Vad menas med representativa urval?

Det är valår och uppmärksamheten kring opinionsundersökningar är stor. På senare år har nya inslag uppenbarat sig på opinionsmätarscenen. Det handlar bland annat om webbmätningar riktade till specifika paneler, vilka är konstruerade på mer eller mindre sinnrika sätt. Oavsett typ av undersökning finns det ofta med en försäkran om att urvalet är representativt. Ibland är det mer preciserat, som exempelvis att urvalet är representativt för svenska folket över 18 år eller att det är ett ”riksrepresentativt urval”. Det låter onekligen bra. Vem vill inte ha ett representativt urval? Och en del som tar plats i debatten hävdar det är en förutsättning för att trovärdiga slutsatser ska kunna dras. Men vad är egentligen ett representativt urval?

Läs mer

Statsvetare: prata mindre, skriv mer

I fredags hade jag förmånen att få delta i ett panelsamtal (som jag bjudit in mig själv till) i Almedalen om huruvida samhällsvetenskapen spelar någon roll eller ej tillsammans med nationalekonomen Andreas Bergh, Anna Dahlberg (Expressen), Mats Edman (Dagens Samhälle) och Marika Lindgren Åsbrink (Socialdemokraterna). Bakgrunden till samtalet var att jag, åtminstone ibland, känner att statsvetenskaplig forskning inte gör något större avtryck i samhället.

Statsvetare syns och hörs dagligen i media. Jag gjorde en sökning i Retriever på orden ”statsvetare” eller ”statsvetenskap” och hittade ungefär 9000 artiklar som innehöll något av orden i svensk tryckt press under 2013 och 2014. Motsvarande tal för nationalekonomer är ca 3400; för sociologer ca 2000. Men jag vågar påstå att normalartikeln som citerar en statsvetare inte handlar om en ny studie, utan om att en statsvetare får kommentera något aktuellt i politiken. Gott så: Det är naturligt inom vetenskapen att vissas största bidrag är att förmedla snarare än producera ny kunskap.

Vi behöver dock fråga oss två saker. För det första, om den genomsnittlige statsvetarkommentaren förmedlar någon kunskap eller bara är löst tyckande. För det andra, om statsvetare också får genomslag med ny och viktig forskning. Jag tänker börja med den andra frågan och återkomma till den första.

Utan tvivel behövs samhällsvetenskap och statsvetenskap; många av de största samhällsutmaningarna så som fattigdom, miljöförstöring och korruption är inte tekniska utan politiska problem. För att förstå dem och kanske göra någonting åt dem behöver vi samhällsvetenskapen, vilket också efterfrågades i paneldiskussionen. Rapporteras det då om sådan forskning i svensk press? Inte särskilt mycket, säger jag. Sökningar på några av de mest kända tidskrifterna inom naturvetenskap och medicin, så som PNAS, New England Journal of Medicine eller The Lancet ger hundratals träffar vardera (över 700 på PNAS) i svensk tryckt press sedan 2013. Motsvarande sammanlagda siffra för de fem högst rankade statsvetenskapliga tidskrifterna är 2. Två ynka artiklar. Nya statsvetenskapliga studier publicerade i de finaste sammanhangen uppmärksammas vad det verkar alltså inte.

Vad beror det på? Jag tänker mig två delförklaringar, som rör innehåll respektive förpackning. Kanske är det så att forskningen som görs helt enkelt inte är tillräckligt intressant. Detta är, tror jag, inte helt osannolikt. TIll viss del ligger det i samhällsvetenskapens natur – när man studerar människor i stora grupper som partier eller nationalstater kan man inte komma fram till lika definitiva svar som inom fysik eller medicin. Tyvärr väljer många forskare dessutom att fokusera på perifera frågor, som till exempel om regn på valdagen påverkar valdeltagandet.

