Vad är inne och vad är på väg ut? Riksdagspolitikernas valrörelseaktiviteter under 25 år

Det nyligen genomförda regionvalet i Quebec – där jag för tillfället befinner mig – blev en uppvisning i hur illa valkampanjer kan skötas av regeringspartier. Vid början av valrörelsen hade det regerande partiet, Parti Québécois, en klar ledning i opinionsmätningarna. Minoritetsregeringen såg ut att ganska enkelt kunna öka sitt stöd och få egen majoritet i regionsparlamentet. När valet väl var över hade partiet på en månad tappat mer än 10 procentenheter och gjort ett av sina sämsta val genom tiderna. Ärkemotståndarna i Parti Liberal blev tydliga segrare och regerar nu med ensam majoritet i parlamentet. De flesta valrörelser har inte samma dramatiska dynamik. Henrik Oscarsson har redogjort för att vissa valrörelser i Sverige är tämligen stillsamma när det gäller opinionsförändringar.

Eftersom vi tidigare har ägnat oss åt att studera vad väljarna har att säga om valrörelser, så ska det här inlägget handla om hur politikerna beskriver sina insatser under valrörelserna vad som är och varit populära valrörelseaktiviteter. Eftersom vår svenska politiska elit är förhållandevis öppen, kan vi följa deras egenrapporterade aktiviteter under 25 år och i sju riksdagsval.

I riksdagsundersökningarna har svenska riksdagsledamöter tillfrågats om vilka kampanjaktiviteter de tycker är viktigast. Frågan som ställs är ”Ungefär hur många gånger under [ÅRTAL] valrörelse ägnade du dig åt följande kampanjaktiviteter?” Svarsalternativen är ”ingen gång”, ”1-3 gånger”, ”4-10”, ”11-30” och ”fler än 30 gånger”. Figuren nedan redovisar andelen ledamöterna som säger att de utförde någon av aktiviteterna fler än 30 gånger under valrörelsen.

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 17.06.45

Kommentar: Uppgifterna kommer från riksdagsundersökningarna som genomförs vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

I figuren kan vi se att riksdagsledamöterna har satsat på lite olika aktiviteter genom åren. Sett över tid verkar det som om två av aktiviteterna har prioriterats ner. Förutom appelltal på gator och torg har telefonkontakter med väljarna blivit mindre frekvent förekommande. Telefonkontakternas öde är intressant. I Maria Solevids inlägg framgick att förhållandevis många väljare blev kontaktade via telefon år 1998. Väljarnas erfarenheter återspeglas även när det gäller riksdagsledamöternas prioriteringar under 1998 års valrörelse. Figuren visar att politikerna var ovanligt engagerade i att kontakta väljarna per telefon just det valet. Väljarkontakt via telefonluren ser emellertid ut att ha varit en valrörelsefluga. I de efterkommande valen lades ingen större energi på telefonkontakter. Att hålla anföranden och göra besök på arbetsplatser verkar dock vara stabila valrörelseaktiviteter. De är ungefär lika prioriterade 2010 som de var 1985. En aktivitet som däremot vann i popularitet 2010 var dörrknackningar. Under tidigare val har dörrknackningar varit en aktivitet som inte gjordes med någon samma frenesi som de andra aktiviteterna.

Anders Sundell har i ett inlägg varit inne på valkampanjer och dörrknackningar. Det framkom i inlägget att dörrknackningar kan bidra med att höja valdeltagandet, men att dörrknackande politiker inte själva har så mycket personligen att vinna på att gå runt och knacka dörr. En som kanske skulle kunna vittna om det är folkpartisten Matthias Sundin. Inför valet 2010 bestämde sig Sundin, efter att ha inspirerats av amerikanska valkampanjer, för att sätta svenskt rekord i dörrknackningar. Målet var komma in i riksdagen genom att bedriva en framgångsrik personvalskampanj. Sundins knackade på dörrarna i Östergötland ledde till att han blev inofficiell svensk dörrknacksmästare med 10001 knackningar, men han lyckades inte komma in i riksdagen. Det ihärdiga knackandet gav 625 personröster och Sundin hade behövt mer än det dubbla antalet personröster för att erhålla de åtta procenten som då krävdes för att flyttas upp på listan (i valet 2014 räcker det med 5 procent eftersom Regeringsformen har ändrats). Till historien hör dock att Sundin fick hoppa in som ersättare i riksdagen under en kortare period. Dessutom toppar han Folkpartiets riksdagslista i Östergötland inför riksdagsvalet 2014. Det återstår dock att se om Sundin ånyo kommer att ge sig ut på en dörrknackarturné.

Figuren redovisar inte bruket av sociala medier, detta på grund av att vi bara har en mätpunkt. Efter Barack Obamas kampanjframgångar i primär- och presidentvalen 2008 har sociala medier givits stort utrymme. I 2010 års riksdagsundersökning är social medier följdriktigt den valrörelseaktivitet som ledamöterna jobbade mest aktivt med. Närmare 60 procent uppgav att de 30 gånger eller mer använt sig av social medier – klart mer än någon av de andra högst prioriterade aktiviteterna i figuren. Det är givetvis skillnad mellan arbetsinsatsen att knacka dörr och skriva något på Twitter eller Facebook, men siffrorna indikerar ganska tydligt att ledamöterna tillmäter sociala medier en viss betydelse. Förhoppningen om att upprepa Obamas succé med sociala medier förverkligades dock inte här i Sverige. Väljarnas intresse för partiernas satsningar på sociala medier var ganska begränsat.

Frågan är vilka kampanjaktiviteter som upplevs som viktigast i årets valrörelse och vad politikerna denna gång kommer att satsa på. Det är inte alldeles enkelt att exempelvis förutsäga hur den sänkta personvalsspärren kommer att påverka enskilda kandidaters kampanjarbete. ”Samtal” verkar dock vara ett ord som används ofta. F! ordnar samtal vid köksboren och home partys och Miljöparitet har samtalskampanj. Den svenske valrörelsenestorn Peter Esaiasson, som analyserat valrörelser från 1866 och framåt låter emellertid hälsa att: ”användandet av tekniker för direktkontakt går i cykler och när ett parti satsar så försöker de andra göra likadant (eller om de saknar resurser så tar man avstånd från tekniken). Helt säkert samma sak med dörrknackningskampanjer denna gång. Man har en organisation som måste användas på något sätt och exakt hur varierar med tiden, det viktigaste ur motivationssynpunkt är att man har en plan — hellre en dålig plan än ingen alls som det heter i schacksammanhang”. 

Litteraturtips

För den som vill bättra på sin allmänbildning i allmänhet och om svenska valkampanjer i synnerhet rekommenderas Peter Esaissons avhandling: ”Svenska valkampanjer 1866 – 1988

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s