Behöver du personrösta? Det beror på vilket parti du röstar på.

För detta inlägg har Elias Markstedt bistått med dataanalyser.

Svenska väljare har nu sedan ganska lång tid tillbaka haft möjligheten att personkryssa den kandidat de i första hand vill ska väljas för det parti väljaren röstar på. I det här inlägget ska vi ta en snabb titt på hur stora skillnaderna mellan olika kandidater för samma parti egentligen är när det gäller åsikter i politiska frågor, samt om sammanhållningen är större eller mindre inom vissa partier. Denna text kommer alltså inte alls beröra andra aspekter som kan skilja de olika politiska kandidaterna åt. Det kan också mycket väl finnas många andra rimliga grunder för att personkryssa en viss kandidat än just åsikter i politiska sakfrågor eller kandidatens ideologiska hållning. En del väljare kan tex föredra att representeras av en kandidat som liknar dom själva i andra avseenden, eller kan vilja öka representationen av en viss grupp i de valda församlingarna.

Med detta sagt ska inlägget försöka belysa om det finns någon anledning att välja kandidat att personkryssa efter åsikt, eller om det snarare är så att åsiktsskillnaderna är så små inom varje parti att det inte spelar någon roll. För att göra detta kommer vi använda data från Aftonbladets valkompass. Valkompassen innehåller både uppgifter om hur de tio översta kandidaterna på listorna i europaparlamentsvalet för riksdagspartierna, Piratpartiet och Feministiskt initiativ tar ställning i 30 politiska frågor. SVTs valkompass innehåller visserligen uppgifter om ännu fler kandidater än Aftonbladets valkompass, men Aftonbladets valkompass har den fördelen att den även innehåller en separat positionering för partierna i sig, medan SVT istället utgår från kandidaternas genomsnittsåsikt för partiernas positioner i frågorna. För Aftonbladets valkompass togs partiernas positioner fram genom en dubbelt förfarande där dels partiledningarna själva besvarade de 30 frågorna i enkätform enligt partiets officiella ståndpunkt, samtidigt som en en grupp vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet gick igenom allt relevant partimeterial och för att göra en oberoende bedömning av partiets ståndpunkt baserat på officiellt partimaterial som till exempel partiprogram, valmanifest med mera. Detta har fördelen att det går att se om kandidaterna har annorlunda åsikter än partiets officiella ståndpunkt.

I ett första steg kommer vi därför belysa i vilken utsträckning de tio översta kandidaterna har en annan åsiktsposition än sitt eget parti. Vi behöver dock förenkla analysen något då det är ett digert arbete att närgranska 30 frågor för varje kantidat och parti, och det ger heller ingen överblick. Här nöjer vi oss med den övergripande bilden och undersöker partiers och kandidaters positioner i form av ett tvådimensionellt ideologiskt landskap som består av en vänster-högerdimension, och en EU-dimension. Detta är naturligtvis en förenkling, men förhoppningsvis en förenkling som kan hjälpa oss förstå och orientera oss bland partier och kandidater. Det mått på avstånd mellan partiposition och partiets kandidaters position i det tvådimensionella landskapet vi kommer använda är det genomsnittliga euklidiska (dvs ”diagonala”) avståndet. Den tvådimensionella rymden är konstruerad som två axlar som löper från -2 till +2. Det maximala diagonala (euklidiska) avståndet är då cirka 5,5 enheter. Nåväl, vilket partis kandidater ligger då i genomsnitt längst från sitt eget parti, och vilket parti har kandidater som ligger närmast partiets egen uppfattning?

Figur 1 Genomsnittligt (euklidiskt) avstånd mellan partier och pariernas kandidater

fig1

Som vi ser av stapeldiagrammet ovan så är det tveklöst Vänsterpartiet som har europaparlamentskandidater som håller sig närmast partilinjen, medan Feministiskt Initiativ däremot har kandidater som i genomsnitt skiljer sig mest från partiets ståndpunkt. Dock tätt följt av Piratpartiet. Det borde rimligen betyda att det spelar större roll vilken kandidat som blir vald från Feministiskt Initiativ än från Vänsterpartiet. Men det är inte riktigt säkert. Den kan ju vara så att FI:s kandidater alla ligger långt från partilinjen, men på samma position? För att utesluta sådana möjligheter har vi även jämfört hur stort det genomsnittliga avstånden är mellan samtliga kandidater inom varje parti och samma kandidaters genomsnittliga position. Nästa figur visar resultaten.

