Social mobilitet, välfärdsstaten och adliga gener i Sverige

Jämlika möjligheter, till skillnad från jämlika utfall, är ett närmast universellt omfamnat politiskt värde. Socialdemokratins kamp mot klassklyftor är i mångt och mycket en kamp för att ens föräldrars ställning inte ska vara avgörande för barnens; för liberaler blir det mycket lättare att försvara ojämlikhet om alla har samma möjligheter att nå framgång. På Socialdemokraternas hemsida beskrivs jämlikhet som att:

”alla människor, oavsett vad, ska ges samma möjlighet att forma sitt eget liv och påverka sitt samhälle.” – Socialdemokraterna

I sin första partiledardebatt i riksdagen som partiledare var den första fråga som Fredrik Reinfeldt lyfte också lika möjligheter:

”…vi har ett Sverige som stelnar i sina former. // Vi har ett Sverige där den som föds fattig riskerar att förbli fattig och får barn som har det ganska dåligt ställt. Vi har ett Sverige där den som föds rik för det mesta förblir rik och dessutom har barn som förmodligen får det bättre än andra.” – Fredrik Reinfeldt 2004-01-21

Det är därför av största vikt att försöka mäta hur i vilken utsträckning möjligheterna är jämlika. Jämlika möjligheter tar sig uttryck i förekomst av social mobilitet, det vill säga i vilken utsträckning människor under sin levnad förbättrar (eller försämrar) sin livssituation jämfört med sina föräldrar. Det vanliga måttet på social mobilitet är att undersöka i vilken utsträckning föräldrars inkomst samvarierar med barnens inkomst. I sådana mätningar kommer Sverige vanligen bra ut i jämförelse med till exempel USA, i kontrast med bilden av ”The American Dream”, möjligheten att lyfta sig själv ur fattigdom. I båda länderna verkar dock mobiliteten överlag vara ganska hög.

Gregory Clark - "The Son Also Rises" (Princeton University Press)

Gregory Clark – ”The Son Also Rises” (Princeton University Press)

I den nya boken ”The Son Also Rises” ifrågasätter dock ekonomhistorikern Gregory Clark denna bild. Han menar att det traditionella måttet på mobilitet är en överskattning på i vilken utsträckning personer kan förändra sin sociala status, eftersom inkomst påverkas av många olika saker. Clark tar professorer som exempel. Professorer i företagsekonomi tjänar betydligt mer än professorer i till exempel sociologi, men båda åtnjuter hög status i samhället, och deras barn har antagligen i princip lika goda möjligheter att lyckas. Dessutom, menar Clark, är en generationsväxling alldeles för kort perspektiv.

Clark väljer därför istället att titta på förekomst av efternamn inom olika elitgrupper i samhället, till exempel bland advokater, läkare, framstående forskare, politiker, med flera. Med konventionella mått på social mobilitet borde det inte finnas någon koppling mellan vilka som var elit på till exempel 1800-talet och idag. Så visar sig dock vara fallet. Ett av länderna Clark specialstuderar är Sverige, och han undersöker bland annat i vilken mån adel och ättlingar till präster är överrepresenterade bland advokater år 2012. I diagrammet betyder 1 att det är lika stor andel advokat av ett visst ursprung som det är personer av det ursprunget i befolkningen, och värden över 1 betyder överrerepresentation.

Överrepresentation av bland annat adel bland advokater i Sverige 2012.

Överrepresentation av bland annat adel bland advokater i Sverige 2012.

De som tillhör grevliga och friherrliga ätter (titled noble) är överrepresenterade med mer än faktor 5 – det är 5 gånger så många som vi borde förvänta oss givet slumpen. Detsamma gäller för övrig adel, prästättlingar (med latiniserade efternamn, som Celsius eller Linneaus). Personer vars namn börjar på ”Lund” är normalrepresenterade, medan personer vars namn slutar på ”son” är underrepresenterade. Om nu den sociala mobiliteten i Sverige är så stor, varför ser vi då detta mönster?

I en mängd liknande och omfattande studier finner Clark samma mönster: ättlingar till gamla eliter, oavsett om det är till Samurajer i Japan, Brahminer i Indien, Oxford- och Cambridge-elever i England eller industriella kapitalister i USA är alla kraftigt överrepresenterade i samhällets toppskikt. Clarks slutsats är därför att den sociala mobiliteten är mycket lägre än vad vi trott, och i princip densamma överallt, till och med i Sverige. Välfärdsstaten har inte lyckats göra möjligheterna mer jämlika.

Jag ställer mig två frågor. För det första, stämmer resultaten? Och för det andra, om de gör det, vad beror det då på? Vad som följer är mina tankar, och inte forskning. Jag arbetar just nu med en uppsats om nepotism inom svensk förvaltning sedan 1700-talet, vilket är besläktat, men jag är inte färdig. Ta det alltså för vad det är, som uppslag, inte svar.