Anledningen är oftast att det är lättare. De stora frågorna är ofta stora för att de är svåra. Mycket enklare då att till exempel lägga till en liten pusselbit genom att tröska igenom redan insamlad data en gång till för att få fram något litet nytt, och på så vis säkra en publikation i någon halvbra tidskrift. På seminariet vädjade Andreas Bergh till forskare att inte slösa sin tid på obetydliga frågor, utan att gå på de stora. Jag kan bara hålla med, även om jag själv alltfär sällan vågar själv.

Men det görs ändå en hel del bra forskning. Vi statsvetare kan dock inte förvänta oss att journalister ska hinna eller kunna ta till sig den direkt ur fackpressen. Den måste kommuniceras på ett bra sätt. Både Anna Dahlberg och Mats Edman menade därför på seminariet att bloggar som Ekonomistas och Politologerna gör ett värdefullt bidrag genom att presentera forskning på ett sammanfattat och mer lättillgängligt sätt. Inom nationalekonomin tycker jag också att det finns andra goda exempel. Tidskriften Ekonomisk Debatt (som Andreas Bergh har varit redaktör för) har korta men välgrundade artiklar på svenska, och citeras regelbundet i media. IFAU:s policynära rapporter uppmärksammades också. Från statsvetenskapligt håll citeras i och för sig SOM-institutets undersökningar väldigt ofta (även om jag undrar om det verkligen är mest effektivt att presentera resultaten i en jättelunta en gång per år?) men motsvarigheten till Ekonomisk Debatt, Statsvetenskaplig Tidskrift, syns sällan i media.

Jag anser därför att statsvetare borde blogga mer, av flera anledningar. Dels för att uppmärksamma och tillgängliggöra sina egna och andras forskningsresultat för en bredare publik – det är ändå en av universitetens tre uppgifter att samverka med samhället. Men, för att återkomma till frågan om statsvetarkommentarer i media, jag tror också att bloggande kan höja kvaliteten på kommentarer.

Det duger inte att år 2014, när det hur lätt som helst går att publicera sig online, klaga på att man blir felciterad i media, eller att journalister inte ställer rätt frågor. Naturligtvis kan man inte vara särskilt nyanserad i ett pratminus. Skriv själv först och prata sedan med media, så finns det något att falla tillbaka på och kolla upp för andra. I skrift behöver man också argumentera på ett mer strukturerat sätt, och man kan dessutom lättare bli ifrågasatt för det man har skrivit, vilket är en bra sak. Starta en egen blogg, eller skriv ett gästinlägg till Politologerna, så behöver du inte begränsas av journalister eller redaktörer.

Att fler lyfte blicken från universitetsrummet och deltog mer i det offentliga samtalet skulle även ha den positiva effekten att vidga kretsen av experter. När jag tidigare underöskte svenska statsvetarprofessorers mediemedverkan fann jag att en liten grupp stod för en väldigt stor del av artiklarna. Ulf Bjereld stod själv för en femtedel; topp fem stod för över hälften, och då var fyra av de fem mest citerade professorerna dessutom från statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Dessa fem personer står knappast för hälften av all kunskap.

Journalister behöver bli bättre på att inte nöja sig med en kommentar från det vanliga oraklet. En floskel är en floskel oavsett om det är en professor som säger det. Men då måste också alla forskare bli bättre på att bidra, och det gör man enkelt genom att skriva ett blogginlägg då och då och sen prata med journalister om det om de frågar. Ner med experterna, fram för expertisen.

Se även: Nicholas Kristof i New York Times och Dan Drezner i Politico.

Moderaternas opinionsutveckling 2001-2013

Det här blogginlägget har samförfattats med Per Oleskog Tryggvason.

Det är Moderaternas dag i Almedalen idag och nu släpper vi partirapporten om partiets opinionsutveckling 2001-2013. Data är hämtade från de årligen återkommande SOM-undersökningarna. Analyserna utgör ett led i Valforskningsprogrammets forskning som en förberedelse inför valåret 2014. Rapporterna för de åtta riksdagspartierna är identiska till sitt innehåll.

Du hittar hela rapporten här. Nedan finns en kort kommentar om några av bilderna.