Figur 2 Genomsnittligt (euklidiskt) avstånd mellan partiers kandidater och kandidaternas genomsnittliga position

fig2

Som vi ser förändras faktiskt bilden en del när vi mer direkt jämför kandidaternas sammanhållning sinsemellan istället för kandidaternas sammanhållning med sitt eget parti. Vänsterpartiets kandidater är även sinsemellan de i särsklass mest sammanhållna åsiktsmässigt, men Feministiskt intitiativs kandidater däremot inte längre uppvisar störst skillnad inom sin egen grupp. Inom kandidaterna är det istället Piratpartiets kandidater som uppvisar störst skillnader sinsemellan. En väljare som röstar på piratpartiet kan alltså göra klokt i att noga välja vilken kandidat hen personkryssar, medan det rimligen inte är lika väl använd tid för en väljare som röstar på Vänsterpartiet.

Innan vi lämnar denna första översikt ska vi också analyser de två ideologiska dimensionerna separat för att se om avvikelserna från partilinjen främst finns i klassiska vänster-högerfrågor, eller i EU-frågor. Vi börjar med EU-dimensionen.

Figur 3 Genomsnittligt absolut avstånd mellan partier och partiernas kandidater i EU-dimensionen

fig3

Det blir snabbt tydligt att det är just vad gäller inställningen till EU som FI:s kandidater avviker från partilinjen en del. De har ett dubbelt så högt genomstnittligt medelavstånd (i absoluta tal) som övriga partier.

Figur 4 Genomsnittligt absolut avstånd mellan partier och partiernas kandidater i Vänster-högerdimensionen

fig4

När det kommer till vänster-högerdimensionen däremot så framstår FI:s kandidater som minst lika sammanhållna som övriga partiers. Det spelar däremot en betydligt större roll för Piratpartiet. Detta beror till stor del förståss på att Piratpartiet inte har velat ta ställning i vänster-högerfrågor i traditionell mening, och därför placerar sig i mitten av skalan. När vi jämför figur 3 och 4 ovan ser vi även att till exempel socialdemokraternas kandidater har en större avvikelse i EU-dimensionen än i vänsterhögerdimensionen.

För att lättare förstå vad sifforna och rangordningarna ovan kommer den sista delen av detta inlägg ta en kortfattad titt på varje parti och dess kandidaters i det tvådimensionella ideologiska landskaptet. Den horisontella dimensionen är den klassiska vänster-högerdimensionen, med de som svarat maximalt till vänster på de 30 frågorna vid -2, och de som svarat maximalt till höger på de 30 frågorna vid +2. EU-dimensionen finns på den vertikala axeln, med maximalt EU-positiva vid +2 (i toppen), och maximalt EU-negativa vid -2 (i botten). Partierna visas med en röd fylld cirkel, och kandidaterna i blått. I de fall en grön rektangel kan ses är det kandidaternas medelvärde.

Figur 5a Vänsterpartiet och dess kandidater

fig5-V

Som redan har nämnts är Vänsterpartiets kandidater extremt sammanhållna, varför vi går vidare utan längre kommentar. Vi måste dock ta med rent metodologiska aspekter i beaktatande, och även om en kandidat som LiseLotte Olsson ligger något mindre långt till vänster i figuren är det inte säkert att detta återspeglar en verkligen skillnad då skillnaden är såpass liten. Den starka sammanhållningen skulle också till viss del kunna bero på att Vänsterpartiet och en del av dess kandidater så att säga ”slår i väggen” i och med att det inte går att placera sig längre till vänster med det urval av 30 frågor som har använts i Aftonbladets valkompass. Det är tänkbart att fler frågor med ännu starkare vänsterpositioner hade skapat en större variation även mellan Vänsterpartiets kandidater.

Figur 5b Socialdemokraterna och dess kandidater

fig5-S

Av figuren ser vi en något större spridning bland socialdemokraterna, men ändock relativt begränsad. Som vi redan har sett är skillnaderna mellan kandidaterna något större i EU-frågor än i traditionella vänster-högerfrågor. I toppen ser vi mer EU-positiva kandidater som Olle Ludvigsson och Jytte Guteland, medan Marita Ulvskog tillhör de klart mest EU-negativa. En skillnad som kan vara värd att ta i beaktande för socialdemokratiska väljare.

Figur 5c Centerpartiet och dess kandidater

fig5-C

Centerpartiets kandidater uppvisar ett intressant mönster med en relativt sammanhållen grupp nära partiet, plus några kandidater som jämförelsevis ligger ovanligt långt från sitt parti. Längst till vänster hittar vi till exempel Staffan Nilsson, medan Pelle Thörnberg utmärker sig som den mest EU-positiva kandidaten av alla de 100 kandidater som ingåri i Aftonbladets valkompass som helhet.

