Partiernas mobiliseringspotential

Som jag tidigare bloggat om här på Politologerna skulle tidigare valresultat i Europaparlamentsvalet se annorlunda ut om samtliga röstberättigade gick och röstade. Stora och regeringsbärande partier som Moderaterna och Socialdemokraterna gör i allmänhet sämre val i Europaparlamentsvalet jämfört med Riksdagsvalet medan små och nya partier i allmänhet gör bättre val. Att utfallet blir så här har att göra med att Europaparlamentsvalet är ett så kallat andra rangens val och är inget unikt för Sverige. I jämförelse med val av första rangen – oftast nationella val – utmärks andra rangens val av lägre intresse från partier, medier och väljare, en mindre intensiv kampanj och att nationella frågor också dominerar eller åtminstone i hög grad förekommer i valrörelsen. Större och/eller regeringsbärande partier straffas hårdare av väljarna samtidigt som mindre partier och uppstickarpartier belönas med väljarnas röster i högre grad. 2004 hette uppstickarna Junilistan, 2009 var det Piratpartiet och i år verkar mångas blickar vändas mot Feministiskt initiativ.

Vidare finns betydande variation i partiernas mobilisering av sina egna sympatisörer. Medan 74 procent av Folkpartiets väljare gick och röstade i Europaparlamentsvalet 2009 var valdeltagandet bland Socialdemokraternas sympatisörer bara 39 procent – en mobiliseringsskillnad på 35 procentenheter. Att uttala sig om valdeltagande efter partipreferens är givetvis en grov förenkling och uttrycker till viss del också skillnaderna i partiernas sympatisörers socioekonomiska bakgrund. Det är alltså flera faktorer som i verkligheten samverkar och påverkar benägenheten att gå och rösta.

Ett ytterligare sätt att undersöka hur väl partiernas lyckas mobilisera sina egna sympatisörer är att jämföra hur väljarna som intervjuades i Europaparlamentsvalsundersökningen 2009 skulle röstat om det var Riksdagsval med hur de röstade i Europaparlamentsvalet. Figuren nedan visar således andelen väljare med partipreferens X i Riksdagsvalet som röstade på samma parti, andelen som röstade på annat parti samt andelen icke-röstare i Europaparlamentsvalet 2009. Varje stapel summerar till 100 procent. Den blåa delen av stapeln är alltså de egna sympatisörer som partiet mobiliserar, den röda delen av stapeln är förluster till andra partier och den gröna delen av stapeln är andelen icke-röstare bland partiets sympatisörer. Både det röda och det gröna fältet är alltså sympatisörer som partiet potentiellt skulle kunna mobilisera i samband med det kommande Europaparlamentsvalet. Anledningen till att flera partier saknas i figuren beror på att det är allt för få respondenter som vid den tiden (2009) uttryckte partipreferens för  Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan och Feministiskt initiativ och det finns därmed inte tillräckligt underlag för att göra analyser bland de partiernas väljare. Den uppmärksamme kommer också att se att siffrorna för andelen icke-röstare kommer också att skilja sig något åt jämfört med de siffror för valdeltagande bland partiernas sympatisörer som jag tidigare har presenterat och refererade till ovan vilket beror på att jag i det här fallet också tar hänsyn till röstintention i Riksdagsval.

 

Mobiliseringspotential

Källa: Europaparlamentsvalsundersökningen 2009

Vänsterpartiet är det parti som lyckats relativt sämst med att mobilisera de egna väljarna. Cirka en tredjedel av V:s sympatisörer röstar på V i EUP-valet, cirka en fjärdedel av sympatisörerna röstar på andra partier och 40 procent förlorar V till soffan.

Centerpartiet och Folkpartiet är de partier som lyckas bäst med att mobilisera sina egna sympatisörer i EUP-valet; drygt hälften av deras sympatisörer röstar på dem. C och FP förlorar också relativt sett minst till andra partier och minst till soffan.

Socialdemokraterna är som framkommit i tidigare blogginlägg det parti som har svårast att mobilisera sina väljare att gå och rösta över huvud taget. Av de väljare som anger att de [i samband med att de blev intervjuade av SCB för Europaparlamentsvalundersökningen 2009] skulle rösta på partiet om det var Riksdagsval förlorar partiet hälften till soffan i samband med EUP-val. I jämförelse med övriga partier tappar S förhållandevis lite till andra partier (13 procent), samtidigt som andelen sympatisörer som röstade på dem i EUP-valet var 37 procent vilket är näst sämst i den här jämförelsen.

Att inget parti lyckas särskilt väl med att mobilisera sina egna sympatisörer beror alltså på (minst) två samverkande faktorer i samband med val till Europaparlamentet; dels är väljarna är mer otrogna eller i mer positiva ordalag, ”röstar mer med hjärtat” och byter till andra partier, dels stannar väljarna hemma i större utsträckning i samband med EUP-val. En ytterligare faktor som spelar roll är att väljare som har en annan åsikt om EU än sitt parti också är mer benägna att rösta på ett annat parti eller att ligga på soffan.

Med tio dagar kvar till Europaparlamentsvalet finns det all anledning för partierna och kandidaterna att anstränga sig för att mobilisera väljare – det finns mycket att vinna både i röststöd och i ett högre valdeltagande.

Läs mer:

Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (red) (2010) Väljarbeteende i Europaval, Göteborgs universitet: Statsvetenskapliga institutionen. http://www.valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1325/1325593_oscarsson—holmberg–2010–v–ljarbeteende-i-europaval-hemsideversion.pdf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s