 

Moderaterna starkare bland de välbärgade i samhället

Moderaterna är starkare bland män, privatanställda, företagare och höginkomsttagare än bland kvinnor, offentliganställda, arbetare och låginkomsttagare. Så långt finns det inte några stora överraskningar i materialet. Det som är värt att lyfta fram är stabiliteten i dessa mönster. Trots att Moderaterna förändrats från ett parti med 12 procents stöd 2002 till som mest 34 procent i 2011 års undersökning, består huvudmönstren i materialet.

 

Kraftigt försvagade antipatier för Miljöpartiet bland M-sympatisörer.

De moderata sympatisörernas gillande av andra partier är också stabilt över tid, med undantag av sympatierna för Miljöpartiet. M-sympatisörernas genomsnittliga sympatipoäng på en ogillar-gillarskala från -50 till +50 har förändrats dramatiskt från -25 år 2001 till +1 2011 (i nivå med sympatierna för Kristdemokraterna). Sedan 2011 har sympatierna för MP fallit tillbaka något men förändringen under 00-talet är ändå remarkabel.

Sverigedemokraterna är ett lika impopulärt parti som Vänsterpartiet bland Moderaternas sympatisörer. I den senaste SOM-undersökningen 2013 hade SD en popularitetspoäng på -22 och Vänsterpartiet -27 bland M-sympatisörerna.

Läs mer om Valforskningsprogrammet på hemsidan http://www.valforskning.pol.gu.se. Följ valforskningsprogrammet via twitter @valforskning eller Facebook så missar du inga nyheter om väljare och val i Sverige.

 

Miljöpartiets opinionsutveckling 2001-2013

Det här blogginlägget är samförfattat med Per Oleskog Tryggvason. Precis som med övriga partirapporter den här Almedalsveckan laddar du ned hela rapporten om MPs opinionsutveckling från Valforskningsprogrammets hemsida. Direktlänken finns här.

 

Miljöpartiet, ett parti för unga, kvinnor och storstadsbor 

I 2001 års SOM-undersökning var Miljöpartiet ett parti som hade lika stort stöd bland de som var bosatta på landsbyggden, i någon mindre eller mellanstor stad eller i någon av våra tre största städer. År 2013 var bilden en helt annan. Från och med 2004 så har Miljöpartiet opinionsstöd vuxit betydligt mer bland de som bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö jämfört med övriga landet. Även om partiet också gått fram utanför storstäderna så är det inget vågat uttalande att idag beskriva Miljöpartiet som ett storstadsparti. Något som bland annat visade sig i Europaparlamentsvalet tidigare i vår där Miljöpartiet blev största parti både i Stockholm och i Göteborg, samt näst största parti i Malmö.

 

Miljöpartiet har också vuxit avsevärt i gruppen kvinnor och bland yngre. I SOM-undersökningen 2001 var det 3 procent av männen och 5 procent av kvinnorna som hade Miljöpartiet som bästa parti. I mätningen 2013 hade gapet mellan könen vuxit i så måtto att partiet samlade sympatierna hos 8 procent av männen och hela 14 procent av kvinnorna. Samma tendens finns om vi ser till partiets sympatiutveckling i olika åldersgrupper. Miljöpartiet gör bäst ifrån sig bland de allra yngsta (16-29 år) och har svårare att samla sympatier i de äldre (och mer röstbenägna) grupperna. I 2013 års mätning hade partiet stödet av 7 procent av de över 65 år samtidigt som man nästan samlade en femtedel av sympatierna hos dem mellan 16-29. Starkast går partiet i gruppen unga kvinnor (se sid 10 i rapporten) där man har stöd av 23 procent av de svarande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Språkrören populära, men inte i klass med Wetterstrand

Båda Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin och Åsa Romson står sig väl i förhållande till övriga partiledare när det kommer till popularitet och har båda positiva siffror (0 för Romson och +5 för Fridolin där skalan går från -50 till +50) i 2013 års SOM-undersökning. Men ingen av språkrören kan mäta sig med Maria Wetterstrands forna popularitet. Varken hos samtliga svarande eller bland de egna sympatisörerna (jmf sid 60 och sid 63 i rapporten).

