Blir inkomsterna alltmer avgörande för hur vi röstar?

Det här är ett gästinlägg av Erik Vestin, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

***

Även om den är i avtagande, får klassröstningen alltjämt sägas vara en av de viktigaste faktorerna i svenska val. I Henrik Oscarsson och Sören Holmbergs bok Nya svenska väljare (2013) visar sig klass alltjämt vara en av de demografiska variabler som ger starkast prediktionskraft på partival. En aspekt av klassröstning är såklart människors inkomster. Även om idén om plånboksröstning, att partierna kan vinna vissa väljargrupper genom löften om ”mer i plånboken”, överlag inte står högt i kurs hos statsvetare, så finns det onekligen ett stort mått av samvariation mellan inkomster och politiska preferenser i en rad frågor. Inte minst är många av människors preferenser kring hur välfärdssystemen bör vara utformade, relaterade till vilka inkomster de har.

I de svenska valundersökningarna finns sedan lång tid tillbaka uppgifter om väljarnas inkomster. Denna variabel kan göras jämförbar över åren genom att kategorisera väljarna efter var i inkomstfördelningen de befinner sig. De delas upp i fem grupper, där den första gruppen innefattar de 15% som har lägst inkomster, den andra gruppen de 15-35% som kommer därefter i rangordningen osv. I figuren nedan ser vi utvecklingen i väljarstöd för Socialdemokraterna och Moderaterna i uppdelat på dessa inkomstgrupper i valen sedan 1960.

Väljarstöd för Socialdemokraterna (röd linje) och Moderaterna (blå linje) i olika inkomstpercentiler 1960-2010.

Väljarstöd för Socialdemokraterna (röd linje) och Moderaterna (blå linje) i olika inkomstpercentiler 1960-2010.

Vad är det då vi ser? För det första kan det kanske vara på sin plats att föregripa en viss tolkning: Den konvergens som vi ser mellan kurvorna över tid är inte främst en historia om förhållandet mellan höger och vänster i allmänhet, utan snarare om förhållandena inom blocken. Socialdemokraterna förlorar sin närmast totala dominans på vänstersidan av det politiska spektrumet, och Moderaterna vinner den på den högra. Inte förrän på åttiotalet, efter att Centerpartiet tappat de anhängare de vann i kärnkraftsfrågan, blev Moderaterna etablerade i den ledarposition inom borgerligheten som oftast tas för självklar idag. Historiskt sett har vänstern i Sverige varit relativt enad, och högern relativt splittrad. Just nu lutar möjligen utvecklingen i motsatta riktningar, med starkare Vänster- och Miljöparti, och Centerpartiet och Kristdemokraterna liggandes kring fyraprocentsspärren.

En andra sak som kan noteras är att sambandet mellan inkomst och partival inte är så starkt som man kan tro. Många, däribland statsvetargiganten Seymour Martin Lipset, tenderar att uttrycka sig som att klassröstning är en fråga om låginkomsttagare mot höginkomsttagare. Och det ligger såklart en del sanning i det. Men inte utan förbehåll. Som vi kan se har stödet för Socialdemokraterna sedan sextiotalet aldrig varit starkast bland de med allra lägst inkomster, utan snarare i 35-65-gruppen — medelinkomsttagarna, om man så vill. Det finns förmodligen flera anledningar till det, men en är att grupperna med lägre inkomster till en del utgörs av studenter och pensionärer. Klassröstning är alltså inte bara kopplat till den nuvarande ekonomiska situationen, utan också till tidigare erfarenheter och vart en tror sig vara på väg. För Moderaternas del kan man se att nivån på väljarstödet har varit ungefär lika högt i alla de fyra lägre inkomstgrupperna, men ofta tydligt högre i den högsta gruppen.

Kastar detta något ljus över den politiska utvecklingen som har hänt på senare år? Ger dessa grafer någon insikt i Alliansens framgångar 2006 och 2010? Som vi kan se har Moderaterna i de två senaste valen vunnit väljare i nästan alla inkomstgrupper (undantaget de med lägst inkomster 2010), men de mest markerade förändringarna finns ändå bland de med högst inkomster, från 65% och uppåt. Som Henrik Oscarsson och Sören Holmberg formulerar det i Regeringskifte (2008), finns det visst fog för att säga att det är främst ”välbeställda tjänstemannaväljare” som har röstat fram det nya arbetarpartiet.

Klassröstningen är alltså överlag på nedgång, men just vad gäller inkomstaspekten, kan den möjligen ha stärkts i de senaste valen. Om detta är en trend i vardande, eller ett resultat av speciella omständigheter på senare tid (om vilka skrivits av Oscarsson, Martinsson och Lindvall 2013), återstår att se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s