När det gäller den första frågan så är min känsla, utan att vara någon expert på social mobilitet ja och nej. För mig är det bara genom att se mig omkring bland kollegor och studenter på universitet uppenbart att klass och härkomst spelar roll för livsval och livschanser. Påfallande många i personalen har till exempel forskare i släkten, och få av både personal och studenter är till exmpel (mig veterligen) barn till invandrade svenskar, för att inte tala om underrepresentationen av kvinnor. Det låter alltså för mig inte orimligt att adel idag är överrepresenterade i samhällets toppskikt eller bland högstatusyrken.

Samtidigt känns det häpnadsväckande att välfärdsstatens utbyggnad och möjligheten till fri utbildning för alla inte skulle ha gjort något avtryck i den sociala mobiliteten. Jag tror här att bilden skulle blivit lite annorlunda om Clark istället för att kolla på elitgrupper i högre utsträckning tittat på medelklassen. Som jag har förstått det svenska välfärdsstatsprojektet så har det inte handlat om att hålla tillbaka överklassen så mycket som att försöka öka möjligheterna att ta sig in i medelklassen. Jag tänker mig att fri högskoleutbildning gjort att fler från arbetarhem kunnat bli lärare, socionomer, civilingenjörer, administratörer, med mera, samtidigt som färre antagligen tar steget direkt till hög status som advokater, läkare eller företagsledare. För barn i familjer utan bildningstradition, skulle jag tro, finns det inte på kartan på samma sätt att studera juridik eller forska, medan läraryrket till exempel är bekant för alla. Även om mobiliteten in i eliten kanske är begränsad så är ju ökade möjligheter att ta sig in i medelklassen av avsevärd politisk betydelse, vilket gör att värdet av Clarks undersökning blir något begränsad.

Men om vi köper att mobiliteten in och ut ur eliten är begränsad, vad beror det på? Här blir det lätt obehagligt. Clarks förklaring är att allt handlar om hur familjers ”sociala kompetens” ärvs. Vad denna består i är för mig inte helt klart, men min tolkning är att Clark menar att det handlar om genetiska anlag för intelligens och förmåga till hårt arbete:

”Most likely, given the evidence above, the majority of status is actually genetically determined. You can hit the jackpot in the great genetic casino or go bust.”

Det innebär att eliten har den status de har eftersom de förtjänar den. De är ättlingar till exceptionellt smarta eller driftiga människor och drar nu nytta av de anlagen, även om slumpen på lång sikt gör att de kommer återgå till medelvärdet i befolkningen, om de inte fortsätter att avla barn inom elitgruppen, som Brahminerna i Indien (enligt Clark). På samma sätt kan vissa gruppers underrepresentation i eliten också förklaras av olyckligt genetiskt urval bland förfäderna, som till exempel bland resandefolket i England, återigen, enligt Clark. Här blir resonemanget kanske rastistiskt, och definitivt starkt socialdarwininistiskt. Mot slutet tipsar han till exempel om att det antagligen kommer gå bättre för dina barn om du väljer en partner som är Ashkenazerjude snarare än ättling till franska invandrare i USA.

Jag tycker att Clark lägger alldeles för liten vikt vid alternativa mekanismer, såsom bildningstradition, förmedling av humankapital, och inte minst, arv av förmögenhet. Till skillnad från inkomst så är förmögenhet något som går att ärva, och det i sin tur kan ju ge ökade möjligheter till ökade inkomster, som till exempel för familjen Wallenberg i Sverige.

Boken är alltså intressant, provocerande och visar relativt övertygande att familjer som en gång varit elit ofta fortsätter att vara det under en lång tid. Däremot visar den inte lika övertygande vad detta beror på, och får här rätt otäcka undertoner. Oavsett är frågan om social mobilitet viktig, och jag välkomnar mer forskning i ämnet. Läs även Ekonomistas om Gregory Clarks forskning här och här.

13 thoughts on “Social mobilitet, välfärdsstaten och adliga gener i Sverige

  1. Bara det faktum att jag läser och kommenterar denna artikel torde medföra att jag kommer från en kultur, familj och tradition av / Med bildningstraditioner..
    Dock definierar jag mig inte med den s.k kreativa klassen då jag finner denna alltför “nyrik” o utan “klassisk” bildning

  2. Det som gör att jag svarar på det här inlägget är att det rör frågor som statsvetenskapen ofta förnekat finns, dvs. biologiska aspekter i den vetenskapliga forskningen om politik. Beräffande det biologiska arvet betydelse kontra uppfostran och utbildning rekommenderas starkt boken Nature via Nurture. Genes, experience and what makes us human, av Matt Ridley (Harper 2004) och zoologen och demokratiforskaren Patrik Lindenfors’ Samarbete (http://www.lindenfors.se/, http://www.adlibris.com/se/bok/samarbete-9789186061333). Eller Richard Dawkins Den själviska genen och The Extended Phenotype, vars kapitel om memer visar hur kultur också evolverar, men inte på samma sätt som gener. Kultur i form av vad individer sysslar med och har som yrke kan alltså evolvera separat från de gener vars replikatorer vi utgör (se även min artikel i statsvetenskaplig tidskrift:
    http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=2&ved=0CD4QFjAB&url=http%3A%2F%2Fjournals.lub.lu.se%2Findex.php%2Fst%2Farticle%2Fdownload%2F2243%2F1820&ei=2gZYU6GwCsz44QSM4oHYDQ&usg=AFQjCNGbe1UuamAma97joQRyGnZLPmG7Tw&sig2=m3IFZsZu7qlNUq0fS9Xdeg).
    För övrig sker forskningen om hur kultur evolverar vid Centrum för evolutionär kulturforskning, Stockholms universitet, samt bl.a. University of St. Andrews, Scotland.
    Beträffande forskningen om nepotism och yrken under 1700-talet hoppas jag du utnyttjar släktforskningen numera mycket stora databaser. Då kan du ju kartera exakt vem som är släkt med vem på den tiden. Disbyt är en sådan databas.
    mvh
    Mikael Sandberg