 

 

 

 

MP populära inte bara bland de egna

Sedan 2005 har Miljöpartiet inte bara ökat sitt sympatistöd bland samtliga svarande (se sid 5 i rapporten). Partiet har också blivit allt mer populärt hos de andra partiernas sympatisörer. Bland rödgröna sympatisörer (V, S eller MP) har partiet sedan 2004 gått från en popularitetssiffra på 0 till +20 i 2013 års mätning. Samma tendens finns hos borgliga sympatisörer. Under samma tidsperiod har Miljöpartiets popularitet här vuxit från -22 till -4.

 

 

Sugen på ännu mer?

Det finns en omfattande forskning om partiernas ställning i olika grupper och hur sammansättningen av partiers väljare förändras över tid. För den nyfikne kan du del av fler analyser av Miljöpartiets väljare i boken ”Nya svenska väljare” av Sören Holmberg och Henrik Oscarsson. En sammanställning av partiernas röststöd i olika väljargrupper finns också i rapporten ”Väljarnas partier 1956-2010” som du laddar ned här. Du kan också ladda ned en historisk sammanställning av partiernas sakfrågeåsikter 1956-2010 från Valforskningsprogrammet här.

Sverigedemokraternas opinionsutveckling 2001-2013

Valforskningsprogrammets tredje partirapport den här Almedalsveckan handlar om Sverigedemokraternas opinionsutveckling 2001-2013. Datamaterialet kommer från de årligen återkommande SOM-undersökningarna. I rapporten presenteras en hel del nyheter om utvecklingen av SDs stöd i olika grupper som tidigare inte redovisats i form av tidsserier. En skatt för alla som är intresserade om varför partiet haft en positiv opinionsutveckling och i vilka grupper framgångarna främst har ägt rum.

Det här blogginlägget är samförfattat med Per Oleskog Tryggvason.

Två spännande tidsserier kan lyftas fram. Den första gäller hur opinionsstödet för Sverigedemokraterna har förändrats i grupper med olika inställning till flyktingmottagning. Den visar att tillväxten för SD uteslutande äger rum i väljargrupper som har en negativ inställning till förslaget att ta emot färre flyktingar. Bland de svenskar som anser att förslaget är dåligt har Sverigedemokraterna vuxit från 0 procent 2001 till 19 procent hösten 2013.

 

 

En andra tidsserie har med upplevt systemlegitimitet att göra, det vill säga hur nöjd man är med hur demokratin fungerar i Sverige. Sverigedemokraternas opinionstillväxt är här tydligt koncentrerad till missnöjda grupper. I den visserligen relativt lilla gruppen som inte alls är nöjd med den svenska demokratin har SDs opinionsstöd vuxit dramatiskt från 2 procent 2001 till 37 procent 2013. En liknande utveckling finns att ta del av i rapporten när det gäller allmänt politikerförtroende och förtroende för riksdagen och regering.

 

 

 

Läs på ännu mer om SDs sympatisörer

Läs en årsgammal analys av SDs opinionsutveckling i inledningskapitlet till boken ”Vägskäl. SOM-rapport 59”. Ta del av en färsk analys av Sverigedemokraternas sympatisörer signerad Anders Sannerstedt i den nysläppta forskarantologin ”Mittfåra & Marginal. SOM-rapport 61”.

Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013

Idag släpper vi tabellrapporten om Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013. Under rubrikerna nedan kan du läsa om några av de mest intressanta resultaten.

Det här blogginlägget är samförfattat med Per Oleskog Trygvason.

 

Vart tog pensionärerna vägen Göran? 

