för det mesta förblir rik och dessutom har barn som förmodligen får det bättre än andra.” – Fredrik Reinfeldt 2004-01-21

Det är därför av största vikt att försöka mäta hur i vilken utsträckning möjligheterna är jämlika. Jämlika möjligheter tar sig uttryck i förekomst av social mobilitet, det vill säga i vilken utsträckning människor under sin levnad förbättrar (eller försämrar) sin livssituation jämfört med sina föräldrar. Det vanliga måttet på social mobilitet är att undersöka i vilken utsträckning föräldrars inkomst samvarierar med barnens inkomst. I sådana mätningar kommer Sverige vanligen bra ut i jämförelse med till exempel USA, i kontrast med bilden av ”The American Dream”, möjligheten att lyfta sig själv ur fattigdom. I båda länderna verkar dock mobiliteten överlag vara ganska hög.

Politiska grafer

Av allt att döma kommer statistik och statistiska analyser bli allt vanligare och viktigare i framtiden. I och med att mer och mer av samhället digitaliseras blir det allt enklare att samla in stora mängder data vilket öppnar upp för fler och nya analyser. Det blir också, är min uppfattning, allt vanligare att organisationer och individer använder sig av grafer och diagram för att kommunicera information på ett effektivt sätt, till exempel inom politiken. Den som läst något av mina inlägg här på Politologerna har kanske sett att jag själv också är rätt förtjust i grafer av olika slag. I det här inlägget tänkte jag bara presentera tre ovetenskapliga och subjektiva tankar om hur man kan göra effektiva grafer samt även drista mig till att recensera några exempel från de politiska partiernas Twitter- och Facebookkonton.

Informationseffekter och valdeltagande bland svenska väljare

Det här är ett gästinlägg av Stefan Dahlberg, forskare på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet.

***

I ett tidigare inlägg här på Politologerna skriver Maria Solevid förtjänstfullt om svenska väljares kampanjexponering. I det här gästinlägget ämnar jag att undersöka vilken effekt exponeringen för olika typer av partirelaterad information har på individers röstningsbenägenhet.

I Solevids inlägg framgick att det traditionellt sett varit valbroschyrer eller olika trycksaker adresserade till väljarna som kommit att utgöra den vanligaste kommunikationskanalen mellan väljare och valda. Dock har andelen väljare som tagit del av den trycka informationen minskat något under senare val till förmån för partiernas Internetsidor, vilka framförallt i de senaste valen seglat upp till en klar tredjeplats som en av de främsta direkta länkarna mellan väljarna och deras partier. Den mest påtagliga förändringen gällande utbudet av olika informationskanaler kom dock i samband med 2009 års val till Europaparlamentet då det blev tillåtet för de politiska partierna att göra TV-reklam, vilket var ett relativt nytt inslag i svenska valkampanjer. Såsom framgick i Solevids inlägg hade partiernas TV-reklam i 2009 års val en enastående genomslagskraft då 66 procent av väljarna uppgav att man sett reklam för något av partierna under valrörelsen – att jämföra med andelen som läst en trycksak (43 procent) eller besökt något partis hemsida (15 procent). Bland de mer angelägna frågeställningarna i sammanhanget, vid sidan av vilken typ av information som har nått väljarna, återfinns naturligtvis frågan om eventuella informationseffekter på det individuella valdeltagandet.

Skolsegregation och boendesegregation

Den senaste tiden har det i olika sammanhang diskuterats om skolvalet ökar segregationen. Enligt en opinionsundersökning anser 55 procent av föräldrarna att det fria skolvalet ökat segregationen, och både Vänsterpartiet och vissa Socialdemokrater har argumenterat för att det ska avskaffas för att motverka olika typer av segregation.

Jag kan inte säga någonting om skolvalets eventuella effekter, utan tänkte i det här inlägget endast presentera lite siffror på hur skolsegregationen ser ut i grundskolan, med avseende på elever med utländsk bakgrund. I ett tidigare inlägg presenterade jag kort lite siffror om segregation mellan utlandsfödda och infödda i svenska kommuner. Hur förhåller sig denna boendesegregation i kommunen till skolsegregationen?

Hur spännande blir valet 2014?

Idag är det 42 dagar kvar till Europaparlamentsvalet och 154 dagar kvar till riksdagsvalet. Men det finns en klart större upptagenhet om kampen om regeringsmakten i september än kampen om tjugo kandidater till Europaparlamentet. Det gäller även opinionsmätandet. Inalles två mätningar av EP-opinionen, genomförda för två månader sedan (!). Under samma tid: Nio mätningar av röstningsintentioner för riksdagsvalet. Detta trots att vi vet från tidigare att nyhetsvärdet i opinionsdramatiken är långt större under upptakten till EP-val än de betydligt mer odramatiska, jo faktiskt, upptakterna till riksdagsval. Gåtan om de den här gången uteblivna EP-mätningarna söker ett svar.

Idag presenterades en ny Sifo-mätning för april (SvD/GP) som bekräftar att opinionsgapet mellan de rödgröna och allianspartierna slutat växa och visar tendenser till att minska. Mätningarnas Mätning (MäMä) som är en sammanvägning av mätningar från fem institut (Sifo, SCB, Demoskop, Novus och Ipsos) visar att avståndet mellan blocken var närmare 15 procentenheter i februari men att avståndet idag är strax under 13 procentenheter (se figuren nedan). Trots det stora avståndet hindrar det inte Göteborgs-Posten att utmåla kampen om regeringsmakten som en rysare.

Frågan alla ställer sig är: Kan Alliansen hämta ikapp de rödgrönas stora ledning? Behövs det inte ett större momentum just nu än det halmstrå som ett par procentenheters upphämtning under mars kan medföra? Behöver de sömniga demobiliserade allmänborgerliga väljarna vänta på opinionseffekterna av budgetar och vårmotioner innan de kan känna den vittring som är nödvändig för att de ska förvandla ett just nu passivt stöd till ett aktivt stöd för Allianspartierna? 

Blir inkomsterna alltmer avgörande för hur vi röstar?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Även om den är i avtagande, får klassröstningen alltjämt sägas vara en av de viktigaste faktorerna i svenska val. I Henrik Oscarsson och Sören Holmbergs bok Nya svenska väljare (2013) visar sig klass alltjämt vara en av de demografiska variabler som ger starkast prediktionskraft på partival. En aspekt av klassröstning är såklart människors inkomster. Även om idén om plånboksröstning, att partierna kan vinna vissa väljargrupper genom löften om ”mer i plånboken”, överlag inte står högt i kurs hos statsvetare, så finns det onekligen ett stort mått av samvariation mellan inkomster och politiska preferenser i en rad frågor. Inte minst är många av människors preferenser kring hur välfärdssystemen bör vara utformade, relaterade till vilka inkomster de har.

I de svenska valundersökningarna finns sedan lång tid tillbaka uppgifter om väljarnas inkomster. Denna variabel kan göras jämförbar över åren genom att kategorisera väljarna efter var i inkomstfördelningen de befinner sig. De delas upp i fem grupper, där den första gruppen innefattar de 15% som har lägst inkomster, den andra gruppen de 15-35% som kommer därefter i rangordningen osv. I figuren nedan ser vi utvecklingen i väljarstöd för Socialdemokraterna och Moderaterna i uppdelat på dessa inkomstgrupper i valen sedan 1960.