Figur 5d Folkpartiet och dess kandidater

fig5-FP

Folkpartiets kandidater uppvisar också en relativt stor spännvid mellan sina kandidater vad gäller vänster-högerdimensionen. Längst till vänster ser vi Jenny Sonesson, medan Cecilia Wikström och Staffan Werme återfinns längst till höger.

Figur 5e Moderaterna och dess kandidater

fig5-M

Moderaternas kandidater har relativt sammanhållna åsikter. Visserligen kanske det finns en kännbar skillnad mellan den mest EU-positive kandidaten Cecilia Magnusson och den minst EU-entusiastiske Carl-Oskar Bohlin, även om den inte är så stor. På samma sätt är säkerligen Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner något till höger om Anna Maria Corazza Bildt och Jelena Drenjanin, enligt de 30 frågor som ingår i Aftonbladets valkompass.

Figur 5f Kristdemokraterna och dess kandidater

fig5-KD

Kristdemokraterna däremot har en klart större spännvidd, med kandidater som Sara Skyttedal som ligger långt till höger, och Désirée Pethrus som ligger längst till vänster. Dessa två emellan är spännviden ovanligt stor inom ett och samma parti.

Figur 5g Miljöpartiet och dess kandidater

fig5-MP

Miljöpartiets kandidater är även de rätt så sammanhållna, om än inte lika sammahållna som vänsterpartiets. Den kandidat som tydligast sticker ut är Max Andersson genom att ligga längre till vänster och vara mer EU-negativ än övriga kandidater, och än partiet. Han ligger snarast prick på Feministiskt Initiativs placering i de två dimensionerna, och inte långt från Vänsterpartiet heller.

Figur 5h Sverigedemokraterna och dess kandidater

fig5-SD

Sverigedemokraternas kandidater är relativt sammanhållna i sin EU-skeptisism, men något mer utspridda längst med vänster-högerdimensionen från mer högerinriktade kandidater som Anna Hagwall och mer mittenplacerad kandidater som Kristina Winberg eller Peter Lundgren.

Figur 5i Piratpartiet och dess kandidater

fig5-PP

Piratpartiet har i särklass störst spridning vad gäller åsikteri klassiska vänster-högerfrågor bland sina kandidater. De löper så att säga hela vägen från Socialdemokraterna till Folkpartiet med den vänsterinriktaded Christian Engström och den högerinriktade Rick Falkvinge.

Figur 5j Feministiskt Initiativ och dess kandidater

fig5-FI

Feministiskt Initiativ har framförallt spridning mellan sina kandidater i EU-dimensionen, med Soraya Post, Karin Asp och Margaret Gärding som mer relativt EU-positiva kandidater, och med Margarethe Müntzing och Alexandra Byröd som mer EU-kritiska kandidater närmare partilinjen.

 

En sådan här genomgång är naturligtvis inte avsedd att vara en heltäckande guide för den som står och väljer vilken kandidat att lägga sin personröst på. Snarare visar den att ett aktivt val av europaparlamentskandidat att personkryssa inom vissa partier kan vara ett viktigt val. Så till dig som funderar på om du ska lägga en aktiv personröst i Europaparlamentsvalet: ta en titt på kandidaternas placering i det ideologiska landskapet och fundera på om det betyder någonting för dig! Vill du sedan utforska olika kandidaters åsikter i detalj i olika frågor kan både Aftonbladets och SVT:s valkompasser stå till tjänst med detta.

Att mäta väljarbeteende i Europaval

 Det här inlägget är samförfattat av Stefan Dahlberg och Mikael Persson.

***

Hur mäter man bäst väljarbeteende i europaparlamentsval? Frågan har aktualiserats i och med att vi vanligen vid europaparlamentsvalen har två stora väljarundersökningar som utförs i Sverige. Dels den svenska europaparlamentsvalundersökningen som genomförs inom ramarna för valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet i samarbete med Statistiska centralbyrån och dels European Election Studies (EES) som genomförs i alla EU-länder i samband med europaparlamentsvalen.
Läs mer

Hur mår de politiska partierna?

Detta inlägg är samförfattat av Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson.

***

På DN-debatt tidigare i veckan tog vi upp frågan om hur de politiska partierna mår i Sverige. Vi vill här ta tillfället i akt att kort presentera några av de data vi refererar till. Men först och främst ett enklare klargörande. Rubrikmakarna gav artikeln titeln ”Partidemokratin mår alldeles utmärkt i Sverige”. Det är lite väl positivt i överkant, sett till vad som faktiskt står där. En positiv bild finns det inte stöd för i tillgängliga data (vårt ratade förslag var faktiskt ”Den svenska partidemokratin mår bra, trots allt”). Vi anser oss däremot ha visst fog att säga att den vedertagna bilden av partier i kris – plågade av ständiga medlemstapp och tilltagande politikerförakt – inte stämmer. Läs mer

Varför ska man rösta i Europaparlamentsvalet?