Genomgången av Kristdemokraternas opinionsutveckling 2001-2013 är för anhängare av partiet ingen munter läsning. I 2001 års SOM-undersökning erhöll Kristdemokrateran under ledning av Alf Svensson 11 procent av de svarandes sympatier. Siffran 2013 var fyra procent, alltså nästan en tredjedel av det forna sympatistödet. En av de mest anmärkningsvärda noteringarna i Kristdemokraternas nedgång är förlusten av den stora och i så högt grad röstande gruppen pensionärer. 2001 sympatiserande 18 procent (!) av pensionärerna med Kristdemokraterna. Redan 2004 hade den siffran fallit till 6 procent. Gruppen pensionärer är alltjämt en av Kristdemokraterna klart mest lojala. I SOM-undersökningen 2013 erhöll man här 6 procent av de svarandes sympatier, jämfört med 4 procent bland samtliga svarande. Men partiet är idag långt ifrån att vara det pensionärsparti man en gång var, i alla fall sett till sympatisörerans sammansättning.

 

År 2001 sympatiserade 18 procent av de över 65 år med Kristdemokraterna. De äldre är fortfarande KDs klart starkaste grupp, men 2013 får man endast 6 procent här! Kvinnor över 65 år är KD:s starkaste väljargrupp. Så har det varit för det mesta sedan 2001. 2013 sympatiserade 7 procent av alla kvinnor över 65 med KD. När det gäller regionala skillnader är det väl känt att Kristdemokraterna är starka i bibelbältet men svaga i Stockholm. Hos kyrkfolket är KD fortfarande populärt. Det klart starkaste väljarsegmentet är den grupp som går i kyrkan mer frekvent än en gång i månaden (se sid 27 i rapporten). Men även här har KD tappat sedan glansdagarna i början av 2000-talet. Då, 2001 var det 36 procent av kyrkobesökarna som stödde KD. Nu endast 21 procent.

 

 

Starka i bibelbältet men svaga i huvudstaden

Kristdemokraterna har traditionellt gjort bra ifrån sig i Smålands bibelbälte, med de främsta framgångarna i Jönköpings län. Även om opinionsstödet sedan storhetstiden i början av 2000-talet också dalat här så Småland (med öar) hela tiden varit partiets starkaste fäste. Det ser dock mörkare ut för partiet om vi ser till de potentiella Stockholmsväljarna. Väljarstödet bland stockholmarna har kontinuerligt sjunkit, från 8 procent 2001 till bottennoteringen 2 procent 2013.

 

 

Hägglund: mindre populär än Svensson. Mer populär än partiet. 

En av ljusglimtarna i en annan ganska dyster läsning är att Kristdemokraterna har en partiledare som är mer populär än partiet (jfr resultaten på sid 60 och 64 i rapporten). I dagens allt mer medialiserade politiska rapportering är det viktigt att ha en avsändare av det politiska budskapet som är omtyckt och betrodd. Göran Hägglunds förtroendesiffror sett till samtliga svarande kan inte mäta sig med Alf Svenssons forna popularitet. Hägglunds popularitetssiffror har sedan 2007 legat kring -3 (medelvärde på en skala som går från -50 till +50), vilket kan jämföras med omkring -7 för det kristdemokratiska partiet. Ser vi till Hägglunds popularitet bland de egna sympatisörerna är det en än mer glädjande läsning. Hägglunds popularitet bland kristdemokratiska sympatisörer var 2013 +33 på tidigare nämnda skala. Detta är i paritet med Alf Svenssons siffror i början av 2000-talet.

 

KD är mindre populärt idag än under Alf Svenssons tid som partiledare. Men Hägglund har sedan tillträdet haft otroligt stabila popularitetssiffror. Hägglunds popularitetsmått hos rödgröna sympatisörerna varierar mycket litet omkring -12/-13. Och hösten 2013 var Hägglunds popularitetspoäng lika höga som Alf Svenssons i sistamätningen bland de egna sympatisörerna. Hägglund är också populärare än partiet (-3 mot -7 bland samtliga svarande 2013). Från 2005 så har Miljöpartiet blivit allt mer omtyckt bland Kristdemokraternas sympatisörer, exempelvis klart mer populära än Socialdemokraterna. År 2012 var Miljöpartiet nästan lika populärt som Folkpartiet bland KD-sympatisörerna (se sid 65 i rapporten).