Lyssnar politiker när vi ber dem att lyssna?

I årets valrörelse har partierna deklarerat att de kommer att försöka skapa personliga kontakter mellan väljare och partirepresentanter. I ett tidigare inlägg här på Politologerna skriver Maria Solevid om hur ofta väljare uppger att de blir kontaktade av politiker i valrörelser. Det här inlägget handlar om när kommunikationen går den andra vägen, det vill säga när politiska samtal sker på medborgarnas initiativ.

I ett kapitel i Sören Holmbergs vänbok Stepping Stones (Gothenburg Studies in Politics 2013) skriver Patrik Öhberg och jag att vi som forskare vet ganska lite om hur politiker påverkas av att medborgare kontaktar dem. I texten får politikerna själva svara: Tycker de att direktkontakter med enskilda politiker är ett effektivt sätt för medborgare att påverka politiken? Vi använder 2010-års riksdagsundersökning där det ställdes en fråga till de svenska riksdagsledamöterna om vilka sorters medborgerligt politiskt deltagande som de tycker är effektiva. 

De senaste decenniernas teknologiska framsteg har underlättat för medborgare som vill ta direkt kontakt med folkvalda. Enligt rapporter från den amerikanska kongressen har direktkommunikation från väljares sida ökat dramatiskt. Antalet e-mail och brev som kongressen tar emot fyrfaldigades mellan 1994 och 2005. Omkring hälften av de amerikanska väljarna antas ha kontaktat en kongressledamot någon gång under de senaste fem åren. Liknande utveckling syns även i andra länder, även om de mest systematiska undersökningarna verkar vara gjorda i USA. (Politologernas läsare får gärna tipsa om svenska kartläggningar över tid när medborgare kontaktar politiker, gärna på både nationell, regional och kommunal nivå).

I tabellen nedan illustreras hur effektiva riksdagsledamöterna själva tycker att dylika direkta kontakter är i relation till andra sätt att påverka politiken. Frågan som ställs är: ”Det finns olika uppfattningar om hur medborgarnas på ett effektivt sätt kan påverka politiken. Kan du med hjälp av nedanstående skala ange hur effektiva följande sätt att påverka är?” Svarsalternativen är: 0 = ”inte alls effektivt”, 10 = ”mycket effektivt”. Resultaten rangordnas från mest effektivt till minst effektivt, enligt de svarande.

 

Tabell: Riksdagsledamöternas uppfattning om vad som är effektiva sätt att påverka politiken som medborgare.

Medelvärde  Antal svarande
Partiarbete 8.16 307
Rösta i valen 8.11 305
Kontakta politiker 7.51 304
Uppmärksamhet i media 7.48 307
Rösta i folkomröstningar 7.45 306
Fackligt engagemang 5.75 305
Aktionsgruppsarbete 5.75 306
Namninsamling 4.97 306
Demonstrationer 4.33 307
Köpa/bojkotta varor 3.53 307
Olagliga protestaktioner 2.07 307

Källa: Riksdagsundersökningen 2010, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Naurin & Öhberg 2013. 

Tabellen visar att svenska politiker tycker att direktkontakter är ett relativt effektivt sätt att påverka politiken. De mest effektiva sätten är dock enligt politikerna att rösta i allmänna val och att delta i partiarbete. Dessa aktiviteter har ett medelvärde på över åtta på en elvagradig skala. Att kontakta politiker kommer på en tredje plats med ett medelvärde på 7.51. Mediakontakter upplevs också som effektiva (7.48), vilket stämmer överens med annan forskning som visar att politiker tenderar att se medier som mäktiga aktörer. Medelvärdet för att engagera sig i fackföreningar är klart lägre (5.75) och deltagande i demonstrationer hamnar under mittvärdet, på 4.33. Det minst effektiva sättet att få inflytande är enligt politikerna att delta i olagliga protestaktioner (2.07).

När analysen görs på olika politiker framkommer att kvinnliga politiker tycker att direktkontakter med politiker är mer effektiva än vad manliga politiker tycker. Vi finner dock inga signifikanta skillnader mellan unga och äldre ledamöter eller mellan ledamöter från små och stora valkretsar. Däremot tycker ledamöter från regeringspartierna att det är ett mer effektivt sätt att påverka politiken än vad ledamöter från oppositionspartier tycker. Detta resultat kan ställas emot det vi finner när vi gör samma analys på övriga alternativ i tabellen – och som för övrigt Mikael Persson skriver om i ett tidigare inlägg här på Politologerna – att mer handfasta (och förmodligen mer besvärliga för de styrande) medborgarprotester (t.ex. demonstrationer) ses som mindre positivt av styrande politiker än av oppositionspolitiker.

Att politiker säger att det är ett effektivt sätt att kontakta dem direkt kan vara en indikation på att politiker lyssnar när medborgare hör av sig. Men det är förstås inte något bevis för att så faktiskt är fallet. Vi behöver studier av faktiskt agerande för att kunna uttala oss med säkerhet. Forskningen om hur politiker påverkas av kontakt med väljare ökar, särskilt i USA, och är säkert något vi kommer ha anledning att återkomma till här på bloggen.

Att läsa om medborgarinitierade kontakter med politiker:

Rapporter från den amerikanska kongressen:

Goldschmidt, K, and Ochreiter, L. (2008). Communicating with Congress: How the Internet has Changed Citizen Engagement. Washington, DC: Congressional Management Foundation.

Fitch, Brad, and Kathy Goldschmidt. (2005). Communicating with Congress: How Capitol Hill is Coping with the Surge in Citizen Advocacy. Washington, DC: Congressional Management Foundation.

I andra länder:

Aars, J & K. Strømsnes. (2007). “Contacting as a channel of Political Involvement: Collectively Motivated, Individually Enacted”. West European Politics. 30:1, 93-120.

Hooghe, M. & S. Marien. (2012). “How to reach Members of Parliament? Citizens and Members of Parliament on the Effectiveness of Political Participation Repertoires”. Parliamentary Affairs. (2012) 1–25.

Thomas, J. & J. Melkers. (2001). “Citizen Contacting of Municipal Officials: Choosing Between Appointed Administrators and Elected Leaders”, Journal of Public Administration Research and Theory. 11:1, 51–71.

Om Sverige:

Petersson, Olof, J. Hermansson, M. Micheletti, J. Teorell & A. Westholm(1998). Demokrati och medborgarskap. Stockholm: SNS Förlag.

Gustavsson, N. & L. Höglund (2011). “Sociala medier och politiskt engagemang”. I (red.) Holmberg, S, L. Weibull, H. Oscarsson. Lycksalighetens ö. SOM Rapport nr 52.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s