Varför ska man egentligen rösta i Europaparlamentsvalet? En röst. Sjumiljoneretthundratjugotusenniohundranittiosex röstberättigade. Tjugo kandidater ska väljas till ett parlament med 751 ledamöter från 27 andra länder. Varför bry sig alls?

Rent matematiskt är det givetvis fullständigt meningslöst att använda dyrbar tid och kognitiva resurser åt valhandlingen. Sannolikheten att din röst blir avgörande i någon mening, exempelvis för majoritetsläget i Europaparlamentet, är så oändligt liten att den knappt går att räkna ut. Sannolikheten att det är just din röst som för ett visst parti över fyra procent eller får ytterligare ett mandat av de 20 är också försvinnande liten.

Läs mer

Partiernas mobiliseringspotential

Som jag tidigare bloggat om här på Politologerna skulle tidigare valresultat i Europaparlamentsvalet se annorlunda ut om samtliga röstberättigade gick och röstade. Stora och regeringsbärande partier som Moderaterna och Socialdemokraterna gör i allmänhet sämre val i Europaparlamentsvalet jämfört med Riksdagsvalet medan små och nya partier i allmänhet gör bättre val. Att utfallet blir så här har att göra med att Europaparlamentsvalet är ett så kallat andra rangens val och är inget unikt för Sverige. I jämförelse med val av första rangen – oftast nationella val – utmärks andra rangens val av lägre intresse från partier, medier och väljare, en mindre intensiv kampanj och att nationella frågor också dominerar eller åtminstone i hög grad förekommer i valrörelsen. Större och/eller regeringsbärande partier straffas hårdare av väljarna samtidigt som mindre partier och uppstickarpartier belönas med väljarnas röster i högre grad. 2004 hette uppstickarna Junilistan, 2009 var det Piratpartiet och i år verkar mångas blickar vändas mot Feministiskt initiativ. Läs mer

Käbbel i partiledardebatter – var det bättre förr?

Med mindre än två veckor kvar till EU-valet är det högsäsong för politiska debatter. Jag har till exempel sett Jonas Sjöstedt i tre tv-debatter på lite mer än en vecka – först i partiledardebatten 4/5, sedan mot Carl Bildt i Agenda 11/5 och så igår i Aktuellt mot Jan Björklund. I valundersökningarna (se s. 15 här) instämmer vanligen 40-60% av de svarande att valrörelsen har präglats av ”För mycket partikäbbel”, betydligt fler än de som tycker att den varit ”Intressant och spännande” (32% 2010, vilket var rekord – 1998 var det 9%). Svaren gäller hela valrörelsen, men konflikter och käbbel synliggörs ju allra tydligast i tv-debatter.

Jag har själv som glad amatör sedan i höstas gjort några olika försök att kvantifiera mängden kritik och hur kritiken fördelas i olika tv-debatter. Men som med alla ämnen finns det seriös forskning, om man bemödar sig att kolla upp den (eller blir tipsad, som jag i det här fallet). Hur brukar det se ut med negativiteten i partiledardebatter? Och har det blivit mer eller mindre ”käbbel”?

Läs mer

Meritokrati – från dystopi till utopi

I den senaste tidens diskussioner om ekonomen Thomas Pikettys arbete om inkomstojämlikhetens historia och eventuella framtid har jag två gånger hört vänster debattörer referera till begreppet ”meritokrati”. Marika Lindgren Åsbrink skriver hos tankesmedjan Tiden att ”det står ganska dåligt till med meritokratin”, eftersom ärvd förmögenhet snarare än personlig förtjänst avgör människors inkomst. Agneta Berge skriver också i SvD att Piketty visar att stora inkomstklyftor ”kan hota meritokratiska principer”.

Det låter från dessa uttalanden som att vi bör vara oroade över att meritokratin är hotad. Men vad innebär meritokrati egentligen? Vanligen betecknar ”meritokratiska principer” ett system där en persons talanger och förmågor avgör hur långt denne ska klättra på samhällsstegen. Men själva ordet ”meritokrati” syftar på en överklass, precis som ”aristokrati”, men en klass som är överklass just på grund av sina överlägsna förmågor, och inte sin stamtavla. Begreppet myntades av den brittiske sociologen och Labour-politikern Michael Young i hans satiriska bok ”The rise of the meritocracy” (1958), som på svenska fått den något torftigare titeln ”Intelligensen som överklass”.