  3. Intressant, men man måste klarlägga vad en elit är, och om man ska räkna med en eller flera eliter. Själva frågan om social mobilitet är ju som du noterar bredare än om eliter kommer ur eliter. Rimligen beror svaret också på vilken period och vilket land man studerar (Franska revolutionen exvis). I krig gör dugliga militärer karriär snabbare, i fred kanske det sociala arvet spelar större roll. Givetvis måste man beakta även sociala mekanismer vid rekrytering. Inom de gamla skråna och inom många professioner, var det avgörande att ha en fadder inom skrået/professionen. Det innebar givetvis att yrken gick i arv, men det gällde både lågstatushantverk och högstatusprofessioner.

  4. Jag håller med om att Clarks bok är mycket intressant (även om jag inte hunnit igenom hela än), men jag tycker det finns några aber i analyserna som möjligen borde bäddat för lite mer ödmjuka slutsatser.
    För det första så tycker jag nog att det framgår av hans analyser (åtminstone av Sverige och USA) att det trots allt skett en omfattande social utjämning under 1900-talet. Den må inte gå lika snabbt som vissa ekonomiska studier gjort gällande, men den är fortfarande av betydande omfattning. Att ekonomiska analyser av inkomstmobilitet tenderar att påvisa högre social mobilitet än t ex sociologiska analyser av klassmobilitet har ju dessutom visats tidigare av Goldthorpe (som pikant nog inte refereras i boken).
    För det andra fokuserar Clark, som framgår av texten ovan, på ganska specifika utfall. En stor del av analyserna av Sverige och USA går ut på att visa att vissa efternamn är överrepresenterade bland läkare och jurister. Min gissning är att den sociala mobiliteten in och ut ur dessa spärrade yrken är betydligt mer begränsad än i samhället i stort.
    Slutligen är det värt att ha i åtanke att Clark enkom fokuserar på relativ social mobilitet. I absoluta termer har den sociala mobiliteten, med största sannolikhet, varit betydligt mer omfattande.

  5. Det finns en annan sak som helt fattas här, och det är namnbyten. Under första halvan av 1900-talet uppmuntrades ett byte från “son”-namn till något annat, och jag (som är i 40-årsåldern) har själv flera bekanta vars föräldrar eller farföräldrar var med under detta byte. Min högst anekdotiska och ovetenskapliga uppfattning är att det var familjer som var någorlunda ekonomiskt stabila, om än långt ifrån rika, som bytte. Det skulle vara intressant att se hur representationen av son-namn hade sett ut ifall dessa “tillbyta” namn räknades som son-namn.
    En annan namngrupp som inte nämns är soldatnamnen – Seger, Rask, Hård, Ljung, Blixt m.fl. Det var inte direkt ett tecken på rikedom att vara barn till en indelt soldat…

  6. Social mobilitet är väl knappast en ja-nej fråga utan en gråskala. Om adeln är femfaldigt överrepresenterad idag så tyder ju det (antar jag) på en stor minskning av överrepresentationen jämfört med säg år 1900.
    Sen är det ju som du säger att pengar och intressen går i arv. Gillar farsan och morsan att läsa och diskutera böcker är det mer sannolikt att barnet också gör det. Vet man ett yrke finns är det större chans att man intresserar sig för det.

    • Bra poäng. Måhända var adeln hundrafaldigt överrepresenterad anno 1900. Det finns väl inga skäl att anta att 100 år är tillräckligt för att radera ut detta?

    • Du har rätt i att adeln är betydligt mindre överrepresenterad, men Clark menar att om konventionella mått på social mobilitet stämde borde överrepresentationen försvunnit för länge sen. Har ändå gått rätt många generationer sedan de formella privilegierna försvann.

      • Men det har inte gått särskilt många generationer sedan välfärdsstaten byggdes ut med fri utbildning mm? Det är väl fullt möjligt att takten varit högre under den tid som mer aktiva åtgärder än att bara ta bort privilegierna satts in?

  7. Varför är det obehagligt om social begåvning och förmåga till hårt arbete huvudsakligen ärvs genetiskt? Det finns väl inga skäl att lägga något värde i det?
    Man kan naturligtvis (som jag!) tro att Clark har fel i det påståendet. Men det är ju en annan fråga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s