Statsvetare: prata mindre, skriv mer

I fredags hade jag förmånen att få delta i ett panelsamtal (som jag bjudit in mig själv till) i Almedalen om huruvida samhällsvetenskapen spelar någon roll eller ej tillsammans med nationalekonomen Andreas Bergh, Anna Dahlberg (Expressen), Mats Edman (Dagens Samhälle) och Marika Lindgren Åsbrink (Socialdemokraterna). Bakgrunden till samtalet var att jag, åtminstone ibland, känner att statsvetenskaplig forskning inte gör något större avtryck i samhället.

Statsvetare syns och hörs dagligen i media. Jag gjorde en sökning i Retriever på orden ”statsvetare” eller ”statsvetenskap” och hittade ungefär 9000 artiklar som innehöll något av orden i svensk tryckt press under 2013 och 2014. Motsvarande tal för nationalekonomer är ca 3400; för sociologer ca 2000. Men jag vågar påstå att normalartikeln som citerar en statsvetare inte handlar om en ny studie, utan om att en statsvetare får kommentera något aktuellt i politiken. Gott så: Det är naturligt inom vetenskapen att vissas största bidrag är att förmedla snarare än producera ny kunskap.

Vi behöver dock fråga oss två saker. För det första, om den genomsnittlige statsvetarkommentaren förmedlar någon kunskap eller bara är löst tyckande. För det andra, om statsvetare också får genomslag med ny och viktig forskning. Jag tänker börja med den andra frågan och återkomma till den första.

Utan tvivel behövs samhällsvetenskap och statsvetenskap; många av de största samhällsutmaningarna så som fattigdom, miljöförstöring och korruption är inte tekniska utan politiska problem. För att förstå dem och kanske göra någonting åt dem behöver vi samhällsvetenskapen, vilket också efterfrågades i paneldiskussionen. Rapporteras det då om sådan forskning i svensk press? Inte särskilt mycket, säger jag. Sökningar på några av de mest kända tidskrifterna inom naturvetenskap och medicin, så som PNAS, New England Journal of Medicine eller The Lancet ger hundratals träffar vardera (över 700 på PNAS) i svensk tryckt press sedan 2013. Motsvarande sammanlagda siffra för de fem högst rankade statsvetenskapliga tidskrifterna är 2. Två ynka artiklar. Nya statsvetenskapliga studier publicerade i de finaste sammanhangen uppmärksammas vad det verkar alltså inte.

Vad beror det på? Jag tänker mig två delförklaringar, som rör innehåll respektive förpackning. Kanske är det så att forskningen som görs helt enkelt inte är tillräckligt intressant. Detta är, tror jag, inte helt osannolikt. TIll viss del ligger det i samhällsvetenskapens natur – när man studerar människor i stora grupper som partier eller nationalstater kan man inte komma fram till lika definitiva svar som inom fysik eller medicin. Tyvärr väljer många forskare dessutom att fokusera på perifera frågor, som till exempel om regn på valdagen påverkar valdeltagandet.

Anledningen är oftast att det är lättare. De stora frågorna är ofta stora för att de är svåra. Mycket enklare då att till exempel lägga till en liten pusselbit genom att tröska igenom redan insamlad data en gång till för att få fram något litet nytt, och på så vis säkra en publikation i någon halvbra tidskrift. På seminariet vädjade Andreas Bergh till forskare att inte slösa sin tid på obetydliga frågor, utan att gå på de stora. Jag kan bara hålla med, även om jag själv alltfär sällan vågar själv.

Men det görs ändå en hel del bra forskning. Vi statsvetare kan dock inte förvänta oss att journalister ska hinna eller kunna ta till sig den direkt ur fackpressen. Den måste kommuniceras på ett bra sätt. Både Anna Dahlberg och Mats Edman menade därför på seminariet att bloggar som Ekonomistas och Politologerna gör ett värdefullt bidrag genom att presentera forskning på ett sammanfattat och mer lättillgängligt sätt. Inom nationalekonomin tycker jag också att det finns andra goda exempel. Tidskriften Ekonomisk Debatt (som Andreas Bergh har varit redaktör för) har korta men välgrundade artiklar på svenska, och citeras regelbundet i media. IFAU:s policynära rapporter uppmärksammades också. Från statsvetenskapligt håll citeras i och för sig SOM-institutets undersökningar väldigt ofta (även om jag undrar om det verkligen är mest effektivt att presentera resultaten i en jättelunta en gång per år?) men motsvarigheten till Ekonomisk Debatt, Statsvetenskaplig Tidskrift, syns sällan i media.

Jag anser därför att statsvetare borde blogga mer, av flera anledningar. Dels för att uppmärksamma och tillgängliggöra sina egna och andras forskningsresultat för en bredare publik – det är ändå en av universitetens tre uppgifter att samverka med samhället. Men, för att återkomma till frågan om statsvetarkommentarer i media, jag tror också att bloggande kan höja kvaliteten på kommentarer.

Det duger inte att år 2014, när det hur lätt som helst går att publicera sig online, klaga på att man blir felciterad i media, eller att journalister inte ställer rätt frågor. Naturligtvis kan man inte vara särskilt nyanserad i ett pratminus. Skriv själv först och prata sedan med media, så finns det något att falla tillbaka på och kolla upp för andra. I skrift behöver man också argumentera på ett mer strukturerat sätt, och man kan dessutom lättare bli ifrågasatt för det man har skrivit, vilket är en bra sak. Starta en egen blogg, eller skriv ett gästinlägg till Politologerna, så behöver du inte begränsas av journalister eller redaktörer.

Att fler lyfte blicken från universitetsrummet och deltog mer i det offentliga samtalet skulle även ha den positiva effekten att vidga kretsen av experter. När jag tidigare underöskte svenska statsvetarprofessorers mediemedverkan fann jag att en liten grupp stod för en väldigt stor del av artiklarna. Ulf Bjereld stod själv för en femtedel; topp fem stod för över hälften, och då var fyra av de fem mest citerade professorerna dessutom från statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Dessa fem personer står knappast för hälften av all kunskap.

Journalister behöver bli bättre på att inte nöja sig med en kommentar från det vanliga oraklet. En floskel är en floskel oavsett om det är en professor som säger det. Men då måste också alla forskare bli bättre på att bidra, och det gör man enkelt genom att skriva ett blogginlägg då och då och sen prata med journalister om det om de frågar. Ner med experterna, fram för expertisen.

Se även: Nicholas Kristof i New York Times och Dan Drezner i Politico.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s