Läs mer

Efterlyses: en samlad diskussion om kommunala bolag

Detta inlägg bygger på ett pilotprojekt om kommunala bolag som jag idag bedriver tillsammans med Anna Thomasson och Richard Öhrvall, där forskningsassistenterna Fredrik Olsson och Mattias Fogelgren också ingår.

***

Antalet kommunala bolag har ökat ordentligt de senaste två decennierna. Från att ha varit drygt 1 300 i början av 1990-talet, finns idag omkring 1 700 stycken (jfr Statskontoret 2012).  Enligt vissa källor omsätter de sammanlagt omkring 200 miljarder kronor, anställer cirka 48 000 personer och har ett värde om cirka 1 875 miljarderUnder 00-talet har dessutom just omsättningen ökat dramatiskt. Bolagen har sålunda en viktig samhällsekonomisk roll.

Givet deras betydelse, och de dilemman offentligt ägande av företag faktiskt väcker till liv, är mitt intryck att vi historiskt sett diskuterat kommunalt ägande av bolag sparsamt. När bolagen har debatteras, saknas typiskt en helhetssyn på ämnet. Olika problem har diskuterats för sig när de hamnat på den politiska agendan, vilket försvårar för en grundläggande och övergripande diskussion om varför kommuner ska driva bolag, när det är lämpligt att de gör det, och hur en kommun bäst arbetar med ägarstyrning av sina bolag. Detta inlägg syftar till att utveckla och stärka det argumentet, och förhoppningsvis öka medvetenheten om de dilemman kommunalt ägande av bolag väcker till liv.

Läs mer

Vem bestämmer i Sverige? En nätverksanalys av Fokus 100 mäktigaste

Makt är ett centralt begrepp inom statsvetenskapen, men inte helt lätt att mäta. Jag är därför fascinerad av alla sätt att försöka mäta makt, särskilt de som går bortom formella positioner. I ett tidigare inlägg försökte jag och Gissur Ó Erlingsson mäta olika former av inflytande i Göteborgs styrelser och nämnder genom nätverksanalys. I det här inlägget tänkte jag istället göra en nätverksanalys på den nationella makteliten för att se om det kan säga något nytt.

Alla nätverksanalyser utgår från någon typ av kopplingar mellan individer. I det tidigare inlägget räknade vi det som en koppling att sitta i samma styrelse. Problemet med ett sådant tillvägagångssätt är att analysen blir helt begränsad till formella uppdrag. Här tänkte jag istället utgå från ett enkelt antagande: två personer som nämns i samma tidningsartikel har antagligen något med varandra att göra. Antingen håller person A och B på med samma sak, eller så reagerar A på något B gjort, eller vice versa. Om person A dessutom har stor makt är det inte orimligt att anta att B också har någon typ av makt, i alla fall om B vid upprepade tillfällen förekommer i samma artikel som A.

Läs mer

Vem attackerade vem i partiledardebatten… 2002?

Ikväll är det direktsänd partiledardebatt i SVT, med alla riksdagspartierna representerade. Förra gången det begav sig försökte jag räkna hur partiledarna fördelade sin kritik mellan varandra. Varje gång en partiledare nämnde en annan partiledares eller partis namn i uppsåt att kritisera, eller gjorde tydliga referenser till ett visst partis politik räknade jag det som en ”attack” (oavsett hur lång den var). Utifrån detta gjorde jag en matris som, var min tanke, skulle ge en bild av debattens karaktär. Några huvudsakliga slutsatser var att

  1. Kritik förekom bara över blockgränserna
  2. Sverigdemokraternas Jimmie Åkesson fördelade kritiken jämnt mellan blocken
  3. Fredrik Reinfeldt (M) fokuserade nästan uteslutande på Stefan Löfven (S), och Löfven fokuserade också mycket på Reinfeldt, vilket gav karaktären av en statsministerdebatt dem emellan.

Ikväll är planen att jag ska se debatten på plats och jag tänkte då göra samma typ av analys. Det blir givetvis intressant att se om mönstren från den förra debatten upprepas, men jag tänkte också att det kunde vara nyttigt att sätta det hela i perspektiv. Flera, inklusive tidigare statsministern Ingvar Carlsson, har till exempel hävdat att Sverige fått en allt mer utpräglad blockpolitik och avsaknaden av kritik inom blocken skulle kunna tolkas som ett symptom på detta. Men såg det då annorlunda ut innan Alliansen bildades?

Läs mer